Kailis gröna trådar

Krukväxter och ogräs – Kaili Maide kan göra garn av det mesta. Hon är trädgårdsmästare med spetskunskap och har till och med odlat sin egen karda.

Text Maria Diedrichs
Foto Ylva Sundgren
23 maj 2022

Det bankar och dunkar så att det ekar i arbetsrummet bakom Edvard Anderssons växthus på Bergianska trädgården i Stockholm. Böjd över arbetsbänken med hammaren i högsta hugg står Kaili Maide. Hon jobbar här som nyttoväxtträdgårdsmästare. Hon ansvarar för frukter och bär och kulturväxter som pil, sälg och vide, och skötte i många år både köksväxter, örtagård och ett textilväxtland med fiber- och färgväxter.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Kailis spetsponcho har hon stickat av garn som hon färgat med egenodlade krapprötter.

Nu låter hon slagen falla tungt mot ett blad av svärmorstunga. Sedan byter hon till en slö kniv som hon skrapar längs det tjocka mörkgröna bladet. Handen färgas gulgrön av klorofyll. Det doftar grönt i rummet. Från växtens innanmäte lösgör sig sakta långa vita fibrer. Allt som behövs härnäst är att tvätta av dem och låta dem efterrötas lite, mjukna i en burk med vanligt vatten. Sedan går det att spinna garn av dem. På bordet framför Kaili ligger några prover som bevis.

Inuti i en helt vanlig krukväxt gömmer sig möjligheten till tyg.

Vem hade anat det? Kanske den botaniskt bevandrade, som känner till växter och deras användning. Det är alltså ingen slump att Kaili hamrar just här. Hon vet. Hon har levt med odling och växter hela sitt liv.

Allt började i Estland, i Haapsalu – staden som är känd för tunna, intrikat stickade spetssjalar. Kaili Maide växte upp under den sovjetiska ockupationen. Mamman arbetade som veterinär och pappan som mekaniker i det kollektiviserade jordbruket. Arbetet var hårt och inkomsterna små. För att få lönen att räcka till måste de odla mat till husbehov. Och slöjda. Att lappa, laga och återbruka var baskunskap. Kailis mormor handarbetade jämt. Hon sparade på allt, vävde köksmattor av plastpåsar. I mormors skåp fanns fullt av små lådor med allt hon samlade på. Mattrasor, bandstumpar, knappar. För Kaili var det sagolikt att få botanisera där. Själv sydde hon dockkläder och lärde sig väva på en minivävstol. Senare, i gymnasiet var spetsvirkning den stora grejen.
– Alla de populära tjejerna gjorde det. Vi som växte upp i Sovjet drömde om den första estniska frihetstiden på 1920- och 1930-talet. Inredningsstilen med romantiska broderier, spetsgardiner och trasmattor var drömmen för oss. I Sovjet fanns det varken tid eller ork till fin-hantverk. Men jag ville ha allt det där. När jag fick mitt första egna hem, precis i samma veva som Estland blev fritt, la jag massor med tid på att pynta det.

I burkarna rötas fibrer från svärmorstunga, bajonettlilja och nyzeeländskt lin. På den lilla sländan syns bomull som Kaili odlat och spunnit och i den indigofärgade korgen häcklat lin som hon spinner på den större sländan. Längst fram syns fibrer av brännässla och till vänster bakom korgen ligger hennes hemodlade karda.

Att helt enkelt köpa sig den inredning hon ville ha var inget alternativ. Som tjugoåring drev Kaili Maide en stor bondgård med grisuppfödning och spannmålsproduktion. Frigörelsen från Sovjet betydde att landet fick en ny valuta, estniska kronor istället för ryska rubel – samtidigt som gränsen mot Ryssland stängdes och all handel avbröts. Plötsligt var bönder som Kaili blockerade från det som varit deras största marknad. Krisen var omedelbar. Massor av grönsaker fick slängas.
– Jag höll ju på att bygga upp mitt eget hushåll. Men jag hade nästan inga pengar att röra mig med. Så det var textilt återbruk som gällde. Jag vävde mattor och gardiner på vintrarna, när odlingarna låg nere. Och jag gjorde mig självförsörjande på mat. Det var inget spännande livsstilsval för mig utan något jag var tvungen till. Men ur nöden föds
kreativitet.

Kaili Maide fingrar på en liten orange härva ullgarn, färgad med dahlia, som ligger på bordet framför henne. Utanför skramlar Roslagsbanan förbi.
– Jag tänker mycket på de där dagarna just nu. Invasionen av Ukraina väcker mycket minnen. Trots att jag aldrig upplevt krig kommer många känslor tillbaka.

Flera år senare flyttade Kaili Maide till Stockholm och bland det första hon gjorde var att köpa lite garn för att ha något för händerna. Inom kort skaffade hon sig också språkpraktikplats på Bergianska trädgården. Men trots att hon levt hela livet omgiven av både textilslöjd och odling var det inte förrän 2011 som hon började inse att de två gick att kombinera.
– Som nyttoväxtträdgårdsmästare tänker jag gärna på all möjlig nytta. Vad kan man till exempel använda kamomill till? Kosmetika, mat, medicin, visst. Men vad mer? Kunde man kanske färga med den också?

Den frågan skulle öppna dörren till en ny värld.

Färgkulla var den första växt hon odlade för att färga med. Garnet som kom upp ur grytan var lysande solgult och Kaili var såld. Den första sommaren blev intensiv. Hon färgade med allt hon kunde komma åt. Nu har hon pärmar med prover och dokumentation över hundratals olika växter.
– Jag slutade räkna vid 400.

Kaili skrapar fram fibrer ur blad av svärmorstunga, fiberbajonettlilja och nyzeeländskt lin.

Ofta färgar hon med färska blommor och växtdelar. Några av dem – som den knallgula färgkullan – ger precis samma färg på garnet som på blomman. Andra gömmer på överraskningar, som citrongula dahlior som ger kraftig orange, eller mörkröda lejongap och rudbeckior som ger grönt.

Det är med växtfärgning som med årgångsviner, berättar hon. Samma växt som vuxit på olika ställen kan ge stora skillnader i resultatet. Rentav kan två blad från samma planta ge olika nyanser, beroende på om du plockar från den solbelysta sidan eller en skuggig gren. Även efter färgningen kan mycket hända. Pigmenten i kryddsalvia och rabarberrötter blir starkare i solljus, medan de från rödbetor och lila morötter bleks snabbt, berättar hon.

Färgandet fick henne också att klart och tydligt se att det är skillnad på garn och garn. Pigmenten fastnade på olika sätt. Det blev olika nyanser, olika glansighet. Det dröjde inte länge innan hon anmälde sig till en kurs i spinning.
– Och då blev ju världen ännu större, skrattar hon.

Lin, bomull, hampa, nässla, rami. Kaili har både odlat, berett och spunnit det mesta. När de mest självklara sorterna var avklarade gav hon sig på de mer otippade, som humle.

Humle odlas sedan urminnes tider för ölproduktion. De långa klätterstjälkarna är en biprodukt. I hundratals år har det gjorts olika försök att komma på en smart rötningsprocess för att ta vara på dem och deras långa starka fibrer. För ett par år sedan antog Kaili utmaningen. Hon la stjälkarna i en tunna med vatten och lät tiden gå. Månad efter månad i det varma växthuset. Men ingenting hände. Ingen lukt, ingen förändring.
– Humle är antiseptiskt. Man använder det i öl för att kontrollera jäsningsprocessen. Så det höll vattnet rent. Det blev ingen rötning alls.

Kaili spinner bomull på stödd slända. År 2013 började hon spinna och sedan dess har hon inte kunnat sluta.

Men det går att få fram fibrer ändå. Till slut rötade hon stjälkarna tillsammans med nässlor. Då gick det bättre. Men hon är fortfarande inte helt nöjd. Andra svenska fiberexperter som spinn- och vävläraren Marie Ekstedt Bjersing och textilhistorikern Git Skoglund har också experimenterat med humle och kommit längre i sina analyser, påpekar Kaili Maide och berättar att Nordiska museet har en särk gjord i en blandning av hampa och humle i sina samlingar.
– Men det kan aldrig ha varit mer än en nödlösning för fattiga, för humlegarn blir väldigt sticksigt. Det måste ha tagit många år innan tyget nöttes så pass mjukt att man kunde ha det mot huden.

Nässlor är en annan fiber hon ägnat mycket tid åt, och försökt spinna garnet så tunt och mjukt som möjligt.
– Om jag har något värdefullt är det just såna här små prover som har tagit mig timmar och åter timmar att framställa, säger hon och visar på en liten stump till synes oansenligt vitt garn. Det är tretrådigt, tunt nässelgarn.

Bredvid nässelgarnet på bordet ligger hennes karda. Även den har hon odlat själv. Hon använder den torkade fröställningen från en växt som heter just vävarkarda. I England och Skottland har den odlats i stor skala just för detta ändamål och för att rugga upp ytan på vävda ylletyger. Kaili Maide plockar upp den och kammar igenom en liten bunt rötade nässelfibrer.
– Den separerar dem väldigt fint, men är mer skonsam än kardor i metall, förklarar hon.

Kaili Maide behärskar numera samtliga steg från frö till garn. På frågan var hon kan göra mest skillnad för slutresultatet kommer svaret snabbt:
– Skörden. Man kan pricka in de allra finaste fibrerna om man tar dem i rätt tid. Det är precis som med mat: du måste skörda i precis rätt läge för att få det bästa resultatet. Det gäller också för färgningen.

Genom sina experiment har hon upptäckt att vissa pigment påverkas av temperaturen när de skördas. Gullskära som kan ge kraftfull orange ger bara gult och beige om du plockar den för sent på hösten. Samma med vissa dahlior. Hon menar att det är här hennes odlingsexpertis kommer till nytta för hennes slöjdande.

Som trädgårdsmästare vet hon hur årstiderna fungerar och hur hon kan få dem att jobba åt henne. Ett år liade hon hela fruktträdgården på Bergianska. Det blev en enorm hög med gräs och gräsklipp genererar otroligt mycket värme. Mitt inne i komposthögen kunde det bli upp till 70 grader. Därinne la hon sina burkar med färgbad och garn.
– Till den färgningen hade jag verkligen gjort allting själv. Till och med skapat värmekällan, skrattar hon.

Ett av hennes senaste experiment handlar om att markröta sisalagave. Hon hade drivit upp en enorm planta. Den blev till slut ohanterligt stor och måste tas bort. I Sydamerika där växten förekommer naturligt har man bland annat brukat lägga bladen på asfaltsvägar och låtit bilar köra över dem för att frigöra fibrerna. Kaili Maide lämnade den istället ute i kylan över vintern. Häromdagen tog hon in ett blad på prov och vips kunde hon bara tvätta fram fibrerna. Istället för allt arbetsamt bankande och skrapande som normalt behövs hade frosten gjort halva jobbet. Nästa fråga är nu vad hon ska göra av fibrerna. Sisalrep, visst, men det är för enkelt. Det är utforskandet som lockar.

Kaili Maides mormor har alltid varit hennes hantverksförebild. För några år sedan ville hon visa sin mormor allt det nya hon lärt sig. Hon samlade prover av sina växtfärgade garner och nålband en liten påse av dem. Hon skrev och förklarade noga vilka växter hon använt.
– Mormors första fråga var: »Men vad ska jag göra med den?«. Då insåg jag att vi lever väldigt olika liv. För henne är det viktigaste att det finns en praktisk nytta. Det räcker inte att det är utvecklande, intressant, en annorlunda teknik.

För Kaili däremot har processen och kunskapsinhämtningen blivit viktigare än slutresultatet. Hon beskriver det som att hon hamstrar material och tekniker. Och blir det något slutresultat alls hamnar det ofta i kategorin pynt.
– Men kanske är pendeln på väg att slå tillbaka i världen. För vi kan inte leva på nöje och kloka tankar. Användning är också viktigt, säger hon.

I höstas såg hon utställningen Boro på Östasiatiska museet, om japanska trastextilier. Den talade starkt till henne.
– Tänk att leva på en så kall plats och det enda man har att värma sig med är växtfibrer. Man måste ha lager på lager på lager och allt är egenodlat, spunnet, vävt och sytt. Vilket jobb!

Sittande på en bänk i utställningsrummet lät hon det sjunka in. Hur man sparat varje centimeter av tråden. Respekten för materialet. Och kontrasten mot hur många av oss lever idag.

I växthuset på Bergianska finns flera sorters bomull som går att skörda året om.

Än en gång vandrar tankarna till Ukraina. Hos Kaili har kriget väckt något. En krisberedskap som legat slumrande.
– Plötsligt kastar jag ingenting. Jag spar varenda liten garnstump. Och lagar. Det känns meningsfullt. På något sätt hänger allt ihop nu. Klimatet, kriget, att ta vara på och värdesätta materialen omkring oss. Även hemma hos mig har det börjat bli väldigt mycket små burkar och lådor, precis som mormor hade.

Det sovjetiska systemet hon växte upp i handlade mycket om likriktning och effektivisering. Allt var jämngrått och även de berömda Haapsalu-sjalarna från hennes hemstad skulle förenklas så mycket det gick. Idag ägnar sig Kaili Maide istället åt färg. Och långsamma krångliga processer utan något tydligt slutmål. Garnhärvor hon omsorgsfullt spunnit kan hänga orörda i åratal utan att hon vet vad hon ska göra av dem.

Men så plötsligt slår inspirationen till. För ett tag sedan stickade hon en Haapsalu-sjal i naturfärgat garn hon spunnit av 20 olika fårraser. En annan har hon stickat inspirerad av en färgsprakande folkdräkt. Originalet var färgat med syntetiska pigment men Kaili har återskapat de illiga nyanserna med indigo, krapp och gullskära. Inte för att hon måste, utan bara för att hon kan.
– Bara det, att kunna. Det räcker för mig.­

23 maj 2022

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!