Himlens och havets färg

Det undrade bland andra den tyske filologen Lazarus Geiger i slutet av 1800-talet. Han upptäckte att samma sak gällde för de gamla isländska sagorna, antika kinesiska skrifter, Indiens uråldriga veda och även de tidigaste versionerna av bibeln.

En total avsaknad av blått!

Geiger föresatte sig att ta reda på i vilken ordning ord för färger har dykt upp i olika språk. Märkligt nog hittade han ett mönster. Allra först kom begrepp för svart och vitt. Sedan kom alltid rött. Därefter någon gång dök gult och grönt upp. Och allra sist: blått. Teorin har testats på många språk, och mönstret håller. Men varför?

En tes är att vi egentligen inte behöver ett ord för en färg, förrän vi kan tillverka den. Röd färg har människan haft tillgång till i miljoner år genom röd lera. Men blått har visat sig vara svårt för människan att framställa. Länge fanns färgen endast i antikens Egypten. Och de var också de enda som hade ett ord för blått.

Vejde

Vejde, Isatis tinctoria, är en tvåårig ört vars blad innehåller samma färgämne som indigo men i lägre koncentrationer. Det finns skrifter bevarade från första århundradet efter Kristus som beskriver hur kelter målar sina ansikten med vejdeblått inför strider mot romare. Arkeologiska fynd har visat att de behärskade vejdefärgning redan för 2500 år sedan. I Norden är de äldsta fynden nästan lika gamla. Vejde har odlats här åtminstone sedan järnåldern. I Sverige är växten sällsynt idag men den växer ännu vilt längs Östersjökusten och på Öland och Gotland. Fram till 1700- och 1800-talen var vejde den främsta källan till blå textilier här. Den användes i allt från Överhogdalsbonaden, till allmogemåleri och folkdräkter. Med vejde färgades såväl de svenska flaggorna som karolinernas uniformer. Senare konkurrerades den dock ut av importerade pigment och försvann mer eller mindre från marknaden.

Kobolt

Det klarblå pigmentet kobolt har varit eftertraktat i hundratals år. Idag har det till stor del konkurrerats ut av syntetisk ultramarin men det används fortfarande i konstnärsfärg och till blå keramik eftersom det är så tåligt, inte minst mot värme. Grundämnet kobolt kallas ibland för vår tids olja. Det finns i smarta telefoners och elbilars batterier, i vindkraftverk och solpaneler. Det tyska namnet kobalt användes under medeltiden för malmer som inte gav metall men som ledde till giftiga
ångor vid reduktion. Sådana ansågs vara förtrollade av bergtroll, så kallade kobolder. I Sverige utvanns kobolt under 1700-talet bland annat i Los i Hälsingland. Gruvarbetarna klättrade ner i djupet på smala stegar, med redskap på ryggen och tjärindränkta bloss i munnen. Det sades att man kunde känna igen dem på brännmärkena i ansiktet. Än idag bryts grundämnet under snarlika förhållanden, fast nu i Demokratiska republiken Kongo. Härifrån hämtas 70 procent av världens kobolt. Utvinningen förknippas med tvångsförflyttningar, utbrett barnarbete och hundratals rapporterade dödsfall varje år. Dessutom riskerar de som bor nära gruvorna hjärt- och nervsjukdomar och svåra fosterskador när markerna förgiftas av kobolt. I Sverige bryts ingen kobolt för tillfället men fyndigheter har hittats på flera platser och intresset för att prospektera ökar.

Purpursnäckor

Enligt myten var det halvguden Herkules som upptäckte purpursnäckans hemlighet. Han var på väg till en träff med en nymf när hans hund tuggade i sig en snigel vid strandkanten. Genast färgades nosen lila. När nymfen fick se vovven krävde hon en dräkt i samma nyans.

Kring 1500-talet före Kristus började fenicierna att framställa purpur från snäckor. Färgämnet finns i en liten körtel på den havslevande snigeln. Det krävs tiotusentals djur för att färga ens en liten bit tyg. Men färgen är mer beständig än många andra naturliga pigment. Enligt romersk lag var det under en period bara kejsaren själv som fick bära den exklusiva purpurfärgen. När kung Ptolemaios av Mauretanien besökte den romerske kejsaren Caligula klädd i purpurfärgad dräkt tolkades det som en aggressionshandling och modemissen kostade gästen livet.

Olika slags purpursnäckor kan ge färger från rödlila till djupt blå. De olika arterna hittas såväl i Medelhavet som längs Atlantkusten. I Sverige förekommer Nucella lapillus i havet utanför Halland och Bohuslän. Men här har användningen av giftigt tributyltenn i båtbottenfärg gjort många snäckor infertila. Den extremt toxiska färgen förbjöds 1989.

Motaggsvamp

Leta på en sandig tallhed, ganska sent på svampsäsongen, gärna bland renlav och islandslav. Där kan du hitta Motaggsvampen Sarcodon squamosus. Den storväxta taggsvampen med brun, fjällig hatt och jämntjock fot är till förväxling lik den granskogsälskande Fjällig taggsvamp med den avgörande skillnaden att bara den förra kan färga garn kraftfullt blått. Länge trodde man att de två svamparna var en och samma. Det var svampfärgningsexperten Hjördis Lundmark som på 1990-
talet genom envist arbete lyckades bevisa att det handlar om olika arter. Motaggsvampen innehåller både bruna och blå färgämnen. I sin bok »Färgsvampar och svampfärgning« beskriver hon vägen till motaggssvampens kraftfulla mörkblå färg. Det handlar om att dra ur så mycket som möjligt av den bruna färgen och därpå höja ph-värdet i färgningsbadet. Även Svart taggsvamp kan ge en blågrön färg men inte lika rent blå som motaggsvampen. ­