»Hur är det där inne?«

Sen fortsatte jag på det temat och virkade jättemycket inre organ under ett par år; moderkaka, bäckenbotten, hjärta och tallkottkörtel till en utställning på temat befruktning. Det blev stora, tredimensionella skulpturer.

Bilden av den gravida kvinnan var den första som jag ville göra som ett tvärsnitt. Jag hade hittat en fin förlaga i en anatomibok, så den är helt korrekt anatomiskt sett. Det är bara barnet som inte är i genomskärning.

Att den är fyra meter lång beror på att jag skulle ha en utställning och frågade hur högt det var upp till taket i lokalen och sedan utgick jag från det.

Det blev ganska bökigt, eftersom jag hade en ateljé vid den tiden som bara hade tre meter golvyta. Jag skissade först upp bilden på papper som jag sedan rullade ut, ungefär en och en halv meter i taget och så virkade jag de olika bitarna. Jag minns att jag började med tungan. Sedan nålade jag fast delarna på skissen och sydde ihop dem innan jag rullade ut fortsättningen. På så sätt såg jag aldrig hela verket förrän det var klart och hängdes upp.

Håret på bebisen är sytt, i övrigt är hela kvinnan virkad, men vissa delar består av återanvända spetsdukar och liknande. Hjärnan till exempel är återbruk. Det är något sorgligt med all den här fantastiska kvinnokraften, som det ju oftast är, som säljs för ingenting. För mig känns det viktigt att ta till vara och göra något med det. Jag använder bara återbruksgarn som jag får eller köper på loppis. Det känns fint att använda någon annans garn.

I den här bilden har jag blandat ull- lin- och akrylgarn. Jag har främst gått efter färg och gjort ganska mycket blandningar. I barnets hudton har jag blandat tio, femton olika trådar för att få rätt nyanser.

Den vanligaste frågan jag får är hur lång tid det tar. Det här verket är faktiskt det enda som jag tagit tid på. Det tog tre och en halv månad att virka henne och då pratar vi heltid, åtta timmar om dagen. Det gäller bara själva virkningen, förarbetet
är inte inräknat.

Jag dras till det långsamma och gillar att det syns att det tagit tid. Det är också det som är mest fascinerande för människor som tittar på verken. »Åh, vilken tid det tagit«, säger de. Det är inte så mycket som får ta tid idag. Men virkning är extremt tidsödande.
Att virka är en fantastisk, skulptural och målerisk teknik. Den är relativt enkel jämfört med exempelvis vävning eller stickning för den delen, som har så många maskor. Här är det en maska; en virknål. Jag kan bära med mig arbetet. Det tål att tas med på bussen, på kafé eller hem till någon. Jag kan virka några minuter här och där. Det passar mig.

Jag har virkat otroligt mycket. Det bästa är inte nödvändigtvis att använda alla textila tekniker som finns, eller alla typer av material. Det är bra att begränsa sig, det föder mer idéer och kreativitet. »Nu har jag den här tekniken, vad kan jag göra med den?«. Jag hittade på en regel om att jag bara fick ägna mig åt virkning. Jag har varit väldigt strikt. Sju år i streck har jag enbart virkat. Idag kan jag tillåta mig andra tekniker och för tillfället broderar jag en del. Men virkning är ändå bland det roligaste jag vet. Fortfarande känner jag ett sug i fingrarna efter virknål och maska.«