»Jag använder det enklaste av stygn«

För min del började det med att jag behövde laga mina kampsportskläder och använde mig av sashiko. Jag täckte den slitna ytan med stygn för att förstärka tyget.

På tygmarknader i Japan har jag hittat tyger som i princip helt och hållet bestått av små slitna indigofärgade tyglappar, säkert hundra år gamla. Den sortens lappade tyger kallas boro och har på senare år blivit väldigt populära i Japan. Tygerna köps upp och görs om till vardagskläder. Själv söker jag främst efter handfärgade indigotyger när jag är där. Jag gillar blått. De påminner om min mammas arbetskläder när jag var liten. Jag är bondeson och vår familj odlade hampa och födde upp silkesmaskar.  

 De flesta som håller på med sashiko idag sysslar med dekorativa mönster, men det gör inte jag. Jag använder det enklaste av stygn. Förstygn i raka linjer passar mig, för jag är inte så händig egentligen. Men jag har lärt mig genom att titta på gamla tyger som lagats på det här sättet, vissa personer hade väldigt mycket teknisk talang, andra inte. När man sprättar upp lagren av lappar ser man verkligen personen eller familjens historia. Man ser direkt hur många generationer som har jobbat med tyget. Det var fattiga familjer, mamman hade säkert minst fem barn och ont om tid, så lagningstekniken är duktig, men slarvig. De bara lappade, om och om igen. När det plötsligt dyker upp jättefina stygn, är det en annan person som hjälpt till, kanske en mormor.  

Det handlar om kvinnohistoria. Min största inspiration är de hårt arbetande kvinnorna som jobbade sextontimmarsdagar. Det kunde både vara på fältet och med fisket, sedan tog de hand om barnen och deras kläder. De vävde och sydde med hampa, lagade och lappade. Handen är min inspiration. Det vi kan göra med händerna. Det är inte bara sömnad för mig. Min konst är att laga. Materialet är gamla tyger och målet är att ge dem lite längre livslängd. Jag tycker om kretsloppet. Tygerna föds i norra Japan, de kommer till marknaden, jag tar hem dem till Sverige, syr vidare och så fortsätter de sin resa. Men intresset för både sashiko och boro har ökat enormt mycket under de senaste tio åren. Loppmarknaderna i Japan har förändrats. Förr kunde jag köpa mängder av tyger till billigt pris. Nu är det krig. 

Jag inspireras av enkla saker. Stygnen fascinerar mig mest, eftersom de är enkla men ändå går att variera på så många sätt. Många tycker att min konst är dekorativ. Men jag säger till folk, titta på stygnen, det är bara raksöm. Det är variation nog. Jag brukar jämföra med matlagning. Komplicera inte till det; stek, grilla, koka eller ät rått. Håll det enkelt men låt det ta tid. Folk kräver för mycket idag. Jag känner ett motstånd mot dem som vill ha allting färdigt.  

Jag använder mina saker om och om igen. Jag lagar och återanvänder. Mina jeans som gick sönder av trädgårdsarbete hör dit. Hela mitt konstnärskap är en pågående process där jag lagar mina kläder. Jag är väldigt bekväm med att leva simpelt. Det behövs inte mycket. Hur man lever ändras med tiden, men mitt sätt att leva har förblivit mycket enkelt.« ­