»Jag dras till det makabra«

Jag bor i en liten stad i kanten av Klippiga bergen i Alberta i Kanada. Det är fortfarande lite som vilda västern här. Om det inte vore för internet skulle jag känna mig rätt isolerad. Men jag gillar att leva enkelt och att göra saker för hand. Jag finner en stolthet i att kunna själv: baka, odla, meka med bilen… Virkning tycker jag är extra intressant för att resultatet inte går att återskapa med maskiner, och för att det funkar så bra att skulptera med.

De flesta jag känner har en väldigt begränsad kunskap om textilier. De kan knappt trä en nål eller knyta en vanlig knut. Jag skulle vilja påstå att den kunskapen är basal och nödvändig. Men vi har lejt bort det textila arbetet från vår del av världen. Vi slänger och köper nytt istället för att laga, som om våra resurser var obegränsade. På samma sätt lever vi våra liv som om de skulle vara för evigt. Här i Kanada pratar vi aldrig om döden, eller hur ömtåliga vi människor är. Det var därför jag ville virka ett skelett. Jag ville närma mig mina egna rädslor för det kroppsliga. Tack vare att jag var student vid den här tiden kunde jag få kontakt med en biologiinstitution. Jag besökte deras laboratorium, byggde upp en samling av anatomiböcker och fick låna ett mänskligt skelett. Det är annars väldigt svårt att få tag på den typen av material i Kanada. Allt intresse för människokroppen som inte bottnar i medicinstudier uppfattas som makabert.

Skelettet jag virkade är ungefär 180 centimeter långt och någorlunda anatomiskt korrekt. Och det har dolda detaljer: benmärg, körtlar, mat i magsäcken… Jag är lite morbid som person och dras till det makabra. Jag har läst mycket om dödgrävare, medicinhistoria, psykiatri och filosofi. När jag var liten tyckte jag om att vara på kyrkogården och det hände att jag tog hem döda djur. Tyvärr var det ingen som tog hand om mitt intresse på rätt sätt. Jag uppfattades bara som konstig och mina frågor om döden fick inga svar.

Kanske var det därför som intresset fortsatte att växa. Jag ville förstå mer. Och virkningen blev mitt sätt att närma mig ämnet. Först ritade jag en skiss av varje ben eller organ med mått och idéer om formen. Sen försökte jag lösa det tekniskt med garn och nål. När det inte fungerade repade jag upp och började om. Hela skelettet tog fyra–fem månader och organen ungefär lika lång tid.

De långa benen var enklast att virka men ryggkotorna var intressantast. Alla är olika och de påminner mig om vackra mormorsrutor. De kroppsdelar som krävde flest försök att få till var hjärtat, skallen, hjärnan, bröstkorgen och bäckenet.

Min tanke var att jag genom att tillverka en hel kropp skulle lära känna min egen fysiska form bättre och därmed kanske bli lite mindre rädd för döden, sjukdomar och det okända. Det finns en maktlöshet i att inte riktigt förstå vad man är gjord av.

Nu när jag ser tillbaka så är jag glad att jag genomförde det. Det har gett mig en möjlighet att prata om de här sakerna som jag gått och tänkt på men inte vågat ta upp. Det färdiga verket har väckt många olika reaktioner, men en sak som jag tänkt på är att många verkar ta den personligt. Eftersom det är en människokropp läser de in sig själva i den. Och folk vill väldigt gärna röra vid den. Vilket är lite konstigt med tanke på att det ändå är inälvor vi pratar om. Det borde inte kännas så lockande?«