»Jag är trött på ull!«

Sedan 2014 har Karin och Tomas jobbat ihop som konstnärsduo, de är ett par sedan 2008. Han har bakgrund som koncept- och idébaserad konstnär, hon som keramiker och konsthantverkare. Basen är Malmö, med arbetslokal på bottenvåningen i samma tegelgula före detta fabriksbyggnad som Konstnärernas kollektivverkstad Monumental.
– Det underlättar att vi tycker ganska lika i mycket, säger Karin och sätter på kaffe.
– Vi har någon slags gemensam smak och uppskattar likartade teman och frågor.

Så var det också med ullen till en början. Tomas Auran säger att han älskar fibern med de långa anorna. Karin Frankenstein skakar bistert på huvudet:
– Jag är trött på ull.

De har alltid gillat att jobba med spillmaterial. Det handlar om resursmedvetenhet men också om att det är enklare att känna sig fri att experimentera med stoff som annars skulle ha kasserats.

Ullen trillade de över av en slump. Visserligen hade de pratat om materialet tidigare, till och med köpt ekoull från Gotland. Men den var så fin att de knappt vågade ta i den. I samma veva råkade Karin åka med på ett studiebesök till Tranås skinnberedning och insåg att där fanns säckvis med spillbitar som blivit över efter att skinn hyfsats till på kanterna. De kunde bli fina att sy ihop till något av lappar, tänkte hon och fick med sig en kasse hem. Men ganska snart började de istället att experimentera med de ull-lockar som satt kvar på skinnremsorna.
– Nu kunde vi grisa, säger Tomas.

Med den perfekta gotlandsullen hade de aldrig experimenterat på samma vis.

Karin ringde tillbaka till Tranås och frågade om hon kunde få fler skinnbitar att klippa ulltussar från.
– Men vill ni inte bara ha ull rakt av istället, frågade de.

Karin skrattar. Det visade sig att det fanns enorma mängder med spillull på fabriken, sådan som lossnat från skinn under beredningen och som skulle kasseras. Blandade kvaliteter, tovigt och dant, men tvättat. Det blev startskottet.

Karin Frankenstein ställer fram kaffe och havremjölk och berättar om de projektmedel från Konstnärsnämnden som duon fick 2018. Ambitionen var att komma fram till sätt att använda heterogen restull i konstnärliga sammanhang. Och att skala upp.
– Ullen har sådan potential. Den är brandsäkrad i sig själv, giftfri och så finns en massa spill att ta tillvara, säger Karin.

– Vi ville komma på sätt att arbeta storskaligt och effektivt, lägger Tomas till.

Man kan väl säga att det gått så där med den saken.

Till en början lät de sig inspireras av metoder som de arbetat med på andra håll. Som den mongoliska papier-maché-teknik som Karin använt tidigare, då papper blandas med bland annat potatismjöl och krita eller stenmjöl. Deras ull fick istället möta en stärkelsemassa från Lyckeby stärkelsefabrik.

Så uppstod marmorullen.

Karin reser sig och hämtar två flammigt mönstrade »kakelplattor«. En går i gråvita toner, en i ådrigt rosa och grå. Färgerna har de tagit fram genom att experimentera med växtfärgning.
– Koschenill, indigo och olika svampar säger Tomas och kallar kvaliteten för »semihård«.
– Lite som vacker MDF.

De har gjort åtskilliga verk av sin ullkomposit sedan dess. Flera offentliga utsmyckningar. De har till och med låtit tillverka en särskild »kakelpress« som de kan skapa ett standardiserat plattformat i.
– Det har varit som att jobba i ett bageri. Tungt och svettigt. Göra 20 kilo deg som man hela tiden måste kolla att den har rätt sorts kletighet och struktur, säger Karin och ser med ens sammanbiten ut.
– Dessutom fick vi malen på köpet. En så jävla motig grej.

Skadeinsekterna har visat sig älska ullen och stärkelseplattorna. Numera värmesanerar Auran/Frankenstein alla ullobjekt som lämnar verkstaden för att försäkra sig om att de inte skickar vidare några insekter. Men de blir inte av med malen i källaren.

Några av deras offentliga verk har också dragit till sig insekter i efterhand. Sådana som uppenbarligen redan fanns i lokalerna där konsten hamnade.
– Vi har letat efter både gifter och metoder att bli av med mal. Men de ullanvändare som jag tagit kontakt med för att få tips av, vill ofta inte prata om ullens avigsidor. Det är
så idiotiskt. Det är väl bättre att vi pratar om problemen än sopar dem under mattan? säger Karin frustrerat.

Tomas nickar men vänder på det.
– Malen har ändå inte varit vår största bromskloss. Det har snarare varit att vi inte lyckats skapa tillverkningsprocesser som någon annan än vi själva behärskar, säger han. Den där möjligheten till effektiv stordrift som de eftersträvat är fortfarande långt borta. Det är hantverkskunskap och hands on som gäller.

