Kalla källor, bistra bäckar

Numera bor jag i hus med rinnande vatten i kranen vintertid. Men sommartid tar jag vatten från kallkällor och bäckar. Här i fjällvärlden kan man dricka allt vatten som rinner, allt med ett in- och utflöde. Däremot inte det som står stilla. Det underströk också den gamla samiska folktron. Drack man stillastående vatten kunde man få i sig småkryp som kunde växa i magen, sa man.

Är man på vandring i fjällen och vill dricka finns det vatten överallt. Har man inte en kåsa med sig, kan man dricka ur näven. Kupad blir den som en skål. Är man i björkskogen när det är savtid kan man istället ta en näverbit och göra som en mugg av den. Man river av en bit, viker ihop till en strut och håller ihop den med handen. I våra trakter infaller savtiden i juli någon gång, efter midsommar.

Är man i björkskogen när det är savtid kan man istället ta en näverbit och göra som en mugg av den. Man river av en bit, viker ihop till en strut och håller ihop den med handen.

När jag var barn sa de gamla att om det finns grodor i kallkällan är vattnet rent. Grodor väljer färskt vatten. Jag brukar välja rastplats just vid en kallkälla eller en bäck när jag är på vandring och stannar för att göra eld. Skillnaden på vattnet dem emellan är att kallkällans är kallare. Förr, precis som nu, använde vi också källan till att förvara mat i. Man sätter helt enkelt ner maten i en hink eller plastpåse. Då håller sig till exempel mjölken fräsch länge, trots att man inte har kylskåp. Förr satte vi ner saltad fisk i träkaggar. Vi la stenar på som höll kärlen nere. Med en stor, flat sten ovanpå kom solen inte åt innehållet. Men kaggarna fick samtidigt inte hamna för djupt ner, då rann vattnet in över kanten. Ibland brukade vi spara hjortron i en flaska också, och lämna kvar den över vintern nedsänkt i en källa som inte frös. Då hade man hjortron till våren
när man kom tillbaka.

Vintertid när jag var barn, när vi då och då inte hade tillgång till rinnande vatten, då smälte vi snö. Vi tog aldrig det översta snölagret, det var viktigt, utan grävde tills vi kom ner till det grova, där snön blev som salt. Skulle vi göra kaffe eller te fick snön koka upp ordentligt. Annars använde vi vattnet mest till disk och tvätt.

Kaffet, ja. Det blir alltid lite kaffe kvar i pannan när man druckit upp. Men när man häller ut det på backen ska man komma ihåg att säga att de ska flytta på sig, gahtnja. Småfolket säger man väl på svenska. Det är dem som man inte ser. Jag gör så fortfarande.

En annan sak som är viktig är att vara försiktig när man vadar. Man ska alltid ta sig över bäckarna där de är som bredast. Där är vattnet som lägst och strömmen inte lika stark som på smalare ställen. Ibland kan det också vara bra att vänta till morgonnatten. Är det en regnig sommar blir det mycket vatten i vattendragen, men nattetid stannar jöklar och isar av. Det blir svalare, kallare, snöfläckarna smälter inte så fort, och vattnet blir inte lika stritt. Vada heller aldrig utan skor. Då och då ser jag turister som gör det. Men de ser ju inte vad de trampar på. Om vattnet i bäcken kommer från en sjö med fisk i, blir stenarna dessutom väldigt halkiga.

Och så regnet, det är ju också vatten. När jag var barn på 1940–50-talet brukade man säga att det finaste man kan tvätta håret i är regnvatten som kommer från åska. Inte vanligt regn alltså, utan åskregn.

Om det blir åska när man är ute på vandring ska man stanna upp och vänta. Man ska sätta sig ner där man är bara, överallt utom nära stora stenar, och vänta tills det går över. Man behöver inte vara rädd, men man ska stanna, det har jag lärt mina barnbarn också. Det tar inte lång tid innan det dragit förbi.«

Elli-Karin Pavval, 67, är uppvuxen i Jåkkåkaska sameby, i kanten av Sarek. Sen slutet av sextiotalet bor hon i Tuorpons sameby söder om Kvikkjokk.