Kamp & passion

Vi börjar i den glesa skogen där nötväckorna flyger fram och tillbaka mellan fågelbord och trädstammar. Det är här som Anders Lindberg slöjdar och håller kurser. Vi stannar till vid en klyvstation där trädstammar väntar på att delas itu. Mellan träden står också täljhästar och svegsvarvar och i prydliga högar ligger bitar av asp, al, bok, ask och björk staplade. Det är virke från närområdet som hittat hit tack vare Anders kontaktnät.
– Det är knepigare nuförtiden, ofta så byråkratiskt. Och ändå förstörs så mycket. Kommunen har mycket skog men i stort sett allt som avverkas går till flis, suckar han medan gärdsmygens smattrande sång tränger genom trafikbruset. Runt slöjdverkstaden är åtskilliga svenska lövträd representerade. Anders Lindberg drömmer om att bjuda hit skolklasser för att inviga dem i slöjdens ABC:  från träd på rot till färdiga slevar, skålar och stolar.
– Det är en perfekt skog för att visa dem grunden till allt, säger han när vi vänder tillbaka mot verkstaden.

Anders Lindberg 40-åriga slöjdbana påbörjades som 23-åring. Då hade han fem år tidigare flyttat till Göteborg och gått till sjöss. När han kände sig klar med havet och bläddrade igenom utbildningskatalogen fastnade han för två möjligheter: skomakare i Jönköping eller slöjd i Norrköping.
– Jag ville göra något som jag kunde ha nytta av. Och även om jag inte sysslat med slöjd tidigare kändes det friare än att jobba som skomakare, säger Anders medan han brygger kaffe i kokvrån. Väggarna täcks av stämjärn, sågar och slöjdade stolar.

Utbildningen i Norrköping var ettårig och i tidens anda gjordes mycket av arbetet på maskin. Tillbaka i Göteborg flyttade han in i en verkstad på Tredje Långgatan och började snickra möbler – men bara i torrt virke. Arbetet i färskt trä trillade han över först några år senare, på en kurs i forntida tekniker på Bäckedals folkhögskola.
–  Det var då som jag började förstå hantverk i grunden. Jag läste amerikanska böcker om hur man gör grejer utan maskiner och i samma veva hade slöjdaren Jögge Sundqvist varit i USA och lärt sig göra stolar i färskt trä. Jag bestämde mig också för att göra det. I den gamla möbelsnickarverkstaden var det ett ständigt jobb med alla maskiner som skulle fixas. Men när jag började jobba i färskt trä med handverktyg var det bara att sätta igång.

Han kastade sig ut i den gröna slöjden, den som utgår från nyfällda stammar och som tar till vara träets naturliga kraft, som den envisa styrkan i klykor, krokvuxet virke och träets fiberriktning. Det enda problemet var att han vid tillfället stod utan verkstad. Men så kom den varma fotbollssommaren 1994. Militärens verksamhet i Kvibergs regementsområde lades ner och för första gången på många år var området öppet för allmänheten. Anders tog cykeln från lägenheten i Gamlestan och trampade två kilometer österut. I en skogsdunge stod slitna tältliknande trähus i ring som få andra såg en potential i.
– De passade mig perfekt. Jag behövde bara enkla lokaler där det också gick att jobba utomhus, säger Anders som fick hyra husen och byggde upp en verkstad som med tiden kom att kallas Hantverksbyn. Under tjugotvå år guidade han skolklasser, arbetslösa och interner in i slöjdens värld, ofta med en stol eller en pall som slutprodukt.

Han hämtar en han gjort själv. Den är i ask och delarna är utkluvna från en nyfälld stam, täljda till rätt form och sen sammanfogade med krympteknik, den gröna slöjdens limfria sammansättningsmetod.
– Det blir något rejält att ta med sig hem, säger Anders och synar den flätade sitsen. Han minns deltagare som åkt ifrån kurserna med rakare rygg än när de kom.
– Det är häftigt med hantverk, att det ger en känsla av att man kan. Jag visade en av internerna hur man gör en rönnpipa. Han var urlycklig och skulle visa sina barn. Slöjden bygger självförtroende, det borde man använda den till mer. 

På hyllor, bänkar och längs väggarna i rummet intill verkstaden trängs räfsor, slevar och stolar i alla möjliga storlekar. De flesta har flätade sitsar, täljda ytor och är gjorda i ask, träslaget som både använts till vagnshjul, yx- och släggskaft genom tiderna.
– Det är ett fantastiskt träslag. Lätt att klyva och jobba med. Och starkt som sjutton, förklarar Anders. Bredvid honom står klädhängare gjorda av björksly som han samlat ihop i grannförorten Bergsjön.

– Det var redan röjt och jag ville använda slyet till något. Det är det som är så stressigt, att hinna ta hand om allt. Vi måste bli fler som slöjdar i Göteborg, konstaterar han vilket leder in på något som varit ständigt närvarande under hans fyrtio år i leken: utmaningen i att faktiskt kunna leva på sin slöjd. Själv har han jobbat som lärare och kört taxi för att gå runt. Just nu försörjer han sig framför allt på hopprepskurser. Några dagar i veckan åker han runt till skolklasser med en repmaskin och täljämnen.
– Vi gör rep och täljer handtag. Det är en väldigt bra första täljövning, säger Anders och lyser upp.

Men sin egen produktion har han svårt att livnära sig på.
– Jag får sätta underpriser på nästan allt. Hur man än gör, är det jag som får betala för min tid i slutänden. Det är ett problem som måste fixas om man vill ha slöjdare i framtiden, säger Anders Lindberg med eftertryck. Han har tydliga åsikter, inte minst om slöjdares arbetssituation. Frustrerat kommenterar han beslut från både nämnder, tjänstemän och politiker.
– Jag förstår att jag kan ses som lite av en surgubbe, men det är för att jag tycker att det är viktigt med slöjd. Folk lägger ju av! Det finns flera slöjdutbildningar, men nästan ingen kan leva på det.

Samtidigt är hans slöjdglädje hela tiden närvarande. Hans senaste besatthet är almbast, de förvedade fibrer som växer mellan bark och ved på almstammen.
– Man tar basten av småalmar när de savar. Sen torkar man det och inför användning lägger man remsorna i blöt. Det blir som råhud, jättestarkt, säger Anders och greppar tag i en pall där den flätade sitsen bildar ett lapptäcke i bruna och beiga toner. Tekniken fick han nys om i England och nu experimenterar han passionerat vidare.
– Det gäller bara att få tag på några träd, det är det knepiga.

Så var det det där med Hanterksbyn. Efter många års kamp för att få behålla sin verksamhet revs trätälten 2016. Nu reser sig en multisporthall där svegsvarvarna och täljhästarna en gång stod. Efter ett par år utan permanent verkstad fick Anders flytta in i den gamla fyrverkerifabriken i samma område, men även här kan tiden vara utmätt. Han har löpande niomånaders rivningskontrakt.
– Rätt som det är vill någon göra en ny padelbana, då har de en ursäkt att säga upp mig, säger Anders Lindberg och skakar på huvudet. Han hoppas ju att yxhuggen kan få ljuda länge till bland träden.

– Jag vill fortsätta så länge jag kan stå upp och betala hyran. Och jag hoppas att kommunen låter den här platsen få vara kvar, även när jag slutar. Jag tycker att det här är viktigt, att det finns en plats för slöjden i Göteborg, det är därför jag fortsätter att envisas.­