»Jag vill att folk ska bry sig«

En trappa upp i huset vid Järla sjö i Nacka utanför Stockholm ligger hennes arbetsrum. Väggarna är täckta av bilder i applikationsteknik. En av dem visar en åldrad kvinna med Mona Lisa-leende och hennafärgat hår som Charlotta träffat utanför ett bysjukhus i Pakistan. En annan är ett porträtt av Mahsa Jina Amini, hon som dog i moralpolisens häkte i Iran och gav upphov till det pågående upproret mot regimen. Den bilden gjorde hon på bara ett par dagar, i rent raseri över det som hänt. En tredje visar Charlotta Grunewald själv med sin dotter, på väg in i en operationssal för att tillsammans genomföra ett kejsarsnitt. Deras kläder är sydda av små bitar av riktig bussarong. Också munskydden är klippta av äkta vara.

En lampa med förstoringsglas lyser upp arbetsbordet. Charlotta Grunewald rätar på ryggen och ser upp från broderiet framför sig.
– För något halvår sen fick jag det här skrivbordet som är höj- och sänkbart. Det är helt underbart. För man blir väldigt krokig av att sitta så här. Ibland kommer min man in och säger: »Räta på axlarna! Du måste ta en paus!« Jag blir helt absorberad. Och så syr jag sönder fingrarna. Men det är det värt.

I läkarrollen finns det väldigt lite plats för lek. Man är där för att rädda liv, säger Charlotta Grunewald. Det är inte läge att jazza loss. Nu tar hon igen det hon missat.
– Jag har skrivit vetenskapliga artiklar och varit så regelstyrd och ordentlig. Många människor har inte en aning om att jag har den här sidan. Det är helt fantastiskt att få gå in i mig själv och göra precis det jag vill. Jag är som ett barn med en målarlåda!

Allt Charlotta Grunewald kan om textil har hon lärt sig i skolslöjden säger hon.
– Jag hade turen att ha en fröken som hade förmågan att se elevernas önskan att vara kreativa. Hon beställde hem tyger och lät mig sy kläder hejvilt. Det var jättekul. Jag broderade och stickade, jag lärde mig allt!

I tonåren fortsatte hon att sy. Det var det roligaste hon visste. Men hon funderade aldrig på att göra ett yrke av det. Det var hela tiden självklart att det var läkare hon skulle bli. Som gynekolog och förlossningsläkare har hon i mer än 40 år vigt sitt liv åt att ge kvinnor en säkrare och bättre förlossningsvård.
– Jag har älskat mitt jobb! Och jag har varit väldigt engagerad i det. Jag har forskat, varit chef, jag har haft många engagemang i utlandet – och så har vi tre barn och sju barnbarn. Jag har haft häcken full kan man väl säga. Så jag har inte haft tid att sitta och brodera.

Men längtan fanns kvar hela tiden. Så under alla år har hon samlat på sig tyger i hopp om att någon gång få den där stunden över att sätta sig ned och sy.

Och till slut kom den.

Charlotta Grunewald hade nyligen gått i pension när coronapandemin slog till. Från att ha jobbat jämt skulle hon plötsligt inte jobba alls. Och inte kunde hon göra så mycket annat heller, när stora delar av samhället ställdes på paus.

Hon var nyss hemkommen från ett uppdrag i Jemen med Läkare utan gränser. Med sig i bagaget hade hon nya vänskaper, kära minnen och ett antal fotografier. Enkla bilder av vardagen på en förlossningsavdelning i ett land mitt uppe i ett inbördeskrig och en humanitär katastrof. Hon drog fram lådorna där alla tyger låg sorterade efter färg. Trädde nålen och satte igång.

Starten ser likadan ut varje gång: hon projicerar originalbilden på en vägg där hon satt upp ett papper. Så ritar hon efter alla konturer. Ser till att proportionerna blir precis rätt innan hon nålar upp papperet över sitt bottentyg.
– Sen syr jag bara! Jag känner mig som en sexåring igen när jag får sitta och hitta på hur jag ska göra. Det tycker jag är jätteroligt, alltså. Det är bara lek.

Som kirurg har jag opererat och sytt i 30 år. Och det är samma typ av stygn och samma knutar som jag använder nu.

Trots sitt livslånga textilintresse har Charlotta Grunewald aldrig gått en enda broderikurs.
– Däremot är jag kirurg så jag har opererat och sytt i 30 år. Och det är samma typ av stygn och samma knutar som jag använder nu. Det sitter i fingrarna.

Utan formell skolning löser hon problem och bygger upp sina textilcollage som hon har lust. Ibland lägger hon in lite stoppning för att förstärka bulligheten i en kropp eller en rund kind. Ibland låter hon en gardin i bilden hänga och fladdra. Hon draperar kläderna så att de blir precis lagom bylsiga.
– Jag har inga regler. Det är ingen som har talat om för mig hur jag ska göra eller inte göra. Det ger mig friheten att göra som jag vill.

De flesta bilder tar några veckor att få färdiga. Hon vill fokusera och går inte vidare förrän hon är klar även om andra motiv ligger och pockar. Just nu jobbar hon med ett foto från Afghanistan. Det föreställer två läkare och en barnmorska som hon arbetade med under en annan resa med Läkare utan gränser. Efter att talibanerna återtagit makten i landet 2021 har hon funderat mycket på dem.
– Dessa kompetenta, kloka, intelligenta, välutbildade, afghanska kvinnor som nu förtrycks ännu mer. Det är så att man skulle vilja gråta.

Idag är det den ena kvinnans ögon som hon arbetar med. Tunna trådar i många olika färger bygger upp glittret i ögonvrån och fina linjer runt ögonlocken. Det gäller att
få fram leendet trots att ansiktet döljs av en slöja.
– Jag ägnar mycket tid åt de här detaljerna. Jag ändrar jättemycket. Det är roligt att man bara kan sprätta bort och sy nytt. Man är inte bunden vid det man har gjort.

Till hudtoner använder hon ofta samma sorts tyg som till Waldorfdockor. Till kläder och bakgrunder blandar hon friskt. Hon kan leta länge efter ett material med precis den rätta känslan.
– Jag har blivit kompis med min närmaste Röda korset-butik. Jag får komma in i på baksidan där de har utsorterade kläder som inte går att sälja. Jag sitter där med saxen och plockar och väljer.

Hösten 2021 hade Charlotta Grunewald jobbat med sina applikationer i ett och ett halvt år och samlat på sig så många bilder att hon inte gärna kunde behålla allihop. Hon valde ut fem av dem och skickade in dem till juryn för
Liljevalchs vårsalong.
– Och så blev alla antagna! Det blev jag otroligt glad över. Det sporrade mig att fortsätta.

Så kom Rysslands invasion av Ukraina. Som så många andra blev Charlotta Grunewald väldigt tagen. Tankarna på kriget tog överhanden. I Dagens Nyheter hittade hon några fotografier som skakade om henne extra mycket. Hon kontaktade fotograferna och fick tillåtelse att jobba med deras bilder.

En föreställer en kvinna som står framför sitt utbombade hus. En annan en mamma med två barn som tagit skydd i Charkivs tunnelbana. En tredje visar en åttaårig flicka som värmer händerna vid gasugnen i en lägenhet i Cherson där el och vatten slagits ut.

Flickan är klädd i en rosa collegetröja i trikå med färgglatt tryck över bröstet. Det materialet tog sin tid att hitta. Charlotta använde en riktig barntröja från Röda korset som hon klippte i bitar. Halsringningen och ärmarnas muddar sitter kvar.
– Det är verkligen en typisk åttaåringströja. Det var viktigt för det jag ville förmedla: att det är en vanlig liten tjej som har det så här, i vår värld just nu. Det är många som tror att det är en bild av mitt barnbarn. Men det är det inte. Det är nån annans barnbarn.

På fötterna har flickan riktiga strumpor, fast i bebisstorlek. Det är ett av Charlottas barnbarn som lämnat dem efter sig. Till kvinnan som står framför det utbombade huset har Charlotta istället klippt sönder ett par av sin mans raggsockor. När hon arbetar med en bild spanar hon ständigt efter rätt material.
– Mina söners skjortor och boxershorts är jag särskilt intresserad av.

Flera av bilderna på väggen i arbetsrummet väntar sedan länge på att monteras (»Det tycker jag är skittråkigt!«). På en av dem sitter ett antal kvinnor på huk på golvet och lyssnar koncentrerat på någonting. Bilden är tagen från ett möte i liten by i södra Pakistan. Charlotta Grunewald var där i egenskap av ordförande i Svenska gynekolog- och obstetrikerförbundet. De hade ett globalt projekt för förbättrad mödravård i olika utvecklingsländer. Genom projektet kunde unga kvinnor i Pakistan få en gratis ettårig barnmorskeutbildning.
– I de där byarna var mödradödligheten 1 på 12. En av tolv kvinnor dog.

Mötet handlade om att förklara hur mycket säkrare det trots allt är att föda på sjukhus jämfört med i hemmet. En äldre kvinna i mitten av bilden ser intresserad men inte helt övertygad ut.
– Jag är själv nöjd med henne. Hon uttrycker precis det jag ville få fram.

Trots att kvinnorna på bilden lever i absolut fattigdom har de vackra kläder och smycken.
– Det säger något om hur vi är, vi människor. Vi har ett behov av att visa någon slags värdighet oavsett vilken situation vi befinner oss i.

En av dem har en stor guldring i näsan. Charlotta har sytt dit en äkta pärla från ett halsband som gått sönder.
– Jag tyckte att hon kunde få ha den. Det är en liten omsorg liksom. När jag jobbar så nära de här personernas ansikten, sitter och pular i timmar, så blir det nästan som att de blir mina vänner. Om någon skulle känna igen sig i en av mina bilder, så hoppas jag att de skulle förstå att de är gjorda med kärlek och med en tanke bakom. Jag vill att folk ska bry sig och reagera på den galna värld vi befinner oss i. Och det verkar som att de här bilderna kan ha den effekten. Folk stannar upp när de ser en tygbild. Tittar och tänker. Och det är väl underbart.

De senaste årens intensiva broderande har inte gjort henne mätt.
– Tvärtom! Jag vill bara fortsätta! Men kanske börjar jag bli färdig med mina egna resefoton nu. Jag är väldigt engagerad i klimatfrågan. Där tror jag det finns bilder som jag kan fortsätta med. Torkan och översvämningarna. Det lär inte ta slut på motiv.

Tomheten som infann sig när hon lämnade läkaryrket är borta. Återigen är det svårt att få dagarna att räcka till. Snarare får hon återigen leta efter stunder när hon kan sy.
– Jag kan bli alldeles pirrig av lycka när jag får sätta mig och skapa. Och som pensionär får jag betalt för det. Nej, det är helt fantastiskt. Det är inte ett dugg överdrivet. Jag har aldrig haft det så bra.­

Aktuellt: Tre av Charlotta Grunewalds broderier går just nu att se på Liljevalchs vårsalong i Stockholm. Ett fjärde kommer att auktioneras ut till förmån för Läkare utan gränser under våren.