»Inre skönhet«

Jag tillbringar så många timmar per dag och så många dagar i streck med att brodera att jag tror jag gått igenom vartenda själsligt tillstånd som finns med nål och tråd i handen. När jag är uppe i det går jag in i en slags trans. Om det inte vore så meditativt skulle det nog vara olidligt att syssla med. Jag måste blanda upp det med yoga och dans för att få bukt med smärtan i händer, rygg och nacke.

Mina broderier är som ett slags självporträtt med min hud som målarduk. Jag tar bilder av mig själv i klassiska anatomiska ställningar och använder nål och tråd för att synliggöra de olika system som genomkorsar våra kroppar. På så vis vill jag visa på likheter med andra osynliga system som omger oss. Som rötter och svampmycel under marken, eller rörledningarna i ett nybyggt hus.

Kroppens flödessystem är mina favoriter! Jag är som besatt av blodomloppet, lymfsystemet och nervtrådarna. Men jag gillar också hjärta, hjärna, lungor, hud och händer på grund av deras speciella betydelser och symbolik.

Från början höll jag mig strikt till anatomiskt korrekta avbildningar. Jag studerade medicinska böcker och fann att skönheten redan fanns i motivet – jag behövde inte tillföra något. Sedan började jag arbeta tillsammans med en vän som forskar inom biologi – Tomás Egaña. Han och hans forskarlag försöker ta fram en syntetisk hud som kan genomföra fotosyntes. Inspirerad av det började jag föreställa mig framtidens anatomi. Så nu växlar jag mellan att precist porträttera organ, och att fantisera och transplantera delar från andra djur, växter eller flödessystem, som flodfåror och blixtar.

Jag trycker digitala bilder på bomull eller linne. Sen ritar jag upp var stygnen ska sitta. Det kan ta några dagar på de mindre bilderna och en hel vecka på de stora. Sen väljer jag min färgskala. Jag broderar alltid med sextrådigt bomullsgarn, eftersom det finns överallt, i många färger och för att det går att dela upp så att jag kan göra allt från mycket tjocka sömmar till riktigt tunna stygn med en och samma härva. Broderiet är det som tar längst tid men det är en del av charmen. Dessutom kan jag ta med det överallt, jag är inte bunden vid min studio.

Mina broderier har fått mig att inse på allvar att det inte går att dra en gräns mellan oss och vår omvärld. Vi är precis som de andra djuren. Vi föreställer oss ofta att vi äger våra kroppar. Att vi kan bära dem som kläder ett tag. Men jag tänker att det är tvärtom: medan våra sinnen är flyktiga är våra kroppar som fönster mot evigheten. Inom oss bär vi berättelsen om alla liv som kommit före. De tusentals gånger som naturen upprepat sig för att nå fram till oss. Det senaste försöket.

Under huden finns hela vår biologiska historia inristad – som sträcker sig tillbaka ända till livets början och kanske ännu längre än så. Till de ursprungliga lagar som formar vår värld och som om och om igen ritar samma mönster på jordytan som jag broderar på min hud: trädens grenar, floddeltan och lavaströmmar. Precis samma former bär vi strax under skinnet. När man väl lägger märke till det kan man hitta det överallt.
Det är märkligt att människokroppen, som ligger oss så nära, och som redan avbildats och beskrivits på alla upptänkliga sätt, fortsätter att väcka en sådan fascination. Att arbeta med de här motiven är för mig ett sätt att närma mig min egen skörhet – det faktum att jag består av kött och blod. Det är också ett sätt att visa upp det som döljs under vår hud. Vår inre skönhet – bokstavligt talat.«