Porträtt av en utforskare

Färgar hållbart hemma

Lina Sofia Lundin är en envis typ. Hennes jakt på hållbara färgningsmetoder har redan tagit henne halvvägs runt jorden. Ändå är det i köket i Göteborg det mesta händer.

Text Maria Diedrichs
Foto Christer Ehrling
29 januari 2014

Det bubblar och puttrar på spisen. Lina Sofia Lundin fiskar upp en ockrafärgad tygbit ur en grumlig glasburk.
– Vi hade kalas här i lördags och någon glömde lite rödvin. Så jag passade på att färga med det.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Lina Sofia Lundin

Ålder: 29
Bor: Lägenhet i Göteborg
Lyssnar på: Ojos de Brujo
Läser: Små solfåglar långt borta av Christie Watson
I huvudet just nu: 2014 som kommer bli ett händelserikt år!
Dold talang: Jag är väldigt bra på att simma.
Bästa slöjdminne: När jag som liten slöjdade ihop en hel bondgård med djur av kottar och tändstickor.
Idoler: Mahatma Gandhi och Joseph Beuys

Hon synar nyansen prövande.
– Den här har legat i kallbad över natten. Ja, varför inte? Ganska fin färg faktiskt. Det är gurkmeja i också.

I en rostfri bunke kokar en mörk sörja av rödlöksskal, i en annan simmar små provlappar i resterna av kaffet vi precis druckit. Lina Sofia Lundin tar vara på det mesta. I våras gick hon ut HDK:s textilkonstlinje med ett exjobb där hon undersökte hur man kan färga kläder med det man har hemma, kryddor, kärnor och skal. I ett av experimenten bjöd hon in vänner på en middag där de först lagade mat tillsammans och sedan färgade sina kläder med det som blev över. Lärdomarna samlade hon i ett häfte som hon kallar Färgningsmanifestet.

Här i hennes kök i Göteborg fortsätter experimenten. Lina Sofia får överblivna lökskal från de ekologiska butikerna i närheten och betar tyget, en process som gör att tyget tar upp färgen bättre, med ekollon som hon plockat utanför casinot en bit bort. Miljötänkande genomsyrar allt hon gör. Så har det varit länge. Hon växte upp på en liten gård i Holtäkt utanför Falun och hon minns hur konstigt det var när hon först insåg att det fanns en köttindustri.
– Jag fattade inte det förrän jag kom upp i gymnasieåldern och började fundera över vad det var för mat vi fick i skolan. Då blev jag vegetarian direkt. På landet kan man se maten från att den börjar växa, tills att den går tillbaka till jorden igen. I stan är man helt avskärmad. Jag tror aldrig att jag riktigt har vant mig vid det, säger hon.

Efter gymnasiet sökte Lina Sofia en ettårig utbildning i folklig sömnad på Sätergläntan, Hemslöjdens gård. Där ingick en kurs i växtfärgning med läraren Mia Olsson.
– Jag förstod inte riktigt då hur viktigt det skulle bli för mig. Det kändes helt rätt, men det var också otroligt jobbigt att göra alla pärmar med olika färgprover.

Idag går hon inte lika metodiskt tillväga. Köksfärgningen blir aldrig precis som man tänkt sig, men det ser hon inte som något problem.
– Jag tycker att det är spännande. Lite experimentverkstad. Och blir du missnöjd kan du färga plagget en gång till. Det är ingen stor grej. Samma sak om plagget tappar i färg efter ett tag. De flesta vill ju ändå ha lite förnyelse i garderoben. Då kan man färga tröjan istället för att gå och köpa en ny.

Efter året på Sätergläntan fick Lina Sofia nog av livet på landet och flyttade till Stockholm istället. Där hann hon både med att utbilda sig till hantverkspedagog på Nyckelviksskolan och vara med och starta Lånegarderoben, ett försök att minska klädkonsumtionen genom att erbjuda kläder till utlåning. Men i en liten lägenhet i stan var det svårt att hålla liv i växtfärgningen. Under en vävkurs på Nyckelviksskolan hittade Lina Sofia istället ett nytt sätt att ta sig an naturliga färgning. Hon hade vävt handdukar i daldräll och började nu patinera dem hemma i köket.
– Jag stod framför spisen och gnuggade och spillde olika saker. Det där direkta arbetssättet blev min ingång till den sorts färgning jag gör idag, säger Lina Sofia.

I pärmen hamnar resultatet av olika färgexperiment. Till vänster: Gurkmeja, rödvin och rödlöksskal, som kokats ur till en färg som går att måla med. Till höger: Svarta vinbär och lingon på linnetyg, samt ull, hampa och råsiden färgat med gurkmeja.

