Hon följer tråden

Vad kan en vävare lägga märke till som andra inte ser? Lena Hammarlund vet, hon är handvävare och upptäcktsresande i forntida tekniker. Hennes uppdrag är att ta reda på hur tyger såg ut och gjordes för tusentals år sen.

Text Malin Vessby
Foto Elisabeth Dunker
4 april 2012

Vykorten på kylskåpet föreställer får. På fönsterbrädan i badrummet ligger ulltussar tillsammans med handskrivna kommentarer om varje kvalitet och karaktär. Under en trave böcker står en kardmaskin. Femton kilo handplockad soayull kom nyss med posten från Shetland.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Kliver man över tröskeln till Lena Hammarlunds 1920-talsradhus i Örgryte, Göteborg, slås man av engagemanget. Eller för att använda hennes ord:
– Jag kan hålla på hur mycket som helst. Får jag välja på att diska och väva så tar jag väva.

Hon är upptäcktsresande i forntida vävning, men själv beskriver hon sitt yrkesliv som »vävning och textil forskning«. När vi träffas är hon i slutfasen av ett projekt där hon hjälper arkeologer att analysera brons- och järnålderstextilier som hittats i österrikiska saltgruvor. Hennes uppdrag är att tillföra kunskap om det som arkeologerna i allmänhet inte behärskar. Inte minst om hantverket.

– Att jag är handvävare och har jobbat med ull och gamla tiders redskap gör att jag kan läsa textilier på ett helt annat sätt än de flesta arkeologer.

Storpudeln Sippan höjer ett sömnigt ögonlock. Hon är glansigt grålockig som ett gotlandsfår. Lena Hammarlund förklarar vidare:
– Arkeologer gör främst tekniska analyser. De inordnar textila fynd efter kategorier som bindningar, exempelvis tuskaft eller spetskypert, efter medsols eller motsols snoddriktning på garnet, det kallas z- eller s-snott, och efter antal trådar per centimeter.

På pappret, fortsätter hon, kan det därför se ut som om man hittat en lång rad identiska tyger, men ändå skiljer sig textilierna åt om man närgranskar dem.

Lena Hammarlunds jobb är att försöka svara på varför. Och mycket kan testas genom praktiskt arbete.
– Jag vill fatta!

I den rumänska korgen ligger guteull och ullkammar från Marocko.

Så hon provväver. Och ofta från absolut scratch. Men innan vävningen är aktuell, kan hon behöva undersöka vad som karaktäriserar ullen som använts. Kanske försöker hon ta reda på hur den har bearbetats – om den har klippts eller plockats, kanske kammats, och om valkningen är medvetet utförd eller främst ett resultat av slitage. Allt kan ha spelat roll för det tyg som blev till i slutändan.
– När jag jobbar med rekonstruktioner kan jag sällan använda färdigspunnet garn från idag, för idag kan spinnmaskiner oftast bara spinna en viss slags ull, i allmänhet av merinotyp och av usel kvalitet. Dessutom är dagens får ofta av en helt annan typ än de som fanns på exempelvis bronsåldern. Ullens fiberkvalitet behöver inte vara densamma. Och s-spunnet garn är svårt att få tag på. För att nå fram till samma uttryck och förutsättningar som för ett par tusen år sen kanske jag måste spinna garnet själv, och i så fall bestämma vilken typ av slända som kan ha använts, eller så måste jag tvinna det med fingrarna.

Hon visar en trave provvävar av naturfärgat ullgarn. Det är resultatet från ett tidigt projekt, som till en början var tänkt att bestå av några få vävar och textilanalyser, men som utvecklade sig till en hel katalog över romerska luggvävar.
– Sån är jag. Det är först när jag vävt tio varianter som jag börjar få kläm på det.

Proverna är rekonstruktioner av textilfragment som hittats i ett egyptiskt stenbrott från romartiden, runt 100 år efter Kristus. Samtliga är luggvävar, alltså vävar där garnet på ett eller annat sätt sticker upp och skapar en, just, luggig yta. Här i landet talar man oftast om flossa och rya, men Lena Hammarlund undviker helst de begreppen, för att inte fastna i förutfattade idéer om hur något kan ha sett ut.

Lena sorterar ett parti plockad ull från soayfår, en brittisk ras med anor från förromersk tid.

I bokhyllan ligger ytterligare en hög med tygprover, 20×20 cm. Den här gången är de vävda med olika kombinationer av medsols- och motsolsspunnet garn – så kallad spinnmönstrad textil, på arkeologspråk. Men det är inte enbart garnets snoddriktning som påverkar utseendet, påpekar Lena Hammarlund. Beroende på hur tyg efterbehandlas kan det få helt olika textur och karaktär. Därför har hon behandlat de färdigvävda proverna på olika vis. Något har hon doppat i kallt vatten och sen låtit torka, ett annat har hon spänt ut med nålar under torkningen. Ytterligare ett har hon valkat en liten, liten aning. Och konsekvensen är tyger med skiftande utseende. Något är skrynkligt, nästa vågigt. Ett är bubbligt och ett annat så gott som slätt, men med ett knappt skönjbart, rutigt reliefmönster.

Just tygers utseende är ett av hennes specialområden. I flera projekt har hon haft till uppgift att närgranska de flertusenåriga textilfynden – med blotta ögat och med lupp – och sen, på ett så nyansrikt och rättvisande vis som möjligt, sätta ord på hur hon menar att tygerna har sett ut en gång i tiden. Allt för att ge en levande bild av utseende och känsla.
– Jag försöker sätta ord på textiliernas fjärde dimension.

För att ge ett illustrerande spontanexempel kastar hon ett snabbt öga på den marockanska kvinnomantel av ylle som ligger utbredd i fåtöljen.
– Det där är en textil med kort lugg, som inte är uppklippt, fördelad i rader. De vävda partierna mellan raderna av lugg är slätvävda och har en ribbartad karaktär. När jag känner på väven är den pliable… vad heter det på svenska, jag jobbar oftast på engelska… följsam. Men utöver det är manteln stabil och kompakt. Ullen i luggen är matt och ljus. Det slätvävda partiet är brunt och svart med smala, röda ränder. Varpen som syns i fransarna ger ett glansigt intryck. Det är intressant, för det skulle kunna tyda på att ullen i luggen är av en annan kvalitet än den i varpen.

Hon tittar upp.
– Ja, så där håller jag på, mer och mer detaljerat. Det är jätteroligt!

Soayullen kammas stapel för stapel innan den spinns. Hornkammen liknar bronsålderskammar både i storlek och form.

Skillnaden är att de gamla tygfragment som hon arbetar med ibland bara är runt tio kvadratcentimeter stora. Färgerna är bleknade, ytan misshandlad och trådar skadade. Dessutom kan de vara mer än 3 000 år gamla.

Efter nuvarande österrikiska textilier, hoppas Lena Hammarlund få fördjupa sig i bronsåldersfynd från Norden. De är hittills styvmoderligt behandlade, menar hon.
Med den projektidén i åtanke får kassarna på övervåningen, med femton kilo soayull från Shetland, sin förklaring. Den ullen överensstämmer bra med sådan som har använts i skandinaviska bronsålderstextilier, visar forskningen. Och Lena Hammarlund skakar frustrerat och engagerat på huvudet inför tanken på att undersöka dess egenskaper.
– Med soayullen är jag som nybörjare igen, jag som ska vara expert. Den skiljer sig så mycket från den ull jag vanligtvis använder. Den är mycket kortare och mer finfibrig, men innehåller också en del riktigt grova hår, som jag undrar hur jag ska bli av med.

Ullen i Lena Hammarlunds kassar är plockad direkt från fåren eller från marken, så som man gjorde i Norden på bronsåldern, före ullsaxens intåg. Idag vet ingen säkert hur dåtidens hantverkare gjorde garn och så vitt Lena Hammarlund vet har man inte hittat några textilredskap från bronsåldern i Sverige. Ändå tror hon att dåtidens spinnerskor använde slända och kammade ullen, för så jämna, tunna och fina trådar som i många bronsålderstextilier är det svårt att tvinna med fingrarna. Garnet är stundom tunt som sytråd. Dessutom, lägger hon till, har det gjorts en del fynd, som sländtrissor i Tyskland och en sländtrissa plus tre varptyngder från tidsperiodens senaste del i Danmark.
– Man får helt enkelt kolla upp vad som hittats världen runt, samarbeta med expertisen och lägga pussel.

I hennes eget arbetsrum konkurrerar hundratals väv- och garnredskap om utrymmet. Det är vävsvärd, sländor, marockanska ull- och vävkammar. Men kanske är det vävstolen som hon fick hjälp att tillverka under studietiden i Borås som bäst illustrerar hennes engagemang. Den ser inte mycket ut för världen. En ram och lite pinnar. Utgångspunkten var en upprättstående varptyngd vävstol av den sort som var vanlig under förhistorisk tid, där varptrådarna hänger rakt ner, ut- spända av tyngder. Men till den har hon sen gjort tillägg. Hon kallar den sin »V4-kombi«.
– V:et står för vävstol och 4-kombi illustrerar att den fungerar både som varptyngd vävstol, som vertikal tvåbomsvävstol, som en vertikal vävstol med cirkulär varp och dessutom kan läggas på golvet som markvävstol.

Är man upptäcktsresande så är man. ­

4 april 2012

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy