Hon som pratar med vävar

Nu står hon framför sin senaste gobeläng, nummer åtta i ordningen sen hon 1999, stick i stäv med tidsandan, började jobba med det berättande, metaforrika, färgsprakande, romantiska och samtidigt monumentala uttryck som hon sen dess blivit känd för. Idag har hon boots på fötterna. Gobelängen klipptes ner från vävstolen för två dagar sen och buktar aningen i nederkant. Den har bara legat i press i två timmar jämfört med de två dygn som hon brukar lägga vävarna under fuktiga lakan. Monteringen blev klar igår, bara en svettig kvart före vernissagen.
– Jag tittar på den lite i smyg, säger hon. Men jag tror att det känns bra.

Hon är fortfarande häpen över att priset gått till henne och därmed också till gobelänggenren.

I prismotiveringen står det att hon gett tekniken nytt liv.

Hör man till de bokstavstrogna, är en gobeläng egentligen en tapet vävd vid parisiska Les Gobelin. Men Annika Ekdahl har inte anammat den definitionen. Tekniken i sig är dessutom betydligt äldre än Gobelin-ateljén.

I internationella textilsammanhang brukar man istället kategorisera vävtekniken – tapestry på engelska – som en platt väv där inslaget täcker varpen men plockas in i omgångar mellan varptrådarna och alltså inte löper från ytterkant till ytterkant på väven. Annika Ekdahls monumentala bilder ryms också inom de ramarna.
– Min twist, eller det jag har försökt att utveckla, handlar om färg. Om hur jag blandar färgerna. Jag vill uppnå en form av vibrato.

När hon väver, består varje inslag – eller pixel – av tre olikfärgade ullgarnstrådar, som hon vrider och vänder på, så att en färg dominerar ena stunden medan en annan kanske gör det i pixeln bredvid. På så vis kan hon måla med garnerna, arbeta väldigt precist med nyanser och detaljer, låta färger tona in och ut ur varandra.

På avstånd, gör hennes vävar just ett starkt måleriskt intryck. På nära håll är istället upplevelsen av ull intensiv. Motiven suddas ut fullständigt. Blir grovkorniga. Lågupplösta.

Det hörs att hon undervisat mycket och blivit van att sätta ord på sitt arbete. Parallellt med sitt eget konstnärskap är hon gästprofessor vid Institutionen för kulturvård i Göteborg, på en tjänst med inriktning mot »slöjd och kulturhantverk«, som kom till efter en donation av slöjdmecenaten Barbro Wingstrand. Innan dess var hon professor i textilkonst på HDK.
– I min vävning laborerar jag med tre parametrar. Det är tanken, tekniken, färgen och ullen.

Hennes tvåtrådiga garn är spunnet av ull från norska spelsaufår. Hon kan drömma mardrömmar om att familjeföretaget som gör det ska gå i konkurs.
– Vad skulle jag göra då? Garnet bär färg så vackert, säger hon och förklarar det med att norsk spelsau har både täckhår och bottenull.

Den oblekta, grova varpen däremot är av lin och ger rätt stadga åt de färdiga vävarna, som ska upplevas textila men ändå hålla formen. Hon har kommit fram till att 23 varptrådar per decimeter passar hennes uttryck och metod.
– Det är precis så tätt som möjligt för att jag ska kunna plocka med fingrarna men samtidigt göra detaljer som inte upplevs lågupplösta på avstånd, som de skulle ha gjort med en glesare varp. Tre hoptvinnade garntrådar fyller mellanrummen mellan varptrådarna på ett harmoniskt vis. Med ett tjockare inslag hade jag dessutom fått kämpa mer. Jag vill att mitt arbete ska flyta.

För flytets skull har hon också befriat sin tre meter breda mattvävstol från 1950-talet, som står hemma i blekingska Kyrkhult, från slagbom, skaft och trampor.
– Jag vill få bort alla störande moment, allt som kan inkräkta på uppmärksamheten och få mig att släppa garnet. Jag vill få upp hastigheten och inte tappa kontakt med bilden. Jag umgås så intimt med dem och det jag väver, säger hon. Jag vill se dem i ansiktet.

Vi kommer in på färgen.
– För mig är den ett material. Färgen är lika konkret och fysiskt närvarande som garnet. Mina idéer har färg från början. De är i färger som inte är utbytbara. Färg är bärare av associationer, metaforer, minnen. Den går inte att slarva med. I synnerhet inte om man jobbar med berättelser.

– Färgningen i sig är dessutom en väldigt fysisk upplevelse. Pigmentet, hettan i vattnet, syrligheten från ättikan, saltet, garnet i händerna, torkningen efteråt. Det är ett fysiskt och kroppsnära arbete, precis som själva vävningen.

Det händer att hon färgar några hekto om dagen hemma vid spisen. Färgar in och färgar över.  Framför allt färgar hon löpande, hon kallar det en medveten metod.
– Under vävandets gång resonerar och pratar jag med min skiss, jag vet ju inte riktigt vad jag kommer att stöta på under arbetets lopp, vilken exakt nyans som behövs för att lösa ett problem. Det finns inga genvägar. Jag kan ha 70 röda nyanser. Men det hjälper inte om jag inte har den rätta röda nyansen.

Men hon väger inte pigmenten, har inga listor där hon skriver upp hur hon gör. Det förklarar hon med X-faktorn; att hon vill försäkra sig om att slippa vakna upp i det förutsägbara. Hon till och med tillför riskmoment med vilje, för att undvika ett alltför kontrollerat slutresultat.

Till X-faktorerna räknar hon också det faktum att hon inte kan se hela väven under arbetets gång. När den rullas av bommen efter många månaders jobb har hon bara sett gobelängen i halvmetersetapper åt gången. Då och då har hon tittat med en bak- och framvänd kikare på det parti som synts för stunden eller tagit ett kort och granskat det i datorn, för att få känsla för hur motiven kommer att te sig på avstånd, för att inte stirra sig blind på de ullgarnspixlar som bygger upp de detaljrika bilderna. Men först när hon klipper ner väven ser hon själva helheten. Egentligheten.

Just frågan om hur lång tid vävandet tagit hör till de vanligaste när hon möter sin publik. Senaste väven, »FOLLOW ME (interior): Shine«, som hon gjort till Oslo högskola och som till 2015 kommer att ha en systerväv, tog exempelvis ett år och tio månader att väva. Hon tror att tekniken i sig lockar fram frågorna om tidsrymd – trots att, som hon påpekar, de flesta konstformer kan vara tidskrävande. Skriv en roman, säger hon, det tar också tid.
– Även jag jobbar med berättelser. Men i en gobelängväv redovisas den tid som lagts ner. Man ser varje enskilt inslag. Man förstår att tråd har plockats in efter tråd. En efter en. I all oändlighet.

Igår meddelade dessutom kungahuset att Annika Ekdahl är en av tre svenskar som 2013 får Prins Eugenmedaljen, för »framstående konstnärlig verksamhet«. Nordic Award in Textiles, går istället till henne bland annat för att hon förnyar en historisk genre. Men när hon började närma sig gobelängtekniken för 35 år sen, intresserade hon sig inte det minsta för de historiska aspekterna av vävning. Hon gillade helt enkelt tekniken.

Idag är det annorlunda.
– För mig är traditionen ingen belastning eller förpliktelse. Upptäckten av hur burleskt de tänkte förr och hur skickliga de var, blir till energi i mitt eget arbete. Jag lär av mina föregångare. Jag kan titta på en 1400-talsgobeläng och förstå vilka problem och beslut som vävaren har ställts inför. Jag kan leva mig in i hur den som hållit i garnet har haft det. Det är på samma sätt som att många samtida musiker lyssnar på äldre musik, för att förstå tonen, förstå sitt instrument och intentionen.

