I det vilda

Hon är modeinfluencern som kom ut som klok gumma. Signe Siemsen spinner, färgar och plockar de läkeväxter hon behöver. Nu står hon inför ett vägval.

Text Maria Diedrichs
Foto Ellinor Hall
15 augusti 2022

Signe Siemsen skruvar locket av en stor glasburk. Stjälkar, blommor och blad simmar i en klarröd vätska. Hon blandar lite av innehållet i en tekopp med kokande vatten. En varm doft sprider sig i köket vid Vitabergsparken i Stockholm. Sådana här hembrygda örtinfusioner dricker hon varje dag, förklarar hon. Låter några torkade växter dra i en burk med vatten över natten, spär ut med varmt när det är dags att dricka. Just den här innehåller nässla, rödklöver, hibiskus och ringblomma.
– Rödklöver är fantastiskt om man är i övergångsåldern. En jättebra hormonbalanserande växt. Nässla är bra genom hela livet. Den stöttar under menscykeln och ger k-vitamin som…

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Redan prenumerant?



Köp prenumeration
Rölleka. Ett måste i husapoteket enligt Signe, bland annat som myggmedel. Växer på soliga platser från
juni in i september.

Hon hejdar sig och skrattar.
– Jag lutar mig visserligen på gammal kunskap men mycket av det här är inte vetenskapligt bevisat. Jag måste lägga till ett »det sägs att« när jag berättar. Jag har själv inte upplevt några omedelbara effekter av örterna men jag känner ju att jag mår bra av dem.

Medan tekoppen svalnar öppnar hon dörren till skafferiet. Där är fullt av glasburkar med torkade växter till teer, krämer och tinkturer. Hallonblad, kungsmynta, daggkåpa, havre. I en burk står långa vippor av åkerfräken.
– Den här dricker jag nästan aldrig för den är så jäkla äcklig men den är jättebra för håret och huden. Den har mycket kisel i sig.

Hela sommarhalvåret går hon och plockar. Mest i skogarna runt lantstället i Sörmland. När någon i familjen får feber eller huvudvärk ger hon dem några droppar av en tinktur gjord på älggräs. Den innehåller acetylsalicylsyra – den verksamma substansen i Aspirin.
– Hade jag levt för länge sen hade jag velat vara en klok gumma. Den person i byn som folk kom till med sina krämpor, förklarar hon.

Egentligen började det sommaren när Signe Siemsen skulle fylla elva. Det var då hon bestämde att hon skulle bli häxa. Hon lärde sig göra ringblomssalva av sin mormor och började samla växter och brygga trolldrycker som hon tvingade på alla i sin närhet.
– Sedan var jag fast. Jag blev aldrig häxa, tror jag, men jag har aldrig slutat med örter, krämer och drycker.

På bordet bredvid tekoppen ligger en nästan färdig flätstickad bebismössa i silke tänkt till ett kommande syskonbarn. Precis som växterna har hantverket följt med Signe Siemsen sedan barndomen. Hennes pappa är konstnär och mamma museipedagog. Som barn kunde hon ena dagen se pappan skulptera i hans ateljé. Nästa såg hon sin mamma sitta och spinna i stadshusen på Skansen, eller sprang omkring bland textilsamlingarna på Nordiska museet.
– Jag började sy, virka och sticka i sexårsåldern och i mellanstadiet fanns det knappt ett plagg som jag inte hade ändrat eller sytt själv.

Idag har både hon och hennes barn garderoberna fulla med hemstickade tröjor. Och det är länge sen hon hade köpestrumpor på fötterna. I höstas kom hennes bok Stickning och växtfärgning på förlaget Natur och Kultur. I den förenas hennes intresse för växter och hantverk. Men att boken skulle bli till var långt ifrån självklart. Dagen då hon satte sig för att skriva stickmönster till den, hade hon själv aldrig följt ett sådant i hela sitt liv. Inte ens som nybörjare.
– Jag har alltid haft jättedåligt självförtroende när det gäller matte. När jag tittade på ett mönster flöt bokstäver och siffror bara ihop. Jag kunde inte förstå vad de betydde. Däremot kunde jag titta på en bebiströja som jag hade ärvt och se hur jag skulle konstruera en egen.

Så lärde hon sig sticka: Hon samlade på sig olika ökningar och minskningar och provade sig fram. Att repa upp blev en del av processen och utan ett facit att utgå ifrån vande hon sig vid att anpassa varje plagg efter bärarens kropp. Därför blev det en rejäl utmaning att plötsligt skriva standardiserade mönster till boken. Och ännu svårare var det att själv hålla sig till dem när hon stickade upp modellerna.

»Börja med bebiskläder« är Signes tips till den som vill börja att sticka. »Det är så tacksamt. Det blir
gulligt vad man än sätter på dem.«

Växtfärgningsrecepten gav henne samma huvudbry. Trots att hon ägnat sig åt det sedan tonåren hade hon aldrig följt ett recept. När hon började färga klippte hon helt enkelt ner lite ogräs i en kastrull och körde igång, utan att fråga någon om råd.
– Jag är väldigt mycket »kan själv«, på gott och ont.

Inte heller hade hon skrivit ned hur hon gjort i efterhand. Efter många år av stickning och färgning sitter allt hon lärt sig i huvud, sinnen och händer, säger hon.
– Så måste det vara. Du kan inte titta på en bild och sen gå ut i skogen och bestämma att prick ett knippe björklöv ska ge den här gula nyansen. Du måste känna, lukta, smaka, se.

Helst väljer Signe Siemsen växter som finns i överflöd i hennes närhet eller sådant som ändå blir över från matlagning. Undantaget från den regeln är krapp.
– Det är utan tvekan den mest magiska färgväxt jag vet. Ingen annan ger mig lika mycket glädje. Doften av fermenterad krapprot är bland de bästa jag vet. Och så färgen. Det är en så perfekt röd färg, som ett rött äpple plockat direkt från kvisten.

Hon har drivit upp krappfrön flera gånger men aldrig fått så fina plantor att hon har kunnat skörda rötter.
– Ibland har jag tänkt att jag skulle prova med vitmåra istället men jag får så ont i hjärtat av att gräva upp dem. De får finnas kvar på ängarna istället.

Somliga växter använder hon både för att färga med och i sina krämer och drycker. Ljung är en av dem. Den kan ge en varmgul nyans på garn men har också historiskt använts mot en mängd olika krämpor. I vintras tillverkade Signe Siemsen en liten serie örtte, rökelse och salva samt en tinktur baserad på tre röda bär – hagtorn, nypon och rönnbär – plockade sent på hösten och utvalda för sina roller i traditionell magi och läkekonst.
– Det är dags att jag delar med mig av det jag lärt mig och tror på, säger hon.

Ljung. Signe varvar gärna ner med en kopp ljungte med honung. Blommar som bäst i augusti, gärna i gles tallskog och på bergsknallar.

Men att tillverka egna kosmetiska produkter för försäljning är inte helt enkelt. Den som säljer till exempel tvålar, även på hobbynivå, måste förhålla sig till samma regler som storbolagen. Det kallas »god tillverkningssed« och innebär till exempel att beredningen måste ske »i anpassade lokaler som endast används för detta ändamål«. Att tillverka hudkrämer för försäljning hemma i köket är alltså inget alternativ. Om man dessutom hävdar att krämen till exempel lindrar irritation eller verkar läkande på sår så har man lämnat kosmetikans område och riskerar istället att hamna i facket för olaga läkemedelsförsäljning.
– Jag känner mig helt trygg med vad som är bra för mig. Vad jag tuggar i mig i skogen har jag inga betänkligheter kring. Men om jag ska dela med mig till andra vill jag veta de exakta substanserna som finns i växten och vad de eventuellt kan krocka med. Därför vill jag ha så mycket vetenskaplig kunskap som möjligt, förklarar Signe Siemsen.

»Hade jag levt på 1600-talet hade det inte varit kul, det säger jag hela tiden till mina barn«, säger Signe som trivs i rollen som familjens häxa.

Till skillnad från hur hon tagit sig an olika hantverk har hon därför läst alla böcker och forskningsrapporter hon kommit över om läkeväxter och nu står hon inför ett vägval. Ska hon satsa på de analyser, processer och tillstånd som krävs för att kunna sälja örtprodukter? Eller ska hon bara fortsätta brygga teer och blanda krämer till sig själv och sin familj?
– Egentligen är jag inte så sugen på att sälja en massa produkter. Helst skulle jag vilja att folk tog kontakt med mig och beskrev vad de behövde, så att jag kunde skräddarsy särskilda blandningar åt dem, förklarar hon.

Åter till gamla tiders kloka gumma.

I väntan på att vägen framåt ska klarna har örtblandandet fått vila lite. Istället säger hon att hon är på väg in i en vävperiod. Det vore inte första gången. Ett tag hade hon en vävstol uppställd i källarförrådet hemma och satt där nere i dunklet och skyttlade i timmar i sträck. Signe Siemsen har en fallenhet för att snöa in på saker. Den ena intensiva perioden följer på den andra. Så har det varit i hela hennes liv. Och det handlar alltid om konst, hantverk eller växter.

Förra sommaren vaknade hon en morgon och kände att hon måste spinna. Den idén hade aldrig slagit henne innan men med ens var det allt hon kunde tänka på. Hon rotade fram en slända ur förrådet och fick tag i tio fällar med ull från en fårägande granne. Som vanligt satte hon bara igång utan att ta reda på hur man gör. Och plötsligt blev hon som förtrollad.
– Det kändes som att jag hade slutit någon slags cirkel. Som nornorna som spinner livstrådar och väver livsöden. Fullkomlighet är det bästa ordet för att beskriva det. Jag kände mig hel. Som att jag hörde ihop med alla kvinnor som spunnit genom tusentals år.

Hallonblad. Signe plockar dem ända in i september. »Jag fermenterar dem i något dygn eller två och rostar dem lätt. Det lockar fram en fantastisk smak«

Kort därefter började hon samla nässlor för att utvinna fibrer. Hon både plockade färska tågor direkt ur de fuktiga stjälkarna och rötade stora fång i gräset. Dessutom odlade hon lin och testade att spinna av alla fibriga växter hon kunde hitta. Tistlar gick bra men mjölkört gick sämre. Än så länge har hon inte köpt några fibrer utan spinner bara av sådant hon själv kan få tag i, precis på samma sätt som hon tar sig an färgningen och örterna.

Örtteet i koppen har svalnat för länge sen. Utanför fönstret hörs fiskmåsar och koltrastar och från grannen på våningen under hörs dånet av en slagborr. Under flera år som ung vuxen jobbade Signe Siemsen i krogbranschen och bloggade professionellt. Även då pågick hantverkandet hela tiden, fast det inte syntes för dem som följde henne i sociala medier. Om hon någon gång testade att skriva om det fick de inläggen knappt någon respons. Idag upplever hon ett helt annat sug efter hantverk i samtiden.
– Jag tror egentligen att nästan alla behöver det, även om många av oss har kommit så långt ifrån det att vi glömt bort det. Men våra händer är gjorda för att tillverka saker, det är därför vi har dem. Det kan vara väldigt tillfredsställande att få känna sig kapabel.

Hon plockar upp bebismössan som legat orörd på bordet.
– Är jag i rätt mode kan jag sticka klart den här på tre timmar. Då jobbar jag jätteintensivt. Men är jag istället inne på mina förodlingar till exempel, då kan det ta mig tre månader att bli klar för att jag inte kan tänka på någonting annat än växterna. I vissa perioder snittar jag på två timmar sömn per natt för att min hjärna bara kokar.

Hon tvinnar garnet mellan fingrarna och funderar.
– Det är nog därför jag behöver det långsamma hantverket, för att det snurrar så snabbt här inne. På samma sätt som att jag måste ha närheten till skogen, och växterna. Det måste få ta tid, jag måste sakta ned. Annars vet jag inte hur det hade gått. Det hade varit jätteläskigt att inte ha hantverk i mitt liv.­

Brännässlan är Signes favoritväxt alla kategorier. Både som medicinalväxt, för sin smak, hur den kan spinnas och vävas och för det näringsrika gödsel den kan tillföra andra växter.
15 augusti 2022

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram