För ett par år sedan upptäckte jag den japanska färgningstekniken shibori genom Eva Lagnerts kurser på Konstfack. Vi som började gå dem ville aldrig sluta. Samtidigt jobbade jag på Sätergläntan och fick upp ögonen för svenska folkdräkter. Dessa två trådar knöts samman i en utställning förra året. Jag sydde tolv dräkter, med influenser från både samurajer och dalkarlar.
Västen jag har på mig är som en traditionell herrväst i ull av svensk modell, fast shiborifärgad i rutmönster. Jag som inte väver ville se om jag kunde skapa en rutighet ändå. Från början använde jag ett tyg i tuskaft, men jag tyckte inte mönstret blev tillräckligt distinkt. Nu är det en satäng istället. Mycket bättre!
Jackan i ull har sin förebild i gröntröjor från västra Dalarna. De har ofta ett vadmalsliv med maskinbroderier och stickade ärmar. Stjärnmönstret jag broderat kallas för hampalöv och är vanligt i Japan. Jag har varit så imponerad av gröntröjornas broderier. Det ser ju så svårt ut! Men när jag testade själv var det inte alls så farligt. De rutiga tygerna var desto krångligare att få till. Någon sa till mig att ingen människa kommer fatta att jag har färgat dem. Man tror ju att det är köpetyger! Javisst, det kanske man gör, men hurså? Jag fick fram det jag ville. Det är huvudsaken för mig!
Nedtill har jag ett plagg som heter »hakama« – en byxkjol som är öppen i sidan och som bärs av både män och kvinnor. För länge sedan hade till exempel samurajerna dem som ridbyxor, men idag är de mest ett bröllopsplagg. De känns lite konstiga att ha på sig, men om man vänjer sig så är de jättebekväma. De har knytband i midjan och man känner sig festlig, som när man har långkjol. Fast för mig som cyklar mycket är de inte
så praktiska.
De flesta av kläderna är sydda för att visas på provdockor och de är ju alltid så himla små. Men min dotter Majken kan ha dem. Se själva, det är hon som är med mig här. På en kropp i rörelse blir plaggen något helt annat än på en docka. Det händer saker med både mönster, form och färg. Fast Majken tycker väl att kläderna är lite sådär.
Här har hon en slags kimonoblus. Den är gjord av ett mönstrat rosentyg i bomull som jag har knutit om och färgat. Den här blusen är det jag fått mest kommentarer på sedan utställningen. Jag har aldrig sett det gjort förut, att färga shibori på mönstrade tyger på det här sättet. Vissa tycker den är jättefin, andra att det var en väldigt brutal behandling av ett så fint tyg.
Kjolen i ull- och polyesterblandning är ännu ett experiment i rutighet. Först har jag färgat den röd, sedan har jag sytt på tvären, färgat svart, sprättat och sedan sytt på längden, färgat och sprättat igen. Vecken som jag vek och sydde för färgningens skull, permanentades i det varma färgbadet så kjolen blev automatiskt plisserad. Fast den såg inte ut exakt såhär när jag sprättade upp den. Jag har pressat till den i efterhand. Modellen har inte så mycket med traditionella dräkter från Japan eller Sverige att göra.
Men jag har inga hämningar, jag gör det som jag tycker blir fint!
Halvvanten i ull är mönstervirkad. Väskan är gjord i blandade tekniker, shibori, bollar, knappar… Jag är väldigt förtjust i garnbollar. Kan man få dit en garnboll så är det aldrig fel tycker jag.
Hjärtana är färgade med shiboriteknik. Hjärtformer ser man ju ofta på svenska dräkter, men kanske mest i form av applikationer. Men det beror nog lite på hur långt man går tillbaka. Förr i tiden var ju dräkterna mer personliga, sedan har de likformats. Nu finns det ju väldigt mycket regler för hur allt ska vara. Men trots att jag själv bryter mot det mesta har jag nästan bara fått positiva kommentarer. Folk har blivit väldigt peppade och inspirerade har jag förstått.
Livet är färgat på ett smårutigt svartvitt sidentyg. Man syr en cirkel med förstygn, så snörper man åt stygnen så att det blir som en liten topp och lindar garn hårt runt den innan man färgar. Beroende på hur mycket eller lite man lindar och hur man drar åt så får man mönstret.
På halsklädet i siden har jag istället sytt kvadrater i det första steget. Då tråcklar man förstygn i kvadratform, snörper åt, lindar runt, färgar, sprättar upp. Både livet och sjalen är gjorda efter rättviksdräkten, väskan också. Men jag bytte ut kjolen mot en byxa av japansk modell med låg gren. Tofsarna längst ned på väskan är gjorda av resttyger. Det rutiga tyget upptill är en provbit från ett färgningsexperiment. Den passade bra där, tycker jag.
Jag tycker faktiskt att den här dräkten är väldigt fin! Stilig! Tidigare har jag nästan bara sett den på docka, så det var väldigt kul att få se den på en levande kropp. Man skulle ju kunna ha den faktiskt. Den funkar!
Jackan är sydd i ekologisk hampa. Idén till den fick jag när jag tittade på en sidenkimono på Victoria and Albert museum i London. Den hade just sådana här broderade ringar, fast det var förstås en helt annan typ av broderi inuti. Tjusiga växtornament i silke på silke. Jag började fundera på hur det skulle ha sett ut om det hade gjorts i Sverige. Rödvita broderier förekommer ju här och där, men främst tänkte jag på brudgumsskjortor från Svärdsjö socken. De har ofta ett stort rött hjärta på magen som är väldigt fint.
Kjolen är i samma kvalitet som den svartröda och färgad på samma sätt. Vika, sy och sprätta, vika, sy och sprätta. Det var väldigt kul att forska i det. Resultaten överraskade även mig själv ibland.
Skärpet är i ullflanell. Det kallas »obe« på japanska. Samtidigt har just den här typen av färgad sjal med rött och vita ringar förekommit i Sverige också, fast då i form av en halsduk i mansdräkten i Mora, Rättvik och Orsa. Det var väldigt kul att upptäcka att samma färgningsteknik som i shiborin faktiskt använts i Sverige också. Men man
undrar varför den inte blev större här. När man väl en gång upptäckt att man kan knyta och färga mönster, varför tar man det inte vidare?
