Hemma hos Jögge Sundqvist

Han har just fått frågan om vad som i hans tycke gör ett hem slöjdigt och svaret kommer snabbt.

– Det är väl ett hem fyllt av handgjorda saker, säger han där han står i den rymliga förstugan vars träpanel är målad i en varm himmelsblå ton. Egenhändigt tillverkade pinnlister tar hand om ytterkläder, påsar och väskor.

– Men för mig representerar slöjdade föremål också en människa, som jag tänker på när jag använder sakerna. Jag skickar en tanke till mamma, till min kusin, till den som gjort skålen, fälltäcket eller sleven. Ett slöjdhem är fyllt av slöjdare. Hemmet blir besjälat, säger han och lägger till ytterligare en dimension. Ett slöjdigt hem kan också vara en motvikt till konsumismen.

– Det visar att det faktiskt går att göra saker för hand, att man inte nödvändigtvis måste köpa allt som ska användas i vardagen.

Kanske är Jögge Sundqvist idag den slöjdare i Sverige som flest känner till. Han har både undervisat mycket och sommarpratat i radio. Men Kasamark är baslägret. Det är här han bor och slöjdar på heltid i verkstaden som ligger i en länga bredvid bostadshuset.

Oftast blir det bruksföremål av trä på beställning eller till försäljning. Men utöver det gör han offentliga utsmyckningar och större verk.

Jag var jättegrön och oerfaren och fick låna böcker, läsa på och fråga folk. Det var en nyttig erfarenhet som faktiskt bidrog till att jag kom över tröskeln och vågade jobba med större föremål i framtiden.

Överraskande nog har arbetet med att renovera västerbottengården kommit att spela roll för att han vågat ge sig på större arbeten, säger han. När Jögge och hustrun Nina köpte gården 1992 hade den stått tom sedan 1960-talet och hade varken vatten, el eller avlopp.

– Jag hade inga kunskaper om hur man gör byggnader, panelar, lägger golv och tak. Jag hade jobbat med mindre slöjd innan; skedar, skålar, skåp och pallar. Jag var
jättegrön och oerfaren och fick låna böcker, läsa på och fråga folk. Det var en nyttig erfarenhet som faktiskt bidrog till att jag kom över tröskeln och vågade jobba med
större föremål i framtiden.

Att de hittat hem visste de på en gång.

– Det var ganska unikt att hitta en orörd västerbottengård så nära Umeå på 1990-talet. Och läget uppe på en höjd… Vi föll direkt! Vi satt i bilen och hade tittat en minut, när Nina sa: »Här ska jag bo!«

Idag genomsyras hela huset av familjens kärlek till traditionella tekniker och naturmaterial, från golvens furuplankor till tredingstaket, de många slöjdade föremålen och inredningsdetaljerna. Men då, 1992, var huset inte i skick att ta emot en familj med en pigg tvååring, så först flyttade de in i ett mindre hus på tomten som hade viss modern standard. Därpå tog de sig an huvudbyggnaden.

– Vi renoverade huset under fem år, med skral ekonomi och stor egeninsats och mottot var att ta tillvara på så mycket som möjligt, säger Jögge Sundqvist och beskriver hur lister, fönster och paneler skrapades och målades om. Hål i timmerväggen lappades igen och han tog ner innertakets brädor och hyvlade om dem i not och spont. Även teglet i bakugnens murstock rengjordes från puts och murbruk för att kunna återanvändas.

Han säger skämtsamt att de myntade begreppet »allmogeböj« när de lät bli att räta upp husets skeva väggar för att behålla dess karaktär. Samtidigt skulle det bli ett modernt hem med bekvämligheter som toalett, el och värme.

– Det var jättesvårt att få in värmen. Element, el och utanpåliggande rör skulle se fult ut, berättar Jögge.

Lösningen blev att installera bergvärme, gjuta en golvplatta med värmeslingor, isolera huset på insidan och dra rör och elledningar bakom isoleringen.

– I övrigt tog vi vara på allt, även om det var skadat. Vi har lagat och fräschat upp det bara. Men vi la in ett nytt golv på övervåningen, för där fanns inget.

Golvet gjorde Jögge Sundqvist själv. Hos en granne fällde han 15 »extremt rakvuxna« furor som han sågade upp på plats i skogen med en solosåg. Sedan bar han planken till vägen och körde hem dem med traktor. Bräderna torkade i två år innan de hyvlades, fick not och spont och lades in på övervåningen.