Textilhistorien är också ständigt närvarande i hennes vävar. Hon närmast redovisar den. Hon väver in sig i den. Den första stora gobeläng som hon gjorde där i början av 2000-talet efter att hon äntligen tillåtit sig att gå sin egen väg, hade en bård av rosor, som en blinkning till blombottentapeter, mille fleur. En av de senaste kallar hon för verdure, och hänvisar till den anrika gobelänggenren med sina landskap, slingrande växtlighet och fantasifulla djur. I flera av hennes gobelänger dyker också enhörningar upp – samma djur som återkommer i åtskilliga klassiska gobelängsviter, inte minst i Damen med enhörningen.

– Kom får jag visa dig en sak!

Annika Ekdahl går längre in i på Abecita konstmuseum, där gobelängerna har hängts upp mitt i samtidskonstsamlingen, och stannar framför en litografi av Robert Rauschenberg från 1968. Hans förmåga att jobba med stökigt innehållsrika collage och ändå få till en balanserad helhet har hon inspirerats av genom åren. Hon pekar på bilden, fortfarande lite häpen. Längst ner har han avbildat en enhörning och hon kan se att Rauschenberg hämtat den från Jakten på enhörningen, som hänger på The Cloisters i New York, den gobelängsvit som hon närstuderat på plats så många gånger – och som hon dessutom nyligen såg använd i scenografin till en Harry Potterfilm, suggererande som den är. Samma enhörning ligger också i hennes jätteväv från 2008, Definitely gold. En annan enhörning tar upp hela högra hörnet på nya Shine. När hon skissade den utgick hon från en liten plasthäst, och la till ett horn.
– Jag vill redovisa kontinuitet, säger hon förklarande.

För de invävda textilhistoriska referenserna handlar egentligen inte om ett intresse för tradition eller bevarande. Däremot ser hon i själva tekniken en chans att få vara del av en lång kedja.
– Jag vill inte vara en ensam planet i universum. Jag vill vara del av ett sammanhang.

Hon tittar på nyaste väven igen och lägger till:
– Jag vill att man ska kunna prata textilhistoria utifrån den här bilden. Enhörningen är en ingång. Alla textila material som jag avbildat är en annan. Kelim, röllakan, virkning, sammet.

När hon beskriver sina gobelänger kallar hon dem ofta för »undersökningar«.
– Jag vill se vad man kan göra av en skenbart enkel teknik, av ett nittiogradigt möte mellan varp och inslag. Och jag vill ta reda på vad tekniken kan bära för berättelser idag.

I varje väv ger hon sig själv ett uppdrag. I Parkteatern från 2005 undersökte hon bland annat hur detaljrikt, myllrigt och smått hon kan göra människor utan att mista känslan av unika personligheter och utan att bilden slår över i plotter.

Med praktväven från 2008 ville hon istället ta reda på hur hon kan jobba med riktigt, riktigt stora motiv. I senaste arbetet, har hon inte minst satsat på att se just hur hon kan förmedla en upplevelse av textilier.
– Att väva fram en upplevelse av röllakan var inte lätt, säger hon.

Men undersökning och utveckling är ett måste, understryker hon. Det ska hon också använda sina prispengar till. Hon tänker följa hjorten genom textilhistorien.
– Jag vill åt progression i både hantverk och idé.

I morgon ska hon åka hem till Blekinge, sitta i den röda sammetsfåtöljen, klappa katten och packa. Sen sätter hon sig på planet till USA för att hälsa på senaste barnbarnet, och tar sannolikt en närmast rituell tur till Jakten på enhörningen i New York, för att så småningom komma hem och väva igen. Hon längtar alltid till vävstolen. Men inte för att hon vill gå in i bubblan och koppla bort sig från allt annat.
– Vävning är mitt språk. Jag måste få prata.

Malin Vessby är sannolikt arbetsskadad. Hon kan inte låta bli att lukta på Annika Ekdahls gobelänger. För ulldoftens skull.
Jonas Tetzlaff blev helt fängslad av väven Definitely Gold vid första mötet. »Storleken, uttrycket och detaljerna blev nästan för mycket att ta in«.