Järnhäxan

I trettio år har Inger Bergman sytt ryggmärken till fler än 600 av Nordens motorcykelklubbar. Om inget museum vill visa hennes arbeten tänker hon starta eget. Nu schaktar hon hemma på tomten.

Text Caroline Malmström / Sebastian Dahlqvist
Foto Sara Mac Key
28 augusti 2019

Den lite anonyma gården, belägen strax intill landsvägen i det sörmländska landskapet, är ett utflyktsmål känt över hela Sverige. Bakom den röda villan står »triken«, motorcykeln med tre hjul. Här bor Inger Bergman, som sedan nittiotalet har sytt ryggmärken i skinn till över 600 av landets MC-klubbar.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


I köket står en av symaskinerna på bordet, saxar, skalpeller och skinnbitar ligger bredvid. Egentligen har hon en ateljé i ett annat hus på tomten, men hon sitter ofta i köket när hon arbetar. Rockmusiken skvalar från radion.
– Det är roligt att jobba i skinn! Tyg är … boring. Skinn är en utmaning. Det är kul när jag fått ett tecknat original att fundera över: »Hur ska jag få det här att stämma?«

Klänningen sydde Inger av överblivna läderbitar till en julfest för ett par år sedan. Hon syr en ny klänning till sig själv varje år.

Allt började med en skinnjacka som hon sydde under tidigt sjuttiotal, hon har den fortfarande kvar. Som utbildad sömmerska hade handens arbete alltid varit närvarande. Hon sydde egna kläder: jackor, bälten och klänningar. Men det var först när hon drev ett screentryckeri, dit en MC-klubb kom och bad om ett ryggmärke, som hon sammanförde sina kunskaper om skinn med sitt stora intresse för motorcykelåkning.
– Samtidigt som jag gjorde det första märket la jag ut en annons, dum som jag var, i en motortidning. »Jag gör ryggmärken i skinn.«

Ingers klubb, Järnhäxan MC, har funnits i 25 år och är en av landets äldsta MC-klubbar för bara kvinnor. Namnet är taget efter Inger.

Gensvaret blev enormt. MC-världen tycktes hungra efter just sådana ryggmärken. De tidigaste klubbarna målade istället på sina skinnjackor. Sedan började vissa klubbar sy sina egna märken av avlagda skinnjackor. Idag har Inger producerat mellan fem och femtio märken per klubb, för 650 klubbar runtom i Norden. Trettio år efter starten kommer fortfarande en strid ström av uppdrag.
– Klubbarna tar kontakt med mig brevledes. Jag kräver ett tecknat original i rätt storlek, gärna i rätt färg. Av den skissen gör jag mönster på mönsterpapper, ett för varje färg. Sedan klipper jag ut varje del i skinn, som jag limmar fast och syr ihop.

Inger har över fyrtio olika slags saxar att jobba med.

Ett färdigsytt märke från varje klubb behåller hon. När klubbarna får nya medlemmar hör de av sig igen, och så får hon tillverka nya. Minst tre veckor vill hon ha på sig för att göra ett märke.

Skinn rör sig hela tiden. Det rör sig när jag klipper i det, när jag syr i det. Du måste koncentrera dig för varje stygn, det kräver precision.

På väggen i köket sitter ett foto av en grupp kvinnor. Det är Ingers klubb, Järnhäxan MC, som funnits i 25 år och är en av landets äldsta MC-klubbar för bara kvinnor. Namnet är taget efter Inger. Hon utsattes för ett mordförsök några år innan de startade, och var efter det tvungen att gå igenom otaliga operationer. Idag är delar av skelettet ersatt med titan. »Olyckan«, som hon kallar det, förändrade hennes liv i grunden och tvingade henne att sluta med tryckeriverksamheten som innebar tunga lyft. Istället hittade hon tillbaka till sömnaden.

I ateljén finns både skomakarmaskin, industrimaskin och en vanlig symaskin.

Järnhäxans logotyp är det enda märke som hon själv ritat: I svart, mot röd botten, står en gestalt med toppig hatt på en kvast, omgiven av klubbnamnet. Som flest har de varit elva i klubben, idag är de fem vänner som ses ett par gånger om året för att uppleva olika utflyktsmål, äta gott – och åka motorcykel. Medlemmarna står nära varandra. Alla öppnar sitt hem om en av de andra kommer på besök.
– Jag började åka 1964. Jag tyckte om kamratskapen först och främst. Hur det doftar när man åker MC. Honung, nyslaget hö, åh fyfan, – svinskit! Vi brukade grilla, hade med en gitarr. På den tiden hade vi inte skinn på oss, utan jeans och jeansjackor.

Vi går över den fuktiga gräsmattan upp till Ingers ateljé. Doften av läder slår emot oss när hon öppnar dörren, det luktar sadelkammare. När hon tänder lampan i det lite dunkla rummet ser vi hennes produktion från de senaste trettio åren, »fast allt är inte uppe än«. Skinnvästar i barnstorlek hänger på galgar intill breda läderbälten med utskurna detaljer.

