Krönika

Kaos och kontroll

Text Helena von Zweigbergk
Foto Thron Ullberg
25 maj 2020

Det ville sig aldrig riktigt för mig i slöjden. Våffeldukarna som skulle broderas, tumvantarna som skulle stickas. Det blev korvigt, smutsigt, fel. Allt blev ett enda trassel. Jag fattade aldrig riktigt.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Det sammanföll med min upplevelse i stort av att aldrig kunna vara noggrann och ordningsam. Det gick liksom inte. Mina skolväskors inre liknande alltid en papperskorg. Min bänk i skolan var en ständig röra. Jag visste sällan vad vi hade i läxa och viktiga papper som skulle skrivas på hemma, försvann i den allmänna röran och dök upp någon vecka senare, som något skrynkligt längst ner någonstans.

När jag gick i grundskolan fick man betyg i uppförande och ordning. Alla fick »A«, det var mer en formalitet. Men jag fick »A med tvekan«, med hänvisning till att det aldrig var någon ordning och reda kring mig. Jag blev förkrossad. Ordningsbetyget var en bekräftelse på en inneboende hopplöshet.

Och i takt med att tröjorna blev fler och mer och mer avancerade, växte något i min självbild. Jag kunde ju!

Och precis som med ordningen tänkte jag att sy- och stickfärdighet inte var för mig. Som om det var en omöjlighet, att jag aldrig skulle kunna. Virka kunde jag, det lärde jag mig hemma. Många grytlappar och en oändlig mängd långa virksnören blev det. Men där tog det stopp, och jag trodde inte min kapacitet om mer.

I min ursprungsfamilj hölls inte slöjdande särskilt högt i kurs. De sågs som ett skämt, de saker som gjordes av barn i skolan och gavs bort till jul och födelsedagar. »Detta har jag gjort i slöjden, ära vare Gud i höjden«, sas det och skrattades. Kanske bidrog det till att jag inte blev någon höjdare på det i skolan.

Jag var drygt tjugo år när jag lärde jag mig sticka av en jämnårig kompis. Vi var i fjällen och skulle plugga tillsammans inför en tenta i litteraturvetenskap. Men så var vi också på besök i norska Röros, där hon ville köpa garn – och då gjorde jag det också. De räta maskorna var inga problem, det var de aviga som jag hade svårt att få till. Min vän skrattade åt mig där jag satt och kämpade. Men det var ett snällt skratt och hon var enormt tålmodig. Och plötsligt satt det bara där! Och ganska snart blev jag något av en stickexpert. Jag vet inte hur många mohairtröjor jag stickade. Det var inne på den tiden. Och i takt med att tröjorna blev fler och mer och mer avancerade, växte något i min självbild. Jag kunde ju! Hålla reda på, räkna ut, mäta. Jag återuppfann mig som någon annan.

För mig är hemslöjd kontemplation och kontroll. De senaste åren har jag inte hunnit, men jag längtar dit. Av en syster fick jag för några år sedan ett stort broderi. Jag har inte kommit så långt än, men känner att det är dags att återmanifestera kvinnan i mig som kan räkna stygn och därmed hålla kaoset borta.

Slutligen – apropå min ursprungsfamiljs vanvördiga inställning till sådant som barn gjorde i slöjden. Sedan jag skrev boken »Grejen med saker« har jag ofta fått frågan om vad jag själv skulle rädda med mig om det börjar brinna hos mig. Och jag är inte det minsta hycklande, utan sanningsenlig när jag säger att det jag är mest rädd om är det som mina barn gjort själva, hemma eller i slöjden. Kudden jag fick av en av sönerna med »Helena« tryckt med ett åtföljande hjärta. Alla mobiltelefoner och bergsprängare som gjorts med spikar som antenner och påritade knappar. Monsterkatterna med huggtänder i cernitlera. De sakerna är mig kärare än något annat. Från hand till hand, hjärta till hjärta.

Helena von Zweigbergk är journalist, författare och programledare. Hennes senaste bok heter Grejen med saker och handlar om människors förhållande till prylar.

25 maj 2020

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy