– En teförsäljare! Hur skulle vi kunna göra en kantha över Kolkata utan en teförsäljare?
Kantha mera
Enkla stygn i en tät följd. Medfarna och tunnslitna tyger lever upp och kommer åter till nytta.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Bland ett myller av motiv på en stor, klarblå duk letar Anjana Mistri upp en liten figur med leende mun och noggrant broderade armar. Där är försäljaren.
– Och en Ambassador-taxi förstås, säger hon och pekar på duken igen.
Där har Kolkatas arketypiska knallgula taxibil sytts med täta förstygn.

Hon sitter tillbakalutad på golvet mellan två andra kvinnor i ett av stadens hantverkskollektiv. Alla har nålar i händerna, trädda med olikfärgade garner. De har arbetat på duken i flera månader och idag är sista dagen innan broderiet ska levereras.
– Men vi kan nog be om lite extra tid om det behövs. Säga att monsunen startat nu och allt tar längre tid, säger brodösen Anjana Mistri med ett leende.
Kvinnorna jobbar på en kantha, ett hantverk med lång historia här i Bengalen, området som idag delas mellan Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen.
Till en början var kantha ett sätt att ta vara på tyger – sjalar, lakan och saris – som blivit nötta och tunnslitna. Textilierna syddes ihop i lager på lager, oftast tre, ibland fler, och omvandlades med ens från trasiga och oanvändbara till helt nya tyger: mjuka, kraftiga och dekorerade.
– En traditionell kantha är alltid sydd med förstygn. De kan vara korta eller långa och gå i olika riktningar. Men alltid förstygn. Det är de som ger broderierna textur och en flerdimensionell effekt, säger Ruby Palchoudhuri som är hantverksexpert och som har arbetat med kantha under hela sitt yrkesverksamma liv.

Hon plockar fram två tyger ur sin egen samling. Det första är en mjuk bomullsfilt gjord av flera lager tunnslitna vita saris. Den låg hennes man på som bebis. Den andra är en kantha täckt med stygn som formar spirande växter.
– Åt det här hållet har kantha utvecklats. Från enkla vardagsföremål till konst, säger hon.
Typiska motiv hämtas idag från landsbygden. Det var här, bland Bengalens floder och risfält, som hantverket en gång i tiden formades och förfinades.
Huset där hantverkarna i Kolkata sitter ligger i utkanten av staden. En flerfilig väg går mitt genom området och alla byggnader står tätt. Fåglarnas kvitter kan bara nätt och jämnt höras genom ljudet av trafiken. Att här rätt nyligen var landsbygd är svårt att föreställa sig.
– När jag var liten var det grönt överallt och fanns hur mycket koi-fisk som helst, vi bara fångade vad vi behövde, säger brodösen Jhorna Biswas och letar fram en broderad koi i ena hörnet av den duk som avbildar livet i Kolkata.
– Broderiet bygger på en saga om en liten pojke som drömmer om att hans stad ska ge sig ut på resa. Han undrar förundrat vart den ska ta vägen – till London eller Lahore? Eller Delhi?
Traditionella kantha är nedtonade och enkla. Tyget är blekt efter år av användning. Det är broderierna med, eftersom trådarna från början drogs från sarins kanter, säger hon.
Det är just dit, till en beställare i den indiska huvudstaden, som duken ska när den är färdig.
– Efter århundraden av brittiskt styre var våra hantverkstraditioner i uselt skick, men sedan dess har vi sett en vändning, säger Ruby Palchoudhuri.
– Vi har sett en pånyttfödelse av kantha sedan självständigheten.
vändningen startade i Santiniketan, några timmar norr om Kolkata. Staden spelar en närapå mytisk roll i den bengaliska kulturen i och med det holistiska lärosäte som nobelpristagaren Rabindranath Tagore och hans familj etablerat här.
Ett av de lokala hantverk som värdesatts, tillvaratagits och lärts ut är just kantha.
– I början, på 1980- och 90-talet, var det svårt att arbeta med tekniken, säger Swagata Ghosh, som jobbar för organisationen Sasha, som i sin tur samarbetar med hantverkskollektivet i Kolkata.
– Många tyckte att broderierna var för »etniska«. Men det stämmer inte, traditionella kantha är nedtonade och enkla. Tyget är blekt efter år av användning. Det är broderierna med, eftersom trådarna från början drogs från sarins kanter, säger hon.
Idag följer hantverket inte nödvändigtvis traditionen, utan är ofta mer experimentellt och tygerna gärna nya. Men ett element finns alltid kvar från det gamla: de små täta förstygn som broderas sist av allt, i samma nyans som bakgrunden och mellan de olika motiven. Som en matta, ett oändligt hav, av stygn.
Den ursprungliga idén, att skapa nytt av gamla tyger, är förstås inte unik för den här tekniken. De flesta kulturer har genom tiderna haft någon slags tradition av lappteknik eller kviltning. I Japan, exempelvis, uppfanns sashiko, som bokstavligen betyder »små hugg«. Precis som kantha handlar det om utnötta tyger i flera lager som hålls samman av förstygn. På Tokyos folkloremuseum visades härom året en samlingsutställning med de två besläktade broderitraditionerna sida vid sida.
Men utanför de museala rummen är kantha ett levande hantverk, inte minst i landsbygdens städer och byar. Där är överkast, perforerade av små täta stygn, utbredda på sängar och broderade filtar hänger på tork i skuggan.
Under takfläkten ligger hennes yngsta dotter och sover på en utbredd kantha. Försiktigt sveper hon den mjuka filten om barnet.
I den lilla byn Notonpukur, en kort resa på en dammig väg från Santiniketan, ligger en hög med hopvikta kantha på en öppen veranda. Tygerna har solblekta färger i olika toner, och rad på rad med enkelt sömmade förstygn.
Musharat Mondol, som jobbar som lärare, kommer ut på verandan.
– I Notonpukur finns kantha i varje hem. Alla här syr sådana, det är något vi lär oss som unga, säger hon.
Själv syr hon både till hemmet och till barnen, oftast på slitna tyger men med nytt garn.
– Och det är fortfarande tradition att kvinnor som gifter sig tar med sig fem, sex kantha till sitt nya hem.
Hon går in i husets lilla sovrum. Under takfläkten ligger hennes yngsta dotter och sover på en utbredd kantha. Försiktigt sveper hon den mjuka filten om barnet innan hon tar upp henne och går tillbaka ut på verandan.
I hantverkshuset i Kolkata har det blivit sen eftermiddag. Anjana Mistri och de andra har stoppat undan sina nålar och brett ut broderiet på golvet. Någon räknar ut vem som gjort vad och hur mycket respektive person ska få betalt. Teförsäljaren och den gula taxin inspekteras så att inte ett enda stygn blivit fel eller saknas. Nu kan kanthan göra som i pojkens dröm – ge sig av hela vägen till Delhi.