Och då har de ändå varit i nära kontakt med industrin. Faktum är att de dammsugit Skåne med omnejd för att hitta nya sätt att ta sig an den tvättade, tufsiga och heterogena spillullen.

De besökte en fabrik i Ystad som tillverkar nonwoven-textilier till bilindustrin. Där visade sig enbart syntetiska fibrer fungera med maskinerna, ullens lanolin kleggade igen systemen. De knackade på hos Nordifa, som hade behövt hisnande mängder med homogen ull, sorterad efter stråtjocklek, för att ens dra igång sina filtningsmaskiner.

Hos en billackerare i Osby gick de igång på flockade ytor, sådana som ofta används på paneler i raggar-bilar. Men om polyestern skulle ersättas med ull måste fibrerna först hackas till tvåmillimetersbitar. De satte igång i verkstaden, men det var inte görligt i längden.
– Vi kom dit med en liten burk bara.

Och så var det Ovacons fabrik i Trosa där det görs ett sprutbart isoleringsskum som stelnar. De såg framför sig en »sprutull« att bygga skulpturala former med.
– Vi trodde att det skulle se ut som fogskum och så blev det bara som blött hår i tussar, så fruktansvärt fult, utbrister Karin.

Orken tog slut.

De bestämde sig för att lägga ner.

Det var då som telefonen ringde.

»Jag har hört om er och ullen«, sa rösten på andra sidan. »Jag skulle vilja jobba med er.«

Samtalet kom från VD:n på företaget Poasana som säljer ljudabsorbenter.
– Hon hörde av sig i exakt rätt ögonblick! Kvällen före hade jag haft peppsamtal med min syster om att jag måste bli bättre på att ta betalt för min konst. Och så kommer Poasana och bara vill satsa, säger Karin.

Några veckor senare har både deras marmorull och ett annat experiment – en slags tjock, bubbligt filtad ullplatta – varit och vänt på forskningsinstitutet Rise och fått sin ljudabsorberingsförmåga undersökt.
– Marmorullen tar bort högfrekventa toner. Perfekt för en ljudstudio där man vill jobba med bastung musik, konstaterar Tomas.

Den filtade plattan visade sig istället dämpa allt, hela ljudspektrat. Så det var i den som de landade.

Sedan dess har Auran/Frankenstein bland annat gjort ett par jätteljudabsorbenter på 160×110 centimeter, i filtad, packad ull. Det är rektangulära, gråflammiga och abstrakt mönstrade ulltavlor – ljudkonst säger pressmeddelandet från Poasana – med en tjocklek på fem, sex centimeter. Karin bläddrar i datorn och hittar filen där de beräknat tiden det tagit att göra en sådan bjässe: 49 timmar.
– Och det är optimistiskt räknat.

Arbetsmomenten avlöser varandra. Eftersom ullen packas och drar ihop sig när den filtas, måste ursprungsmotivet först göras i ett jätteformat med krympmån, både på höjd, längd och bredd. Karin måttar en halvmeter i luften med händerna för att visa hur tjockt fiberlagret är från start. Och innan de bygger bilden på golvet måste ullen vara både kvalitets- och färgsorterad. Filtningen gör de sedan i pusselbitar. De kapar helheten i mindre delar, vänder bitarna upp och ner i ett stort kar, häller över hett såpavatten och trampar, trampar, trampar. Efteråt snor de ihop rutorna på ett speciellt vis och kör dem på 90 grader i tvättmaskin för att få den bubbliga struktur som de vill åt, innan pusslet ska sättas ihop igen.
– Bara att sy ihop bitarna är ett jäkla jobb. Sömmarna får ju inte synas, säger Tomas och beskriver hur tavlan sedan ska fästas på en träskiva och få en ram av alm från självdöda träd eller stål från en bildemotering. Det var det där med spillet igen.

Tomas gäspar. Det är mycket nu. Både Karin och han har andra jobb parallellt med ullmakandet, Karin som producent på en liten fri teater, Tomas extraknäcker på Naturkompaniet. Samtidigt arbetar de på skissuppdrag till offentlig konst, utför ett keramiskt utsmyckningsuppdrag till en skola i Göteborg och har tre barn. Men ullen har hängt med som en envist slingrande grå tråd i fem år nu.

Kanske har den lockat henne för att den är lite som lerans absoluta motsats, funderar Karin. Den är torr, fluffig, lätt, varm och kommer från något levande.
– Men trots det har vi jobbat med den på ett sätt som påminner om att jobba med lera. Det är väl så det är. Man utvecklar processer utifrån vad man kan.

Tomas instämmer.
– Och det finns hela tiden moment med där vi tappar kontrollen. Det gillar vi ju att göra. Att skapa situationer där vi inte riktigt vet hur slutresultatet blir.

Han tittar på Karin igen och stänger datorn. Hunden Izza har rest sig och vill gå ut.
– Jag tröttnar inte på ullen. På känslan, doften, mjukheten och den långa relationen till människan. Ullen är alltid full av berättelser.­