Vi har svängt av på en grusväg söder om Hebron. En brant kulle tar oss upp till byn där Jara hälsar välkommen från sin uteplats. Hon är i 45-årsåldern, med stora bruna ögon och tvådelad blommönstrad jilbab, ett heltäckande ytterplagg. Familjen har vacker utsikt över det böljande torra landskapet och en bakgård full av skrot. Från en liten stenmur bakom huset hänger en palestinsk flagga sorgset slokande i den obefintliga vinden. Byn ligger på en höjd några mil utanför Hebron på det ockuperade Västbanken och på en kulle någon kilometer bort höjer sig de karakteristiska röda tegeltaken från en israelisk bosättning. Vi har lovat att inte avslöja namnet på byn eller använda kvinnornas riktiga namn. Det är för känsligt.
Det skulle till och med kunna bli farligt.
– Alla förstår inte hur vi kunnat börja samarbeta med israeler, förklarar Jara.
Men det är mycket som förändrats i byn de senaste åren. Inte minst tack vare Jaras osvikliga övertalningsförmåga.
Tack vare den har ett tjugotal av byns kvinnor börjat tjäna egna pengar. De broderar för det lilla israelisk-palestinska modeföretaget Two Neighbors, en satsning som
från början var ett socialt projekt av några eldsjälar i Jerusalem med syftet att få israeliska och palestinska kvinnor att mötas och jobba tillsammans. Idag producerar företaget moderna väskor och kläder i liten skala, alla med handbroderade mönster av kvinnorna i byn. En israelisk modedesigner och en palestinsk mönsterskapare ritar plaggen tillsammans, där det traditionella palestinska broderiet omarbetats för att passa en ung, modemedveten publik.
En del tycker att vi samarbetar med fienden.
Stygnen i sig har en lång historia. Den broderade klänningen var länge en viktig statusmarkör. Mönster, färger och snitt skvallrade om ekonomisk status, civilstånd och regional tillhörighet. Det sägs att det på en marknad på 1940-talet enkelt gick att skilja en kvinna från Ramallah från en från Betlehem eller Galileen bara genom att studera
hennes thobe, klänning. Däremot har broderiet sällan avslöjat religiös tillhörighet.
Mönstren har också haft olika betydelser, som att symbolisera hälsa, framgång och skydd. Bröstpartierna har fyllts av täta stygn för att skydda den sårbara bröstkorgen från det onda ögat, otur och sjukdom. Vanliga mönster har också varit cypresser, vindruvsklasar, duvor, rosor och regnbågar.
Tillsammans med företagets palestinska koordinator från Jerusalem, Adeem Amro, promenerar vi upp till Jaras systers hus. Det är en kylig dag och någon har gjort upp eld i kaminen i vardagsrummet, där ett tiotal kvinnor samlats. De är mellan 25 och 80 år gamla och sitter på mattor och madrasser runt elden. Alla har tyglappar med ett vitt och klarblått mönster i knäna. Det ska sitta på bröstpartiet på en blus i den nya kollektionen.
– De flesta i byn var emot projektet i början. Det var svårt på grund av konflikten med Israel och bosättningen intill, berättar Jara.
Sedan bosättningen byggdes för flera år sedan har byns invånare vid ett flertal tillfällen trakasserats. Inför skördesäsongen av oliver förra året högg några bosättare en natt ner en hel odling med olivträd och för några månader sedan försökte ytterligare några bosättare sätta eld på byns nybyggda moské. Förutsättningarna för samarbete med israeler är inte de bästa och förklarar delvis varför kvinnorna vill hålla låg profil. Men inte heller alla palestinier skulle uppskatta deras broderi.
– En del tycker att vi samarbetar med fienden, säger Jara.
Det är svårt att skaffa sig en inkomst här, men nu har jag egna pengar att köpa saker för.
I vardagsrummet rör sig nålarna vant mellan kvinnornas fingrar. Några barn springer ut och in genom dörren som lämnats på glänt för att ge ljus åt det annars dunkla rummet. Adeem Amro kör hit några gånger i månaden för att diskutera arbetet och hämta färdiga alster. Just idag uppstår diskussion om symmetrin på det nya mönstret och hätsk debatt utbryter innan Adeem ringer till den israeliska designern för att be om råd. Det har varit en omställning att börja brodera för ett modeföretag, förklarar Jaras syster.
– Det traditionella broderiet är väldigt annorlunda. Nu måste vi göra allt precis likadant och i rätt storlek. När vi broderar en klänning på traditionellt sätt är det inte så noga med konturerna, då kan vi använda ögonmått.
De yngsta kvinnorna i gruppen har satt sig på ena sidan kaminen och pratar oavbrutet. Blickarna är koncentrerade, fästa på tygbitarna i knät. Jaras systerdotter Samira är 26 år, har ett varmt leende och lila hijab. Hon lärde sig att brodera efter högstadiet.
– Det traditionella broderiet är ofta mönstrat med fåglar och blommor. Det här blir mer modernt, säger hon.
Hittills har hon och de andra broderat delar till klänningar, blusar, trenchcoats och olika typer av kuvertväskor. Till skillnad från den traditionella palestinska klänningen i svart med stora partier av röda broderier har Two Neighbors klänningar ofta bara broderade detaljer, och i alla möjliga färgkombinationer. Mönstren är avskalade. Eller vackra och enkla, som Samira uttrycker det. För henne har arbetet inneburit en ny känsla av frihet.
– Det är svårt att skaffa sig en inkomst här, men nu har jag egna pengar att köpa saker för. Jag vill vara självständig och är stolt över det vi gör.
De andra unga tjejerna skrattar menande och Samira ler brett.
– Jag vill inte gifta mig, det är bättre att klara sig själv, förklarar hon.
Några gånger om året träffas de israeliska och palestinska sömmerskorna, ibland i Beit Jala utanför Betlehem eller i Jerusalem. Mötena är krångliga att få till eftersom det krävs inresetillstånd från myndigheterna som är svåra att få, särskilt när de palestinska kvinnorna ska besöka Jerusalem.
Innan vi kört till byn utanför Hebron har vi träffat Adeem Amro tillsammans med företagets israeliska koordinator Segal Kirsch på en restaurang i södra Jerusalem. Vårt restaurangbesök väcker genast uppmärksamhet. Servitrisen frågar hur Adeem och Segal känner varandra och säger att hon är förvånad över att se en israel och en palestinier äta lunch ihop. Det säger mycket om sakernas tillstånd, tycker Segal.
– Ungdomar från de två olika sidorna träffas aldrig. Första gången de israeliska sömmerskorna träffade de palestinska kvinnorna sa en av dem till mig efteråt att »med de här kvinnorna skulle vi kunna hitta samförstånd och fred. Om bara deras
män var som dem!« Jag svarade att det är de, jag känner deras män,
säger Segal, som hälsar på i byn på Västbanken någon gång i månaden.
Att företagets verksamhet är kontroversiell har även Adeem fått känna på.
– Min familj är väldigt stöttande. Men broderi kan vara känsligt, en del av mina vänner säger att jag måste vara försiktig. Min kusin i Tyskland sa en gång att jag bidrar till att »normalisera relationer med fienden«. Efter det har jag slutat dela saker från Two Neighbors på Facebook.
Tillbaka i byn vill kvinnorna sträcka på benen och sitta ute en stund. Vi bär ut plaststolar till en liten odlingslott och Jara serverar te. Hennes äldre syster häller generöst med socker i glasen och berättar att hon är en av dem som först förvånades över kläderna de skulle brodera. En del av klänningarna har urringning och går inte mer än till knäna, men mest blev hon förvånad över de avskalade mönstren. Hebron är annars känt för sin tätbroderade stil. Men nu har hon kommit att älska det nya uttrycket.
– Kläderna är vackra. Deras mönster har blivit en del av mitt liv.
Hon blickar nöjt ut över odlingslotten och kullarna bortom byn som badar i eftermiddagsljus.
– Som palestinier är det roligt att se att vi kan förnya det traditionella broderiet. Det blir ett sätt att föra traditionerna vidare och hålla fast vid den palestinska identiteten.
