Husslöjdaren

Hon är jägmästaren från Danmark, som tjugofem år gammal flyttade till Norge för fjällens skull och som nu, efter ytterligare tjugofem år, flyttat till Sverige och sadlat om. Till slöjdare.

Hon har alltid haft lätt för det praktiska, och för skog och uteliv, säger hon. Så när dagen kom då det stod klart för henne att hon skulle bli trähantverkare kände hon viss grämelse över att hon inte begripit det tidigare. Men med desto större entusiasm styrde hon skutan på ny kurs. Under en utbildning på Vårdinge By folkhögskola kom hon äntligen igång med sitt träarbete; förutom skålar, tråg och annan småslöjd började hon slöjda hus, inspirerad av byggnader hon sett i Norge.

– Jag fick faktiskt en smärre chock när jag kom hit och såg hur brutalt det svenska skogsbruket är.

Hon berättar om de så kallade grindhusen:
– Mina sista år i Norge bodde jag i Bergen. Där var jag aktiv i en förening som höll på med gamla träbåtar och vi hade ett grindhus som båthus. På Vestlandet, där grindhusen hör hemma, har tekniken även använts mycket till lador och andra små jordbruksbyggnader. Det är fascinerande att hus byggts i samma teknik sedan bronsåldern! Och att man bara behöver trä och enkla verktyg, ingen spik eller skruv.

Men vad är ett grindhus? En svensk men mindre precis benämning är stolpverksbyggnad. På engelska säger man »timberframing«, men menar då troligen en mindre ålderdomlig variant. I stället för att trava timmerstockar på varandra, som man gör vid knuttimring, bygger grindhuset på stående virke. Två stolpar (stavar) förbundna med en överliggare (bete) och förstärkta med snedsträvor, bildar en grind. Sen reser man flera grindar på rad, och binder samman dem upptill med en bjälke. På bjälken fäster man sparrar, som bildar det regelverk som bär taket. Fördelar med grindhuskonstruktionen är att den, i jämförelse med en timmerbyggnad, sparar skog och är lätt att använda på ojämn och lutande mark; det är bara att justera längden på stavarna.

Numera håller Mette Handler kurser i den gamla byggnadstekniken. Att få slöjda något så rejält som ett hus blir ofta en kick för kursdeltagarna, och att ett grindhus enkelt låter sig plockas ner och flyttas är praktiskt. Hon vill binda samman slöjden med skogen, säger hon. Dels för att slöjden kräver kunskap om skog, men också för att slöjdande ger nya naturupplevelser. Mycket kunskap om träd, virke och skog hade hon med sig från sin gamla profession. Ändå har blicken på naturen förändrats en del sen hon började slöjda. Tidigare såg hon skogen uppifrån, menar hon. Nu zoomar hon in på ett annat sätt. Och skillnaden mellan en slöjdares syn på skog och jägmästarens, med planansvar för norska rikets virkesförråd, är trots allt inte särskilt stor. Det kan bero på att hon var verksam just i grannlandet.
– Jag fick faktiskt en smärre chock när jag kom hit och såg hur brutalt det svenska skogsbruket är. Norge har inte alls samma dominans av stora skogsbolag, där är det mesta bondskog. Och de många olika viljorna och inriktningarna skapar ju en helt annan mångfald i skogslandskapet. Att se meterdjupa, vattenfyllda spår efter skogsmaskiner här i Sverige känns väldigt främmande.

Aktuell med: Bygger färdig sin verkstad, håller kurser i »slöjda ett hus«, tillverkar brödformar i björk.