Att använda kärnor och skal var extra intressant. Så är det än idag. Det handlar om att få ut ett värde ur det man annars skulle slänga, utan att försaka maten. Eftersom det är just matvaror Lina Sofia färgar med så blir det naturligt att hålla till i köket, men när man betar tyget är det viktigt att hålla isär grytorna. I alla fall om man använder alun, ett mineralsalt som man knappast vill ha i maten. Men man kan också använda till exempel te eller krossade ekollon som betningsmedel. De är inte lika effektiva, men då är det heller inte lika noga med vilken bunke som hör till vad.

I Färgningsmanifestet skriver Lina Sofia om uttrycket »kan själv« som ofta används av barn i en ålder då de utforskar världen och vill vara självständiga. Bre mackan, knyta skorna eller gå i trappan utan att hålla i handen. Kan själv!
– Men någonstans tappar vi det där och börjar lita på att andra ska göra allt åt oss. Jag vill öva på att vara barn igen, ställa frågorna på nytt och undersöka min egen självständighet, säger Lina Sofia.

Just idag undersöker hon hur väl olika material tar upp färg. Fyra små provlappar i siden, hampa, bambu och urtvättad bomull simmar runt tillsammans med rödlöksskalen i bunken på spisen. Sidenet är lättast att färga. Efter bara några minuter har det antagit en mörk mossgrön färg. Bomullslappen drar fortfarande mera åt gulgrönt. Samtidigt är vattnet i bunken djupt vinrött, nästan svart.
– Grönt är svårare än man tror att färga. Trots att det finns så mycket grönt i naturen är rödlök en av få saker som funkar, förklarar hon.

I en fruktskål på diskbänken ligger ett granatäpple och väntar. Med det skalet kan man färga gult, eller svart om tyget också får reagera med järn. På fönsterbrädan ligger en avokadokärna. Den ger en fin rosa nyans. Lina rafsar i papperspåsarna och slänger ned ytterligare några nävar fnasigt rödlöksskal i bunken på spisen.
– Ser du hur olika de är? De här skalen är ju mycket blekare än de andra. Det är därför man aldrig kan göra ett rakt och tydligt recept. Man måste testa sig fram och släppa lite på kontrollen.

Foto: Lina Sofia Lundin.

Efter Nyckelvik sökte Lina Sofia vidare till HDK i Göteborg. En anledning till att hon valde just den skolan var att hon uppfattat att det fanns en viss miljöprofil på undervisningen där, men hon blev snabbt besviken.
– Jag vill bara använda okej metoder när jag skapar. Det har verkligen varit en kamp att kunna genomföra alla uppgifter, utan att tumma på mina principer alltför mycket. Textiltryck med konventionella färger var till exempel otroligt jobbigt.

Många av oss litar på att de flesta produkter vi omges av är helt okej. Först när larmrapporterna kommer tänker man om. Men för Lina Sofia är det omvänd bevisbörda som gäller. Nya färger och material är skyldiga tills motsatsen bevisats.
– Om någon går i god för att det här är ett bra material, då kan jag lita på det. Men om man inte säkert vet, då vill jag inte använda det. Jag vill ha svar först.

På HDK gick hon en kurs med växtfärgningsexperten och textilkonstnären Jeanette Schäring.
– Hon betydde jättemycket för mig. Hon hjälpte mig att formulera vad jag höll på med. Att kunna säga att jag sysslar med konst och att utforskandet kan vara en del av konsten.

För att lära sig hur naturlig färgning fungerar i större skala reste Lina Sofia till Indien i två månader. Där finns den smutsigaste industrin men också den renaste. De stora kemiska färgerierna var inte så intresserade av att ta emot besök, men resan till de mindre växtfärgsproducenterna blev desto mer lärorik. En av organisationerna hon besökte låg i Kumaon-regionen vid Himalayas fot, där bergen sträcker sig mot himlen och tallar klättrar på sluttningarna. Lina Sofia gick bredvid hantverkare från organisationen Avani, som lärde henne allt om färgväxter, recept och rutiner.

– Ser du hur olika de är? De här skalen är ju mycket blekare än de andra. Det är därför man aldrig kan göra ett rakt och tydligt recept. Man måste testa sig fram och släppa lite på kontrollen.

En natt låg Lina Sofia vaken och lyssnade efter grannens hund. Den som brukade skälla som en tokig på aporna som lever rövare i trakten. Men den här kvällen gav den inte ifrån sig ett ljud. Nästa morgon visade det sig att en leopard gått in i byn och tagit hunden.
– Himalaya känns som Sverige för 150 år sedan. Man går mellan byarna och är rädd för leoparden, såsom vi var rädda för vargen. Varje dag är man tacksam för att man överlevt.

Det senaste året har Lina Sofia besökt världsomspännande växtfärgningskonferenser i både Malaysia och Frankrike där man diskuterar hur man kan skala upp naturlig färgning ännu mer.

Kumaon är en del av den indiska delstaten Uttarakhand som gränsar till Tibet och Nepal. Foto: Lina Sofia Lundin.

Men det finns fortfarande en del hinder kvar. Det är svårt att standardisera processen, eftersom mängden pigment i en färgväxt beror på hur den vuxit och om den till exempel fått mycket sol. Det gör att färgerna kan variera något mellan olika bad. Det accepterar inte klädkedjorna idag.
– Vi är vana vid att kunna vara väldigt petiga. Allt som avviker bara en aning sållas bort. Företagen tror att konsumenterna inte accepterar skillnader men skulle man tala om att produkten är växtfärgad och att det därför kan det förekomma vissa variationer, då tror jag att folk skulle vara mycket mer öppna för det. Företagen skyller gärna på konsumenterna men de skulle kunna leda utvecklingen om de bara vågade.

Ett annat problem är att även växtfärgning i tillräckligt stor skala kan bli ett miljöproblem. I Tamil Nadu i Indien försökte ett företag anlägga en jätteodling av en viss färgväxt, men man anlade så stora ytor att växten förgiftade hela området. Ju större verksamheten blir desto sämre blir kontrollen. Därför menar Lina Sofia att vi först och främst måste skala ned konsumtionen.
– Att köpa så mycket kläder som vi gör idag, det kommer aldrig att vara hållbart, oavsett hur de produceras.

De senaste åren har intresset för mer hållbart producerade kläder vuxit så snabbt att den ekologiska bomullen närapå tagit slut. Men de flesta kläder som säljs som ekologiska är fortfarande konventionellt färgade.
– Man löper inte linan ut. Färgindustrin i utvecklingsländer är fortfarande helt bananas. Krom, kadmium och bly. Syror, alkalier och klor. Även om det finns reningsverk så finns inget slutförvar. Allt läggs på backen och rinner rakt ned i grundvattnet.

Just det där med att löpa linan ut är viktigt för Lina Sofia. Det är därför hon lagt så mycket energi på att tjata och ställa krav på de skolor hon gått på.
– Jag är en jäkligt envis person. Om jag verkligen vill någonting så tror jag att jag kan få igenom det till slut. Jag har blivit ganska bra på att diskutera för min sak, för det har jag ju fått göra genom åren.

Hon tar ett exempel:
– På Sätergläntan har man väldigt bra koll på vilka material och metoder man använder. Det är lokalproducerat och växtfärger och ekologiskt för hela slanten. Men så kommer man ner till matsalen och där ligger mängder med konventionellt odlade apelsiner. Det där fick mig att gå i taket! Hur kan man klappa sig på magen och tycka att man gör en bra grej om man för fasen inte gör det hela vägen?

Hemma i lägenheten i Göteborg experimenterar Lina Sofia med olika typer av naturlig färgning. Här syns prover färgade med te, avkok på svart ris, rost, lökskal och gurkmeja samt tagetes från Trädgårdsföreningens kompost.

När man har valt bort alla syntetiska och icke-ekologiska material, och allt som färgats konventionellt kan det verka som att det blir väldigt lite kvar. Men så ser inte Lina Sofia på saken.

Hon menar istället att världen växer och blir större i och med kunskapen man får när man sätter sig in i de här frågorna. Och hon har inga planer på att hoppa av samhället och flytta till skogs. Hennes undersökningar handlar snarare om att hitta ett sätt att leva så miljövänligt som möjligt i stan.
– Jag bor ju här och är en del av det här samhället. Ingen kan förändra allt på en gång, men det betyder inte att man ska ge upp helt. Man får ta ett steg i taget, göra sitt bästa med det man har och försöka att inspirera andra på vägen.

Även om Lina Sofia kan vara ganska hård mot sig själv så är hon inte dömande mot andra som kompromissar lite mer. Istället tror hon på att dela med sig av det hon lärt sig för att inspirera människor till att själva göra en förändring.
– Jag vill att folk ska se att det kan vara ganska enkelt att färga själv. Det är fint att kunna bjussa på den kunskapen så att inte alla behöver springa samma lopp som jag. Och ska vi kunna skapa någon förändring så måste vi faktiskt arbeta tillsammans.

29 januari 2014

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy