I hemmets hjärta

En råraka i pärlbroderi, en kökshandduk i lappteknik och en tröja med motiv från ett mjölkpaket. Textilkonstnären Therese Isabelle Olsson kan inte släppa köket. Vi frågade henne varför.

Text Maria Diedrichs
Foto Fredrik Jalhed
3 oktober 2022

– Det började med en tröja. När jag pluggade textilkonst på Steneby stickade jag en tröja i form av ett mjölkpaket. Det kändes kul att omtolka ett vardagsföremål till ett nytt format. Det blir fint när hantverket möter något som man annars bara knycklar ihop och slänger. Jag fortsatte med ett smörpaket, en ansjovisburk och ett lakritskolapapper. Jag mönsterstickade tröjorna på maskin och broderade loggor och text för hand. Vi är så vana vid att ha de här sakerna omkring oss utan att riktigt se dem. När de dyker upp i ett annat sammanhang kan de plötsligt dra igång en massa associationer och minnen. Hantverket har kraften att förstärka känslor och intryck på ett väldigt effektfullt sätt. Jag tror det handlar om att man ger någonting tid, som ju är det dyrbaraste vi har.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Redan prenumerant?



Köp prenumeration

Sedan har du återkommit till mat och kök om och om igen. Varför då?
– Det finns mycket dubbelhet i köket. Det är poesi och diskbänksrealism på samma gång. Många minnen och laddningar. Och mycket identitet. Särskilt kvinnlig identitet. När jag var yngre ville jag mest bort från hemmet och köket. Det kändes viktigt att slå sig fri från den kvinnorollen. Men nu när jag närmar mig 30 och börjar se min mammas rörelser i mina egna gester, nu ser jag helt annorlunda på piffandet och omvårdnaden som pågår i köket. Det finns något väldigt vackert i det.

Du växlar mellan många olika material och tekniker. Hur kommer det sig?
– Eftersom jag hoppar hit och dit blir jag aldrig expert på någonting. Jag har aldrig total kontroll över uttrycket utan det blir lite som det blir. Det är så jag vill ha det. Jag skulle gärna bli ännu mer punkig. Det är lätt att hamna i att försöka få till perfekta kanter och raka sömmar. Men jag tycker att man förlorar i känsla då. Jag vill att det ska gå snabbt, trots att jag använder långsamma tekniker. Det hänger kanske ihop med leken också. Jag vill inte behärska ett hantverk, jag vill bara ha kul.

Förra året valdes dina pixlade kökshanddukar i lappteknik ut till samlingsutställningen Ung Svensk Form. Berätta hur de kom till.
– Idén kom i samband med ett uppbrott. Jag behövde hålla mig sysselsatt och högg bara tag i någonting. Handdukarna och mina tankar kring relationen kom att gå in i varandra väldigt mycket. Det var ett ganska destruktivt förhållande där jag fokuserade väldigt mycket på vårt hem och försökte bygga ett tryggt bo där han kunde bli lycklig. Jag pysslade och pysslade, och efteråt tänkte jag »vafan höll jag på med?«. Men det är väl så man gör. Det är en kärlekshandling.

När det tog slut flyttade jag ut ur vår lägenhet och in i min ateljé. Jag hade tänkt mycket på kökshanddukar innan. Varför ser de ut som de gör? Vem är det som har gjort dem? Men varför jag tog upp dem i just den stunden minns jag inte. Det var så mycket som snurrade i huvudet.

Jag började klippa rutor i gamla lakan och bomullstyg och sydde ihop dem som mosaik. Jag satt med en gammal handvevad Singer-symaskin och reflekterade inte över hur opraktiskt det var att sitta och sy alla dessa små lappar med en hand, medan högerhanden vevade. Alla sömmarna blev väldigt sneda och konstiga. Efteråt kunde jag tänka igen »vafan höll jag på med?«, men i stunden behövde jag nog de där repetitiva rörelserna.

När jag satt med dem visste jag inte alls hur det skulle bli. Det var en väldigt stark känsla när jag till slut hängde upp den första på väggen, backade en bit och såg att det funkade. Det blev faktiskt en kökshandduk. Hela processen blev som en spegling av förhållandet. Man är i en relation och grottar och pusslar och håller på. Men först när man tar några steg tillbaka kan man få hela bilden klar för sig.

Vad jobbar du på just nu?
– Jag har en vision om en utställning som ska handla om hemmets smycken. Jag vill lyfta fram föremål som ofta glöms bort. Just nu tolkar jag gamla virkade grytlappar i glaspärlor. Jag bara trär tråden genom pärlorna och skapar former på fri hand. Precis som man gjorde när man var liten. Det är mycket så jag jobbar, lustfyllt och lekfullt, som i min barndom.

Pärlade grytlappar.

Vad spelar hantverket för roll i ditt liv?
– Jag har alltid hållit på med textil. Broderat och sytt. Men när jag var yngre såg jag det ganska förminskade som pyssel. Jag skulle nämligen bli en väldigt seriös och allvarlig målare. Sedan fick jag tipset om att söka till Stenebys textilkonstlinje och kom in. Det var det bästa som hänt mig. Jag hittade mig själv i hantverket. Och genom hantverket hittade jag till lusten och leken. Det är jag väldigt glad för.

När jag var liten lekte jag väldigt mycket. Jag hade knappt tid att äta för jag ville aldrig sluta. Det var en stor sorg för mig när jag blev för gammal för det. Men det som händer i mig när jag håller på med hantverk är precis samma som det som hände när jag lekte. Tiden slutar att existera och jag är helt inne i mitt berättande, även om jag bara trär pärlor på en tråd. Ibland ger det mig tid för reflektion, andra gånger är det snarast en paus från tankar som snurrar.

Sedan ett år tillbaka utbildar du dig till optiker. Varför det?
– Det är livspusslet. När jag var yngre var jag mer naiv och tänkte att jag skulle kunna jobba på Willys hela livet, så länge jag fick hålla på med mitt skapande. Men jag vill mer nu. Jag vill ha hus och familj. Så nu utbildar jag mig till ett jobb där jag kan bestämma själv över min tid.

Först fick jag en kris såklart. Det kände som att jag gav upp. Men jag är glad att jag har fortsatt. Jag ser det som en investering i mitt skapande. Förut jobbade jag på bageri i fem år. Det är slitigt. Man orkar inte mycket när man kommer hem. Nu vill jag ha ett dagjobb som ger mig utrymme och möjlighet att skapa efter arbetstid. Just nu när jag pluggar blir det inte mycket luft över för det textila. Men hantverket kommer jag att hålla på med livet ut. Jag gör den här investeringen nu för att jag ska kunna skapa mera sen. Det är kul att tänka på. Det finns så mycket kvar att göra.­

3 oktober 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Instagram

Följ @hemslojd på Instagram