Väggarna är täckta med hundratals ryggmärken som hon sytt under årens lopp. Märkena skiljer sig åt: Varje klubb tycks ha sin egen bildvärld. Djur, seriefigurer, motorcyklar. Hon pekar på ett par som hon blivit särskilt nöjd med. Här ligger flera färger på varandra och små detaljer är nogsamt sydda.
– Det svåraste är att få fram djup i till exempel ögon, eller om det är skuggade bokstäver. Det måste också sitta någorlunda när du börjar sy, det är därför jag limmar först. Jag använder vanliga saxar och klipper för hand. Jag har både skomakarmaskin, industrimaskin och en vanlig symaskin. Skomakarmaskinen är bra eftersom du snurrar nålen istället för plagget. Men den gör för stora hål, det går inte att sy texter med den.

Mitt i rummet står arbetsbordet. Just nu producerar hon märken åt en klubb som vill ha dem präglade. Präglingspinnar och skalpeller, inte mer än några millimeter breda, ligger prydligt i en ask. Uppemot 3000 slag per märke, kan behövas för att pressa in mönster i märken och bälten. En typ av repetitivt arbete som hon egentligen inte har mycket till övers för.
– Vansinnigt tråkigt, tycker jag.

Istället är det sömnaden som triggar henne. Eller kanske är det snarare överföringen av klubbens logotyp från papper till skinn. Ingers arbete blir en översättning till ett annat material, och häri ligger ett visst utrymme för tolkning.
– Små detaljer går inte att göra, så jag har fria händer att till exempel ibland ändra vissa skuggningar. Skinn rör sig hela tiden. Det rör sig när jag klipper i det, när jag syr i det. Det beter sig inte som tyg. Du måste koncentrera dig för varje stygn, det kräver precision.

Ateljéväggarna pryds av över sexhundra ryggmärken. Varje gång en klubb får en ny medlem är det viktigt att ha originalet till hands.

Hon använder främst mjukt lamm- och getskinn till ryggmärkena. Skinnet köper hon infärgat av olika grossister. Det lite tjockare kolädret används till bälten och sadlar.
Men även om efterfrågan på Ingers ryggmärken i skinn är stor inom MC-världen så är det också många klubbar som väljer att brodera sina märken.
– De har inte kommit underfund med att det är billigare i skinn. Broderat blir skitigt, det tappar trådarna… Skinnet kan du olja in. Det är mest karlar, de har inte alltid materialkunskapen.

Längs en av väggarna står ett antal blå tygklädda skärmar lutade mot varandra. Inger bläddrar bland dem och visar oss de delar av den ständigt växande samlingen som inte fått plats.
– Jag får inte upp alla ryggmärken på väggarna. Jag har åkt runt till olika museer som visar bilar och motorcyklar, och de har varit intresserade, men de jobbar med tema-utställningar och däremellan skulle allt bara förvaras i källaren. Så jag får bygga mitt eget museum.

Att Ingers samling är unik stod klart så snart vi första gången klev in i ateljén. Ingen annanstans i Sverige finns en så här stor samling av ryggmärken. Vid sidan om den röda ateljébyggnaden vittnar den uppgrävda marken om Ingers stora projekt.
– Det ska bli ett museum, ett utflyktsmål. Jag har fått byggnadslov och lite hjälp med att schakta mark. Just nu håller jag på med en insamling. Målet är att samla ihop 25 000 kr, så att jag kan bygga klart. Nu när jag fyllde 70 ställde jag fram en burk: »Insamling till bygget.« Det här är ju nostalgi! Det är kulturarv.

Formen markeras. Ett klubbmärke tar form.

I svensk kulturpolitik har frågan om vad som anses vara och inte vara kulturarv de senaste åren diskuterats livligt. Landets MC-klubbar utgör tillsammans en subkultur med egna traditioner och en egen historia. Som sådan är den också en av alla trådar i vår gemensamma samhällsväv, i vårt gemensamma kulturarv. Många är de institutioner som har ett politiskt formulerat eller självpåtaget uppdrag att samla in och bevara spår från historia och samtid. Ingers samling väcker frågor om just detta, om vems historier som får plats i arkiven och hur hantverksarbete kategoriseras.

Efter den grova misshandel som Inger Bergman utsattes för på 1980-talet, kan hon inte längre köra motorcykel med två hjul. Sedan dess kör hon en »trike«, en tung motorcykel på tre hjul. Hon har byggt om den för att den ska passa just hennes kropp och lackat den i »sina« färger, rött och svart.

Men om samlingen skulle övertas av ett museum återstår frågan om alla klubbar skulle godkänna det. Inger berättar att hon inte har insyn i respektive klubbs verksamhet. Hon känner inte till deras riktlinjer eller eventuella tankar kring synlighet – och varje enskild klubbs godkännande är därför avgörande.
– När jag inte längre lever skulle jag vilja att någon som är motorintresserad köper huset och håller dörrarna öppna. Annars måste samlingen eldas upp, säger hon.

Faktum är att Ingers samling redan är ett utflyktsmål. Varje sommar kommer motorintresserade från hela landet hit på sina motorcyklar. Då bjuds det på kaffe och hembakta bullar i trädgården utanför ateljén. Hennes arbete utvecklas ständigt i relation med MC-världen, och bidrar samtidigt till att forma dess visuella uttryck.
Men oavsett om samlingen övertas av ett museum eller ej, är den tillsammans med Inger själv redan en institution.

28 augusti 2019

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy