»Jag kan inte nöja mig förrän jag förstår!«

I taket hänger halmkronor från det senaste året. De gulbruna, skira byggena är pyntade på gammalt vis, med små spillbitar av mönstrad tapet och glimmande guldpappersklipp. Någon pryds av röda och rosa pappersblommor.
– På nästa halmkrona ska jag gå all in på det folkliga säger Karin Edlund, och syftar på den uttryckskraft och kunskap som fanns i gamla tiders bondesamhälle, under självhushållets tid.
– Att göra fint utan att det måste vara perfekt.

I grunden är hon egentligen sömmerska och textilvetare men hon håller sig sällan innanför de ramarna. När hon blivit nyfiken på en teknik eller uttryck kan hon inte att hålla fingrarna borta. Dessutom jobbar hon som i skov. Plötsligt kan hon inte tänka på annat. Hon läser allt hon kan komma över om en viss teknik, härmar och övar tills hon fått koll på läget – och håller med tiden kurser i vad hon lärt sig. Senast var det en workshop i halmkronemakande, snart blir det pappersblommetillverkning och längre fram drar hon med sig andra i att sy gammeldags monogram. Det står »sömnad och folklig slöjd« på hennes hemsida.

Hon slänger ett öga mot taket.

Med ett pekfinger visar hon var i hörnen på takkronorna som hon dolt var hon skarvat halmen.
– Men i gamla halmkronor hade skarvarna nog fått synas och knäna på halmen kanske inte hade klippts bort, något blad kunde också ha blivit kvar, det var lite ojämnt – och samtidigt hängde kronorna i våg, de var lätta och fina och grova på samma gång, det är en balansgång som är så svår att få till med dagens idéer om perfektion.

Preussisk blå är det ultimata pigmentet, det har djup som en stjärnhimmel, det är något magiskt med det.

Ansiktet lyser av engagemang.
– Det är en parallell estetik som inte går att jämföra med något annat riktigt. Ta en marmorering på ett papper till exempel. Den kan se ut som en potatis, och ändå har den nånting. Förstår du? Det är bara så svårt att ringa in!

Senaste skovet handlar just om papper. Gammeldags och klistermarmorerade. Det började egentligen med att hon förälskat sig i psykedeliskt flammiga mönster som istället hade karmarmorerats, och att hon anmälde sig till en grundkurs i den tekniken.
– Det är som om det säger kling kling på hjärtsträngarna när jag hittar något fint, utbrister hon och drar med handen genom luften, som om hon slog an ett gitarrackord.

I otålig väntan på den kursen tipsade henne en vän om att hon, tills vidare, kunde testa att klistermarmorera.

Karin Edlund skrattar till.
– Sen var jag helt såld!

Grundprincipen är enkel. I sin simplaste form är klistermarmorering möjlig att utföra på vilken diskbänk som helst och med sådant som redan finns hemma: vetemjöl, vatten, någon slags färg och papper. Ändå är utvecklingspotentialen oändlig. Karin Edlund skakar förtjust på huvudet.

På bordet står fyra hattaskar i en stapel. En blå, en röd, en lila och grön. Alla är klädda i papper. Och kanske var det bland annat så som de klistermarmorerade mönsterpappren användes en gång i tiden, som ett sätt att budgetpynta delar av den vardag som behövde förgyllas: sätta färg och mönster på insidan av ett kistlock kanske. Men vanligast har pappren varit i bokbindarvärlden, förklarar Karin Edlund, som ett slags billigt finpapper att använda till försättsblad. Titta i gamla skinnband, så kan du mycket väl hitta ett sådant.

I bokbindarbranschen sägs klistermarmorering ha använts redan på 1500-talet. Erfarenheten är alltså urgammal, men ändå finns väldigt lite kunskap bevarad sedan nya tryckmetoder konkurrerade ut tekniken i slutet av 1800-talet. Ju mer Karin Edlund försökt lära sig, desto tydligare har det blivit, även om en del erfarenhet finns hos bokbindare och konservatorer.

Vid det här laget har hon lusläst gamla böcker, sugit i sig allt hon kunnat hitta på nätet, varit i kontakt med tyska hantverkare, plockat ledtråd efter ledtråd och försökt skapa sig en hållbar kedja.
– Jag vill bara veta hur man gör. Och varför det ser ut på olika vis, säger hon med eftertryck.
– Jag kan inte nöja mig förrän jag förstår!

Hon plockar fram ett litermått där vetemjölsklistret som hon kokade igår, på 1 del mjöl och 7 delar vatten, dallrar som en aladåb i botten.

Hon välter ner den skälvande klumpen i en tyglapp och vrider om kluten, tvinnar den tajtare och tajtare tills klistret pressas ut mellan trådarna. Nu har det snarast kvaliteten av en kräm.

På en assiett har hon hällt upp en tesked av pigmentet preussisk blå, så illande kornblått att det nästan sticker i ögonen. Det mosar och blandar hon noggrant med en palettkniv och en skvätt vatten tills alla ojämnheter försvunnit. Sedan rör hon ihop färgen med några skedar klistervälling och drar en suck av välbehag.
– Preussisk blå är det ultimata pigmentet, det har djup som en stjärnhimmel, det är något magiskt med det, och så är det trevligt att jobba med både för att det är så finkornigt och för att det går åt väldigt lite pigment till en stark färg.

Hon granskar den blå klisterfärgen.
– Det är någonting visst med blått, eller hur? Undrar vad det är, säger Karin Edlund och nickar mot den blå hattasken. Den är istället färgad med indigo.
– Det krävs lite mer pigment när man jobbar med indigo, men också den har något, säger hon och böjer sig efter en stor glasskiva som hon lyfter upp på matbordet.

På skivan lägger hon två lika stora lappar av ett arkivbeständigt och lite glatt papper utan gräng. Det är valt för att klisterfärgen ska glida lätt och inte sugas in så mycket i bladet när den penslas på. Hon har testat sig fram till ett papper som hon tycker om.
– Akvarellpapper är no no. Och arket måste tåla att hanteras när det är blött, det är bra om det innehåller lite bomullsfibrer, det får inte gå sönder eller ruggas upp när man börjar blöta och jobba med det, sammanfattar hon samtidigt som hon duttar arken fuktiga med en blöt svamp på båda sidor, försäkrar sig om att de inte bubblar sig och doppar sedan en bred pensel i den blå färgen. Stryker pappren blå. Flödigt men inte rinnigt.
–  Det är en så enkel teknik vid första anblick. Men att bestämma hur ett papper ska se ut, och att göra flera likadana på rad, det är en helt annan sak. Det är svårt, konstaterar hon och lyfter snabbt upp det ena blåfärgade arket och lägger det färgyta mot färgyta mot det andra bladet, låter dem klibba ihop. När hon drar isär dem igen är effekten omedelbar. Penseldragens randningar är borta och ett nytt mönster har uppstått. Det liknar ytan på en skrovlig granstam.
– Avdrag, säger Karin Edlund entusiastiskt. Så kallas tekniken.

Om hon vill fylla på med ytterligare mönster måste hon göra dem nu, innan färgen torkat för mycket. Rätt glid behövs. Det är inte superbråttom, men ganska.

Hon plockar bland ett par »kammar« som hon klippt ut i kartong. Det är olika långt mellan tänderna. Med dem kan hon göra randiga och virvlande mönster på de ännu fuktiga blå bladen.

Eller så använder hon fingrarna och snor runt dem i färgen så att det uppstår mjuka mönster som påminner om kanelbullar eller lussekatter. Att trycka en knuten näve mot pappret ger ytterligare en annan effekt. Lite av potatismönster.

Numera står det en koffert på övervåningen som är till bredden fylld av olika klistermarmorerade formexperiment. Mönsterförlagorna har hon framför allt hämtat från 1750- till 1850-talet. Då var pappren som finast, tycker hon.
– Jag har oftast utgått från bilder och försökt klura ut vilka metoder som kan leda fram till ett likartat uttryck, förklarar hon, och letar fram en favorit ur bokhyllan, »Bookbinders manual«, faksimil av en bok från 1820-talet. I den har hon lyckats hitta ett recept på klister och en beskrivning av hur dåtidens bokbindare jobbat med avdrag.
– En hel del av uttrycket ligger i de gamla materialen och metoderna. Så jag har försökt att använda pigment som jag tror var tillgängliga förr och om möjligt följa gamla recept.

Men fullärd, nej, det är hon inte. Det går att fördjupa sig i oändlighet, konstaterar Karin Edlund lugnt, hon har bara skrapat på ytan.
– Det finns miljoner saker att gå vidare med. Jag känner en sådan ödmjukhet. Tänk dig att utvinna pigment ur egna växter… eller att riva pigmenten istället för att bara blanda som jag gör idag. Det går att nörda in på varje moment om man vill. Enbart på pigmentet. På pappren. På mönstren. På vaxningen.

Hon beskriver hur hon med en glättsten gnuggat in vax i de färgade pappren sedan de torkat. Målet är en mer härdig och glansig yta. Och det är möbelvax som är favoriten hittills. Jämfört med exempelvis tvål och bivax har det varit mest lättarbetat och gett finast glans.
– Det tar kanske en halvtimme att vaxa och glätta ett enda papper. Men ska man använda dem till nåt är det bäst att göra det. De blir mer motståndskraftiga, konstaterar hon och ser nästan trött ut. Och samtidigt entusiastisk.

Hon har hela tiden arbetat väldigt metodiskt. Om hon ska kunna upprepa det hon kommit fram till och så småningom rättvisande förmå att lära ut sina erfarenheter gäller det att föra anteckningar om materialval och resultat. Men samtidigt har hon, som alltid, följt lusten. Hon har lyssnat till klangen av den där strängen inombords, den som på något vis är kopplad till bondska tekniker och uttryck från förr.
– Och kanske lyckas jag inte fånga själen som finns i många gamla folkliga föremål. Något nytt kommer sannolikt att se… nytt ut. Det kanske krävs att det får hundra år på nacken först? Och bondesamhället finns ju inte längre, så jag har inte upplevt det som de upplevde eller fått samma referenser som de hade, säger Karin Edlund och gör en kort paus.
– Men jag kan förhålla mig till estetiken. Och jag kan kopiera.

Hon ler stort.
– Och inget hindrar mig från att försöka nå så nära den där själen som jag bara kan.­