» Jag vill skulptera kroppen«

Efter ett liv av virk- och stickning och en lång karriär som kostymör och scenograf för teater och film tog Ann Bonander Looft steget in i konstvärlden för ett par år sedan.
– Mina stickade plagg har alltid varit skulpturala, på gränsen till obärbara. Nu kan jag ta ut svängarna totalt.

Hon är precis hemkommen från en solosväng till lantstället i Höganäs och är på strålande humör. När hon åkte ner var inspirationsknutarna hårt åtdragna, men efter ett par dagar med långa hundpromenader i pyjamas och gummistövlar knäckte hon koden till en kommande utställning tillsammans med konstnären Helene Billgren. Det är en ny vänskap som sakta vuxit fram de senaste åren.
– Vi har upptäckt ett sorts systerskap, det är en lycka att hitta det man saknar i sig själv i någon annan.

De ska inta den största salen på Vida konsthall på Öland och har precis bestämt titel: Aj mitt hjärta, åh min kropp. Helene Billgren ska ställa ut målningar och Ann Bonander Looft stickat och textilkonst. Hon pekar på bordet där det ligger flera vinröda nystan, ett virrvarr av rött och vitt garn och broderade små kvadrater.
– Det där röda är blodådror. Den här broderar jag på hemma, vad tycker du att det ser ut som?

Den föreställer en röd öppning som jag tolkar som ett sköte. En annan brodyr visar en naken kvinna på en liten ö.
– Jag har alltid hållit på mycket med kvinnokroppen. »Aj mitt hjärta« är Helene. »Åh min kropp« är jag.

Hon bär en svart stickad jumper i egen design, en svart lång kjol, vita strumpbyxor och röda Margielaboots med delad tå. Köpta på rent infall i Paris för tio år sedan, på en resa med sin mamma och dotter.
– Svindyra, men jag har aldrig ångrat dem. Kanske att klacken är lite hög nu när man kommit till åren, säger hon och skrattar.

Intresset för form och mode har följt henne sedan barnsben. Hon stickade sin första tröja som elvaåring, i kornblå akryl för att matcha balettdräkten i samma färg. Varje höst gick hon och hennes mamma till garnbutiken och bläddrade i mönsterpärmarna.
– Jag älskade det. Vi valde mönster och personalen pekade ut det garn som passade. Men jag ville ofta ha andra garner och då sade de bestämt nej. Redan då föddes en stark vilja att göra på mitt sätt.

Sedan många år stickar och virkar Ann Bonander Looft utan mönster, helt på intuition. Det började i samband med ett kostymörsuppdrag till Dramatens hundraårsjubileum 2008. Regissören Åsa Kalmér satte upp Gustav Vasa och Ann Bonander Looft hade ritat en pampig lila 1500-talsjacka med stora puffärmar. Plötsligt började hon sticka en liknande pjäs hemma i soffan.
– Det var inte alls planen, jag bara stickade planlöst och upptäckte att det var samma plagg. Det var jättekul. Alltså verkligen jättekul!

Upptäckten satte igång en kedjereaktion. Friheten hon kände var nästintill berusande. Men det var först när hon strax därefter ramlade på sin första ateljé, en garnbutik i Vasastan, som det verkligen tog fart.
– När jag var där en gång så hade den lilla tanten blivit väldigt skröplig. Jag lämnade mitt nummer. Efter ett halvår ringde hennes son.

Ann Bonander Looft köpte butiken med all inredning och allt garn.
– Det var ett himmelrike. Jag älskar ju garn. Då lossnade det ordentligt.

Det jag håller på med är att töja på gränserna för vad stickat kan vara. Bryta reglerna.

Nu fick hon utlopp för alla former som hon velat utforska. Puffärmar, skört, volanger, mönster. Ibland blev kunder som tittade in nästan provocerade av hur svårburna de upplevde plaggen. Hur ska den här tröjan gå in under kappan? Så Ann Bonander Looft tog ner formerna lite och skapade koftor och tröjor som blev så populära att hon var tvungen att ta in handstickerskor för att hinna med. Bland annat sin gamla syslöjds-lärarinna från Degerfors.
– Jag är så trött på hur uniformt vi klär oss i Sverige. Det jag håller på med är att töja på gränserna för vad stickat kan vara. Bryta reglerna. Jag vill skulptera kroppen, som Vivenne Westwood.

Ann Bonander Looft är en snabb typ. Hon pratar fort, hennes ögon glöder. Kärleken till hantverket är påtaglig. Just nu är hon i produktionsläge, favorittillståndet. Då längtar hon hela tiden till jobbet, säger att hon kan arbeta hur mycket som helst. Den kreativa processen börjar alltid med ett infall. Att hon går på en utställning eller ser ett garn eller en färg. Saknar ett plagg. Eller så hittar hon något nytt i favoritfilmen Doktor Zjivago som hon såg som barn och som fäst sig stenhårt i henne.
– Ett av mina mest populära plagg, Sirikoftan, är inspirerad av den fantastiska slutscenen, där Julie Christie bär en lårlång kofta med skärp. Jag ville återskapa den.
– Om jag har en idé i huvudet blir jag nästan besatt av att se om den funkar. Jag gör sällan skisser. Sedan händer det saker längs vägen, för garnet talar ju sitt språk. »Nämen, det här kan du inte göra med mig!« Då kan det hända spännande saker.

Sedan kommer skaparångesten. Hon gör en tågjämförelse. Hon växte upp längs banvallen i Degerfors. Åt ena hållet gick tågen mot Oslo, åt andra tågen mot Stockholm.
Ångesten ligger i att välja håll. Väl på tåget sätter man sig och åker med i processen. Men hur väljer man tåg? Vad var det som hände nere i Höganäs som gjorde att saker
och ting lossnade?
– Vet du, jag har tänkt på det. Jag bodde i Värmland tills jag var 19 år. Det finns likheter mellan Degerfors och Höganäs. Jag rotar runt och hittar mig själv där. Jag censurerar mig inte som jag kan göra i Stockholm, här tycker alla så mycket. Där nere blir jag fri.

Huset hon sitter i tillhör Handarbetets vänner. Vi går ner i galleriet där några av hennes plagg är uppställda inför en kurs hon snart ska hålla. På ett bord ligger inspirationsböcker om Alexander McQueen, Louise Bourgeois, Helene Schjerfbeck och det senaste supertjocka numret av den franska modetidningen Purple.

Att våga släppa mönstret kan tänkas kräva en del mod. Det tycker hon inte.
– Mitt problem är att det kan gå lite fort ibland. Jag gör saker snabbt och är snabb i rörelserna. Jag slarvar, men mindre och mindre. Nu har jag börjat skissa mer och när jag lyckas hålla mig till planen blir det väldigt tillfredsställande.

Hon pekar på en majestätisk klänning i svart och vitt.
– Den där fick jag repa upp massor av gånger.

Finns det då nackdelar med att sticka fritt? Hon ser närmast chockad ut.
– Nej. Jag tycker inte det. Kanske att man köper för mycket garn, så kan det lätt bli för jag har ju ingen aning om vart stickningen tar vägen.

Vi nyper i plaggen och jämför garnkvaliteter. Hon föredrar garner som kan forma sig, det blir lättare att bygga stora silhuetter.
– Shetlandsull till exempel, den är sträv. Men jag tycker också mycket om mohair. Så jag är nog väldigt mångsidig. Men inte akryl, där går min gräns.

Hennes plagg har synts i många internationella modetidningar, men idag hinner hon knappt ta beställningar från privatpersoner. Just nu planerar hon kostym för två teaterpjäser i regi av Stefan Larsson, en av de regissörer som hon haft ett långt samarbete med. Utöver utställningen på Öland ska hon återigen ställa ut på Galleri Glas i Stockholm, där hon hade sin första soloutställning 2022. Ju mer arbete, desto mer stress. Och hur slappnar hon då av? Genom att sticka varje dag. Hur sent hon än kommer hem på natten. Bara en kvart räcker.
– Får jag inte göra det så mår jag inte bra. Jag koncentrerar mig, sorterar tankar, sorterar livet. Det är ett tillstånd som jag alltid längtar till.­