I döda slöjdares sällskap

Näverhatt, grötkräkla och disktvaga. Kristin Sundberg gör närgångna kopior av slöjd från 1800-talet. Gamla tiders vardagsprylar blir plötsligt tidsportaler.

Text Jonatan Malm
Foto Ylva Sundgren
23 maj 2022

– Det är ju tack vare den här typen av överlevnadsslöjd som vi lever idag, du och jag. Och den är inte bara smart, den ser kul ut också!

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Redan prenumerant?



Köp prenumeration

Kristin »Olors« Sundberg tar av sig en strutformad näverhatt som i detalj efterliknar en regnmössa gjord i värmländska Gräsmark någon gång på 1800-talet. Kanske hindrade förlagan sin upphovsmakare från att kyla ner sig, bli blöt och sjuk då för tvåhundra år sedan, funderar hon.

– Jag har aldrig träffat min morfar, men när jag ser honom framför mig är det klädd i blå kläder tillsammans med en arbetshäst. Den här jackan var hans, säger Kristin Sundberg, även klädd i skyddsglasögon av näver.

På bänken där hon släpper ner hatten ligger redan en liten borste av hägg, ett par skyddsglasögon och en saltflaska, bägge av näver. Allt är slöjdat av henne och känt från Youtube. I ett par minuter långa videos, med kommentarer på både svenska och engelska, visar Kristin Sundberg hur hon, så noga som det bara är möjligt, kopierar gammal slöjd som idag annars mest kan ses på museum. Det är mjölktråg, grötkräklor, vrilskålar. Förlagan till näverhatten till exempel, själva originalet, tillhör Nordiska Museet.
– Den är helt superb i regn. Tillsammans med regnkåpan, som är ett näversjok över axlarna, höll jag mig heltorr när jag testade den, utbrister hon engagerat.

Hatten är typisk för den enkla vardagsslöjd som ligger Kristin Sundberg närmast hjärtat, en böjelse som hon i och för sig inte tror sig dela med så många andra. De flesta verkar föredra mer intrikat slöjd. Det pekar i varje fall den statistik på som går att läsa ut från antalet besökare på Youtubekanalen. Fler verkar exempelvis vilja se hur en kåsa blir till.
– Men jag är så otroligt intresserad av vardagen, av enkla kattmatskålar, lingonrensare och skyddsglasögon i näver. Och om jag kan lyfta fram den sortens slöjd och visa den så som jag ser den, då har jag lyckats även om det bara är några hundra som ser videon. Varje visning är ju faktiskt en människa.

Kristin Sundberg vill veta hur det var förr. Miljön på den gamla släktgården strax utanför Storvik i Gästrikland där hon bor, har triggat det intresset sedan krypåldern. Och sedan hon började kopiera grejer från gamla tiders självhushållande samhälle, har hon märkt att det är som att ge sig ut på en tidsresa. Hon får historielektioner på köpet. Till exempel får hon uppleva hur idag tämligen slitna och medfarna bruksföremål såg ut när de en gång var nya, hur de känns i händerna, hur de är att använda. En massa tankar väcks kring hur folk egentligen hade det.
– Det är fantastiskt spännande med historia. Men då menar jag inte den som handlar om kungar och borgare, utan det vanliga folkets historia, säger Kristin Sundberg, som för något år sedan la ut en bild av näverhatten på Instagram. Under den skrev hon, fast på engelska, att hon ville tacka personen som burit förlagan och »alla andra som strävat och kämpat på i näverkläder«.

Det är fantastiskt spännande med historia. Men då menar jag inte den som handlar om kungar och borgare, utan det vanliga folkets historia.

Historieintresset har hon fått från sin mammas sida och från släktgården Olors (som uttalas med två långa o) där hon strosat runt i 31 år. Hon känner markerna utan och innan och behöver hon material vet hon precis vart hon ska gå. Hennes mamma är bonde på gården, med samma antal kor – i samma lagård – som hennes föräldrarna hade före henne. Ett jordbruk i storlek som på 1950-talet alltså. Och slöjdens skapelseberättelse är ju intimt förbunden med det bondearv som Kristin Sundberg håller högt, även om hon inte själv vill bli jordbrukare.
– Bönder får så mycket skit från olika håll. Att »bonde« är ett skällsord tycker jag både är fruktansvärt och världsfrånvänt. All mat kommer ju från bönder, och bönder är så otroligt kapabla. De behärskar ju allt från mekanik till att tolka väder och förlösa kor. Och det är ju bönder som skottar snö så du kommer fram till ditt häftiga jobb! Gårdsost och sånt har ju fått en viss status, men det gäller att även uppvärdera sånt som inte är så pittoreskt.

Slöjdintresset har också med hennes pappa att göra, som ägnar sig åt smide och konst, bland annat som lärare på Västerbergs Folkhögskola, där också hon själv gått. Slöjdandet har alltid varit var närvarande hemma, i arbetsbänkar och verktyg, i det torra virket på hyllorna och det färska i beteshagarna. Även maken Claes Larsson är slöjdare och han kunde förmedla grunderna i redigering och kamerateknik, innan hon drog igång och lärde sig finesserna.

Men levande lärare till trots: Kristin Sundberg söker sig gärna till de döda. Att försöka kopiera deras gamla alster är en lysande skola.

Hon förklarar hur hon tänker:
– Det kan vara ganska kämpigt att göra en kopia. Visserligen är det vilsamt att slippa fundera på vilka former och vilken dekor jag ska göra, men om jag ska vara helt trogen originalet, och det är ju just det jag vill, så kommer jag hela tiden att stöta på trösklar att klättra över och frågetecken att räta ut.

Det skulle hon ju göra även om hon arbetade helt efter eget huvud. Men då skulle det också vara lätt att ta genvägar via handgrepp och knep som hon redan vet att hon behärskar.
– Nu tvingas jag ta mig an tekniker och lösningar som är nya för mig. Det kan vara rätt jobbigt, för jag vill ju att mina kopior ska bli så himla bra. Men kanske är det bästa sättet att lära sig?

Och kanske har modet att blotta sitt nybörjarskap på film bidragit till videornas attraktionskraft. För visst syns det ibland att det inte alltid finns ett långt liv bakom handgreppen. Ofta har hon aldrig tidigare gjort det slags föremål som hon valt att kopiera, så var det med både citruspressen, tavletten och grötkräklan. Men det är ju inte heller slöjdskicklighet som är det primära att visa upp här, utan kärleken till görandet och slöjden. För tittaren är det befriande på så många sätt.

Och att den färdiga slöjden i slutänden blir precis hur fin som helst gör det inte sämre.

Många av dem som sett filmerna hör också av sig, peppar, tackar och berättar hur de inspirerats till att själva börja slöjda.

Kristin Sundberg nickar.
– Och nu slipper jag sälja slöjd. Det är verkligen något jag hatar! Jag avskyr allt som liknar en beställning, att någon ska bedöma och bli nöjd…

Hon vet vad hon pratar om. För några år sedan gjorde hon linoljeimpregnerade regnkläder, med ambitionen att skapa vettiga alternativ till de moderna regnplagg av idag som kan innehålla hormonstörande ämnen. Men till slut strandade satsningen på att det var så svårt att få tag på tillräckliga kvantiteter med tyg som producerats på ett rimligt vis.
– Jag insåg att jag inte ville köpa nyproducerat tyg. Jag vill inte bidra till idén om att man kan konsumera sig ur problemen i det här samhället.

Just sömnaden har ännu inte letat sig in i instruktionsfilmerna. Men den är på gång.
– Ja, jag vill nog snart göra en video som kan inspirera folk att göra sina egna regnkläder, säger Kristin Sundberg.

Men just nu har hon har det lite jäktigt. Så blir det lätt i savtid, säger hon, för när det är som blötast innanför barken är det så mycket slöjd som vill bli till. Björkvispar, vidjor, häggborstar, grötkräklor, knutkorgar…

Sedan hon och maken fick barn för ett år sedan har hon i och för sig varit tvungen att bli effektivare, men det är ändå så mycket som ska hinnas med.

Före föräldraledigheten halvtidsjobbade hon på ungdomsgård vid sidan av slöjdandet. En perfekt kombo, menar hon, även om drömjobbet är ett annat; att få jobba åt museum med att göra filmer om deras föremål. Energin lyser ur ögonen när hon berättar på mjukt storviksmål:

– Det är ju så jäkla kul att hålla på! Jag har verkligen hittat mitt sätt att arbeta med slöjd. Jag mår så bra av det, och tror att världen också gör det. Om jag kan väcka liv i slöjd så den framstår som så magisk som jag ser den, och med mina videos ge folk några minuters paus i tillvaron… Då är jag lycklig!­

23 maj 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram