In på skelettet

Designern Katja Pettersson attackerade en stol från 1700-talet och vi frågade henne varför.

Text Malin Vessby
Foto Joakim Bergström
12 augusti 2015

Hej Katja. Du har förändrat formen på en stol från 1700-talet. Har du svårt för gamla möbler?
Verkligen inte. Jag älskar begagnat. Men jag funderade under en tid mycket över »shabby chic«, alltså inredningsstilen där helt nya möbler målas vita och sedan behandlas och sandpappras för att upplevas som gamla. Man kan säga att de tankarna blev startskottet för det här arbetet och mitt grunnande över varför den stilen är så populär.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Stolen som Katja Pettersson köpte den, före omvandlingen.

Kanske är det för att många gärna vill ha saker som de känner igen, tänker jag, som de har en relation till, som kanske generationer före också haft en relation till. Men ändå vill de inte riskera att få överta någon annans skrufs. Det är ju risken man tar med begagnat. Shabby chic-köparnas lösning är att gå runt problemet och skaffa sig nyproducerat som helt enkelt ser gammalt ut.

Men skulle man kunna göra precis tvärt om? Kan man ta något gammalt och välkänt och få det att upplevas som nytt och oväntat? Det borde också kunna locka. Och vi måste ju börja köpa mer begagnat framöver. Jag ville undersöka vad som händer om jag istället för att lägga på nya lager med färg, tar bort lager på lager hos själva möbeln. Och kan man, trots att man använder moderna tekniker, ändå behålla upplevelsen av det gamla hantverket?

Ja, vad hände när du testade?
Det kändes som om jag tog av kläderna på stolen. Den fick komma fram ur gömmorna. Inälvorna. Skelettet.

Hur gjorde du?
Först lät jag industrisandblästra den. Jag hade hoppats på att få blästra själv, men det fick jag inte. Men sandblästringen visade sig ändå inte fungera som jag ville. Det var bara ytan på stolen som blev angripen, den blev liksom ådrig. Då fick jag låna en helt fantastisk elhyvel och började skala.

Det här är en välkänd stolstyp, ikonisk nästan, jag tror att det är en allmogestol från 1700-talet, en Leksandsstol sa någon. Innan var den skrufsig och ful och såldes för bara några kronor. Den var brunmålad och liksom taskigt behandlad, fast ändå med ett slags elegans, kärleksfullt spårad i ryggen.

Men jag ville bort från vaneseendet. Jag ville fram till brytpunkten när ögat blir osäkert på vad det är den ser. Men också fram till gränsen för hur mycket som går att ta bort på en möbel som fortfarande ska hålla.

Jag var ute efter en liten förvåning. Ett oj. Inte tillräckligt störande för att man ska skjuta stolen ifrån sig, men tillräckligt mycket för att man ska kunna bygga sin egen historia kring den och inte fastna i en gammal berättelse.

Om man känner sig lite osäker när man tittar på en möbel får man en ny relation till den. Det är som om man pratar med den: »Jag känner igen dig? Men vem är du?«

Har du reflekterat över ursprungshantverket?
Den här stolen har lagats med spik någon gång genom århundradena, men annars är den enbart tight pluggad, väldigt säkert gjord, ingenting har förskjutits eller glidit.

Den är också tillverkad i en helt annan träkvalitet än huvuddelen av dagens stolar. Hade jag haft mer tid hade jag gett mig på en IKEA-stol också, för att verkligen se skillnaden. Så här kvistfritt är sällan dagens trä. Den är gjord av virke som vuxit tätt och trångt och långsamt. Idag finns det knappt några sådana skogar kvar i Sverige.

Stolen efter att den blivit sandblästrad och elhyvlad.

Jag har väldigt svårt för det här med massproduktion – eller egentligen produktion över huvud taget. Det behövs inte ytterligare en stol gjord utan eftertanke. Då måste det finnas sätt att rättfärdiga tillverkningen, som att man skänker hälften av pengarna till dem som verkligen behöver dem.

Men det konsumtionssamhälle som jag skulle vilja ställa både IKEA och H&M till svars för, är inte att de massproducerar, utan att de förvrider skallen på oss, så att vi tror att ett glas kan kosta två kronor styck. Och så vet vi som formgivare att det inte är fysiskt möjligt eftersom glaset produceras i Kina, har skickats någonstans för att förpackas, förflyttats till en container som med tiden hamnat på en lastbil i Sverige och fraktats till varje varuhus, tagits emot och placerats på hyllorna… Det glaset ska ge vinst till alla mellanled under resans gång. Visst, det finns certifikat för att folk som medverkar vid produktionen ska få ersättning, men det är ändå någon som betalar. Miljön inte minst. Och egentligen är det därför jag vill göra en stol som Reversed history. För att vi måste prata om de här frågorna.

Om vilken värld vi vill ha.

Katja Pettersson är formgivare och lärare i industridesign på Konstfack. Tidigare har hon bland annat varit med och grundat den världskända designgruppen Front, som hon lämnade 2009. Då startade hon istället företaget 50/50, där formgivare och producent delar eventuell vinst lika.

12 augusti 2015

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy