Hugget i sten

En gång på 1300-talet räddade de staden från den fruktade turk-mongoliske krigsherren Timur Lenk. Så lyder åtminstone den lokala legend som berättas med stolthet än idag.

Timur Lenk ska ha vetat att Noratus saknade försvar och gjorde sig redo för anfall. Men strax innan han anlände till staden upptäckte han plötsligt att hundratals män stod redo och väntade på honom, beväpnade med spjut och lansar, och han bestämde sig då för att vända om.

Det Timur Lenk egentligen sett var korsstenar, som lokala präster klätt ut till soldater.

Idag räknar Unesco Armeniens korsstenar som ett immateriellt kulturarv. Med runt 900 stenar från 900-talet och framåt är gravfältet i Noratus det främsta historiska exemplet. Men korsstenarna är också i hög grad en del av den armeniska samtiden.

– Armenierna är spridda över hela världen men överallt där armenier samlas så går de ihop och reser nya, säger stenhuggarmästare Bogdan Hovhannisyan och ger sin syn på saken:

– I andra nationer kanske man tecknar ner sin historia i böcker, men armenier bevarar historien genom korsstenar. Om man bygger en kyrka, om man bygger en bro, om det har varit ett stort slag, så reser man en korssten som berättar om det.

Bogdan har sin verkstad i bottenvåningen på ett sovjetiskt miljonprogramskomplex i Vanadzor, Armeniens tredje stad.

Längs väggarna hänger hundratals flatmejslar, plattmejslar, kryssmejslar och slitsmejslar. De är smidda av stålstänger och har fått sina handtag virade med tejp.

– Jag har tillverkat dem själv, på samma sätt som de gjorde för 2000 år sedan. De är anpassade för jobbet och lätta att arbeta med. Jag smider dem där, säger Bogdan och pekar på en oansenlig kamin i ena hörnet.

Med krita har han tecknat ner ett armeniskt ordspråk på dess ovansida: »För att sprida ljus måste man brinna.«

En korssten, eller khachkar, kan fylla flera funktioner. Den kan fungera som gravsten men också resas i dokumentärt eller ceremoniellt syfte.

Elverktyg dammar och är opraktiska. Och de fungerar bara för räta linjer.

Den rika ornamenteringen kräver manuellt arbete, säger Bogdan.

– Elverktyg dammar och är opraktiska. Och de fungerar bara för räta linjer. Jag gör 95 procent för hand.

Utformningen följer tusenåriga formkrav samtidigt som särprägel är en hederssak. I mitten sitter alltid ett kors. Runt det finns geometriska mönster, symboler och figurativa motiv.

– Vi använder ofta arevakhach, evighetssymbolen, svastikor, som står för sol och lycka, och granatäpplen, druvor och aprikoser som representerar Armenien, säger Bogdan.

Landet var det första i världen att anta kristendomen som statsreligion. Men korsstenarna har hedniska rötter i de så kallade drakstenarna, eller vishapakar, som var sälformade monoliter med rituell betydelse.

Kristendomen approprierade drakstenarnas praktik. I gengäld migrerade den hedniska motivsfären – fåglar, ormar, kreatur – till den nya metafysikens bildvärld.

– Jag har fått frågan om det inte är en konflikt att använda hedniska motiv i kristna minnesstenar, säger Bogdan. Men vi var hedningar i 10 000 år innan vi blev kristna. Och kristendomen tog många ceremonier, högtider och ritualer från hednisk tid. Varför skulle vi då inte ta symbolerna?

Han stänker vatten över stenblocket på arbetsbordet innan han sätter mejseln mot ytan. Stenflisor yr medan han varsamt knackar längs mönstrets linjer.

– Korset är det viktigaste, förklarar Bogdan medan han beskriver ritningen.

– Sedan ska jag göra en vardiak, en rosett, som symboliserar livet och jorden. Därefter solstrålar som symboliserar evigheten. Den här bården med blomstermönster fyller funktionen av en ram.

Stenhuggarmästaren tittar upp, tänker efter, böjer sig återigen över bordet.

– Jag brukar arbeta mellan tre månader och ett år på en sten. Det beror på skissen, säger han.

– Skissen är det viktigaste. Är skissen vacker blir stenen vacker.

Det finns lika många idéer som det finns stenhuggare. Jag har tillverkat kanske 80, 90, 100 korsstenar men jag skulle aldrig tillåta mig att kopiera någon annan eller göra samma korssten två gånger.

Att rita mönstret tar längre tid än att hugga det i stenen. Mönstret måste anpassas till ämnets storlek och form och det måste vara unikt. Så har det alltid varit, säger Bogdan.

– Det finns lika många idéer som det finns stenhuggare. Jag har tillverkat kanske 80, 90, 100 korsstenar men jag skulle aldrig tillåta mig att kopiera någon annan eller göra samma korssten två gånger.

Hans mönster föds i ett anteckningsblock. Dussintals block, fyllda med pågående eller kasserade skisser, fyller verkstaden. När utkasten är tillfredställande gör han om skissen, men i samma storlek som ämnet.

– Jag klipper ut mönstret från pappret och målar det på stenen, säger Bogdan.

De hedniska drakstenarna tillverkades av granit och pryddes ofta av ett enstaka motiv. När mer avancerad ornamentering blev norm övergick stenhuggarna till att använda tuff, som är en mjukare magmatisk bergart, skiftande i färg från pastellrosa till purpurröd.

Tuff är inte unik för Kaukasus – materialet har använts i allt från Påsköns stenhuvuden till kejserliga monument i antikens Rom – men har en särskilt omhuldad ställning i Armenien. Huvudstaden Jerevan kallas kärleksfullt vartakouyn kaghak, den rosa staden, till följd av sina många fasader i tuff.

– Du vill att mönstret ska skapa en växelverkan mellan ljus och skugga när solen faller på korsstenen. Det är svårt med granit, eftersom du inte kan hugga så djupt i den, men med tuff är det här växelspelet lättare att få till, säger Bogdan.

Sin allra första korssten tillverkade Bogdan Hovhannisyan för runt 35 år sedan. Beställningen kom som en överraskning. På den tiden var han murare, ett yrke som gått i arv i släkten, och han hade aldrig ägnat sig åt konsthantverk. Men antalet khachkarmästare hade blivit allt färre under lång tid. Den sovjetiska homogeniseringspolitiken försökte kuva såväl religionsutövning som lokala kulturyttringar.

– Det här var under Sovjetunionens sista år, på det sena 1980-talet, när det hade mjukats upp lite. Tidigare var tillverkning av korsstenar förbjuden, säger Bogdan.

Efter stormaktens sönderfall fick hantverket en framträdande plats i arbetet för att återupprätta den armeniska identiteten. Bogdan anslöt sig själv till den rörelsen. Hans ryktbarhet som stenhuggare växte och hans korsstenar spreds över världen.

Att utplåna korsstenar är att utplåna armenierna.

Men Sovjetunionens upplösning innebar också att regionala motsättningar fick nytt syre. 2005 jämnade azerbajdzjanska soldater världens största samling korsstenar med marken.

Kyrkogården i Julfa i exklaven Nachitjevan, som sett imperier resa sig och falla, fick sin tusenåriga historia tillintetgjord av släggor och bulldozers.

– De använde stenarna som byggnadsmaterial för hus. De gjorde det för att utradera det armeniska arvet och hävdar att armenier aldrig har bott där. Att utplåna korsstenar är att utplåna armenierna, säger Bogdan sammanbitet.

En skugga av sorg drar över stenhuggarens vanligtvis jovialiska ansikte, för att i nästa ögonblick ersättas av någonting beslutsamt och efter en stund – konfunderat.

Mästaren kommer på att han faktiskt gjort ett undantag från regeln om att aldrig kopiera. Utifrån suddiga svartvita fotografier har han mödosamt reproducerat en av Julfas mer berömda korsstenar.

– Från början fanns det 10 000 korsstenar på det gravfältet. Nu finns inga kvar. Det var viktigt att göra en kopia, för att visa att vi minns.