– Jag var väldigt noggrann med att de skulle vara rakvuxna för att de inte skulle slå sig. Jag gick länge i skogen och valde. Nu är jag jävligt nöjd, golvet har inte slagit sig alls, trots att det rör sig varje vår och höst på grund av ändrad luftfuktighet.

Gammaldags anor och estetik kan inte vara förutsättning för att ett hem
ska vara slöjdigt. Man kan ju bo i en betonglägenhet och inreda med slöjd.
De handgjorda föremålen gör något med ett hem oavsett vad det är för bostad.

Huset byggdes ursprungligen 1824, och helt och hållet i trä. Men gammaldags anor och estetik kan inte vara förutsättning för att ett hem ska vara slöjdigt, menar Jögge Sundqvist.

– Man kan ju bo i en betonglägenhet och inreda med slöjd. De handgjorda föremålen gör något med ett hem oavsett vad det är för bostad.

– Det blir en skön spänning mellan två uttryck. Och man lever ju i sin tid, med den teknik som finns. Det får inte bli nörderi.

På gården i Kasamark är emellertid tekniken ofta väl dold bakom luckor och väggar.

– Kyl och frys är integrerade som det så fint heter, säger Jögge och ser sig om i det stora kök som tillsammans med förstuga och sal ligger på nedre botten.

I köket går färgerna i varmt rött och svalt blågrönt. Köksinredningen är gjord av möbelsnickaren Peter Karlsson i Robertsfors – av kvartersågad kärnfuru. Det är en sågteknik som ger brädorna stående årsringar, något som motverkar rörelser i träet. Virket blir mindre benäget att slå sig när det torkar eller luftfuktigheten skiftar. Skåp och luckor formgav Nina och Jögge tillsammans.

– Förlagan är ett gammalt väggskåp från Vilhelminatrakten som har formmässiga anor från 1600-talet med breda sidostycken runt de plana luckspeglarna, säger Jögge.

Kökets många redskap och prylar slukas av en stor köpmansdisk med lådor. Där ligger bestick och hushållsredskap, bakgrejer och kryddor, alla sjutton lådor har ett inskuret nummer så det blir lätt att hitta.

Köpmansdisken levererades av Peter Karlsson som trästycken i sann Ikeastil. Jögge fogade samman lådorna med halvförtäckt zinkning.

– Och så gjorde jag alla knoppar. Det var en underbar sommar, ungarna var små och vi åkte ständigt till badstranden. Varje gång hade jag med mig knoppar som jag täljde. Jag prövade flera modeller innan jag hittade den jag var nöjd med; skön att ta i och stark, berättar Jögge och fortsätter entusiastiskt:

– Det är vansinnigt roligt att tälja knoppar, man vill inte sluta när man börjat, det var en stor glädje att göra dem. Det blev faktiskt så att jag utvecklade ett nytt täljgrepp, det korslagda tumgreppet. Jag fick till och med lära min pappa Wille Sundqvist det, säger han och tillägger med ett skratt:

– Det är jag lite stolt över. Att ha kommit på åtminstone ett nytt täljgrepp!

Nu har familjen Sundqvist-Lindelöf bott i västerbottensgården sedan 1997 och barnen är utflugna. Men arbetet tar inte slut. Som med alla hus finns det alltid saker att göra, laga och reparera.

– Mycket har nötts ner, men det gillar vi. Inredningen har fått patina, säger Jögge och tar köksluckorna som exempel. De målades för över tjugo år sedan med konstnärsoljefärg blandad med en liten mängd alkydförstärkt linoljefärg från golvfärgen för att få fram den gråblå kulören.

– Den vackra nötningen som blivit, där furan lyser igenom… Jag älskar att det syns att det är använt och brukat, utbrister han och funderar kring dagens vana att ofta byta ut och renovera fullt fungerande kök.

Det är en del i slöjdtänket, att tingen ska hålla. Helst i hundra år.

– Moderna fabrikstillverkade köksinredningar nöts inte vackert, istället ser de gamla och billiga ut. Just att materialen inte ser vackra ut efter tio år tror jag är en av anledningarna till att folk byter kök så hysteriskt idag.

Han ser sig om i sitt eget.

– Men slöjdade möbler av naturmaterial går att skura av och stryka med ny färg, så är de lika fräscha igen. Det är ju en del i slöjdtänket, att tingen ska hålla. Helst i hundra år.