En hjälper andra att bli stolta över sin närmiljö. Två djupdyker i sin nya omgivning. Ytterligare tre skapar möbler av hemtraktens material. Möt sex ideologer som på olika sätt förhåller sig till sin hembygd. Alla gör det genom görandet.
I Torsåker, en halvtimme från Gävle, sitter tre män och en kattunge i en stor kåk, omgivna av högar med skisser, ansökningar och färgprover. Nyss var en av dem hotellsäljare i Helsingborg och två var studenter i Stockholm. Nu är de husägare, företagare, biodlare, skogsbrukare och möbelproducenter. Med mera. Erik och Martin Lith har tagit över den gamla gården som funnits i släkten i generationer och med sig på resan har de vännen Hannes Lundin.
Allt började med ett examensprojekt på Malmstensskolan. Hannes Lundin pluggade till möbelsnickare och Erik Lith till möbeldesigner. Tillsammans ville de utveckla ett koncept för hållbar möbelproduktion, där alla material skulle tas inom fem mils radie från en viss plats. Samtidigt skulle de testa konceptet och ta fram en liten serie möbler.
– På Malmstens bläddrade vi i designtidningar som skrev om säsongens färger. Det vill vi komma bort ifrån, säger Erik.
– Egentligen är det inte svårt att göra hållbara möbler. Vem som helst kan göra det själv hemma, men vi vill pröva det i industriell skala, fortsätter Hannes.
I samma veva som Erik och Hannes börjat förbereda exjobbet hade Eriks bror Martin tröttnat på sitt jobb som säljare och flyttat tillbaka till gården där de vuxit upp för att bli skogshuggare. I och med det blev Torsåker den naturliga platsen att testa femmilakonceptet på.
– Det var en jäkla timing helt enkelt, säger Martin Lith.
– Torsåker är inte ett ställe du besöker om du inte har ärende. Vi flyttade härifrån för 15 år sedan. Barndomens relation till bygden har till stor del försvunnit.
Någonstans på vägen blev idén till en plan på ett riktigt företag. Men om alla material och all förädling ska ske på ett hållbart sätt inom fem mils radie från gården så har de lite att stå i. Virke är det minsta problemet. Skog finns det gott om. Skinn är också lätt ordnat genom Tärnsjö garveri, 4,5 mil bort. De har experimenterat med att garva med egen bark och välja från vilka gårdar djuren ska komma, så att allt säkert sker på rätt sätt.
Färg är svårare. De första möblerna Erik och Hannes gjorde är färgade med rödbetor. Nu har de byggt en maskin för utvinning av tjära och experimenterat med att färga med träkol och aska. I somras satte de upp en bikupa för att göra eget vax. I vår ska de börja odla lin till linolja. Och just nu frågar de ut grannen Ingrid om allt hon vet om växtfärgning.
– Vi har ingen koll på hur man gör något av det här så det är bara att gå till bibblan och köra hårt, säger Erik.
– Sedan går vi hem och experimenterar och så fortsätter vi läsa på. Man får en annan förståelse när man har gjort det själv. Man upptäcker materialen på nytt.
En annan vision är att varje möbel ska hålla lika länge som det tar för naturen att återställa den åverkan man gjort. Hugger de ned ett träd till en pall ska den hålla så länge som det tar för ett nytt träd att växa upp.
Att Erik och Martin har rötter här gör deras resa lite lättare. Grannar som känner igen deras namn litar på dem och ställer gärna upp. Folk i området vill att det ska gå bra för Erik, Martin och Hannes.
– Det är klart, vi flyttar inte hit och startar ett kolkraftverk. Det vi gör är väldigt hållbart och helt inriktat på att ge tillbaka till bygden. Och ingen behöver oroa sig för att vi ska outsourca till Polen, säger Martin.
– Nej, det är väl det enda man kan vara riktigt säker på i det här projektet: att det kommer att stanna här, säger Hannes.
