Heja blåvitt

Hon tänkte på vardagsliv, matlagning och disk. På hur mamman vävt handdukarna och hur bommen packat inslaget.
– En kökshandduk är så full av ryggradsminnen, säger hon eftertänksamt idag.

Hon hängde upp en av dem på väggen, och satt en stund och bara tittade.
– Sen kom jag på vad. Jag skulle så klart rita av den!

Det är så hon jobbar, förklarar hon där hon står mitt i den ljusa verkstaden på Sockerbruket i Göteborg, ett av stadens keramiknav, kant i kant med det bråkande Västerhavet. Hon delar lokalen i tegelborgen med tolv andra konstnärer och keramiker. Där finns ugnsrum och gemensam matplats och var och en har sin egen avstyckade studiodel.
– Jag tycker det är intressant att fundera kring vad jag ser, och att tycka att det jag ser är viktigt, säger hon lugnt.

Marianne Hallberg har en osedvanlig förmåga att iaktta sin omgivning, att hålla ögat alert och vaneseendet borta – även i vardagen. Till och med microfibertrasan i städskåpet och flugsmällan på sin krok är värda en betraktelse – och att avbildas i lera.
– Ju enklare, desto finare, tycker jag.

Hon syftar på sitt sätt att teckna och forma. Hur hon kokar ner de saker som hon vill avbilda till till synes enkla keramiska streckteckningar. Men också de föremål som hon väljer att avbilda är ofta »enkla«. Det är saker utan hävdelsebehov. Handspegeln i badrummet, en träslev, glasögonen på skrivbordet. Marianne Hallberg gör dem synliga.

Hon tystnar lite och tänker efter.
– Jag har tittat mycket på estetiken i tecknade Pippi Långstrump och Lotta på Bråkmakargatan, hur kannorna, skålarna, borden och dukarna ser ut där. Det
sättet att måla passar mig. Det är inte så högtidligt utan mer huller om buller.

Redan som liten lade hon märke till kannor, muggar och tallrikar. Fortfarande minns hon när hon såg handgjord keramik första gången, det var på Bornholm, en familjesemester. Och hon kommer ihåg svindeln hon fick i tolvårsåldern inför en drejad knallorange lergodsservis. Hur hon uppfylldes av tanken på att matcha det skarpt brandgula med kornblå bestick.
– Det var så jädra snyggt!

Än idag är bruksföremålen basen – ofta med en nypa barndomsblick inblandad. Hon plockar upp en liten blåblommig slev från en hylla. Det är en avbildning av en träsked som hon minns hemifrån mormor.
– Jag har hållit på mycket med mamma och mormor, konstaterar Marianne Hallberg stilla.

Skeden är gjord för att användas. Den är ihålig och dubbelväggig, därför lätt. Känslan är glatt, len och rund.
– Det är viktigt att den har kvar sin mulliga feeling.

Lersleven har också hennes omisskännliga humoristiska touch, den som finns i allt hon gör.
– Jag gillar ju det som i all enkelhet får mig på gott humör. Jag vill ha kul på jobbet. Och att få någon att skratta är den högsta av konster, säger hon allvarligt.

Men gränsen mellan humor, enkelhet och banalitet kan vara hårfin, påpekar hon.
– Det förvånar mig att jag är så banal. Jag gillar buskis och lyssnar på reggae som Inner Circle, och de har ofta rätt banala texter. Men jag får sån feeling. Jag vill dansa.

Själv tror Marianne Hallberg att hennes charmiga uttryck ibland har legat henne i fatet. Det har inte passat det som hon kallar för keramiketablisemanget, fastän en lättsam yta kan rymma det största allvar.
– Men faktum är att jag alltid sålt. Trots att jag inte varit korrekt. Många människor har tyckt om det jag gjort.

Och sedan hon började resa ut i världen blev hon ännu mer påmind om att hon knappast är ensam om sin smak. I Västafrika såg hon det rosa och ljusblå. I Japan, där vaser av henne säljs och gjuts idag, uppskattas hennes keramik inte minst för att den är kawaii, gullig. Där har hennes blommönster hamnat på tyger, och ränderna från mammans handdukar på mobilskal.
– Men där kopplar de inte rutorna till kökshanddukar, som vi gör, säger Marianne Hallberg.
– De ser helt enkelt mönster som de gillar.

Solen skiner in genom fönstervalv från 1912. I en låda på bordet ligger grå pappbitar i ett virrvarr.
– Jag har ett batteri med mallar! Det tar ju sin lilla stund att hitta rätt form på det jag vill göra, och jag vill kunna upprepa det jag gjort, förklarar hon och pekar på en grå, böjd kartongremsa.
– Titta där. Det är mallen till min blommiga kopp.

Idag använder hon sällan drejskivan i hörnet. Istället kavlar hon. Vid en av väggarna står kavlingsbordet. Det fungerar ungefär som en mangel, med en vals som pressar ut stengodsleran till flata sjok. Efteråt finjusterar hon lerflaken med en vanlig brödkavel. Om hon gör bruksföremål som ska användas, vill hon oftast att det gods som ska hamna uppåt är tunnare, och basen tyngre och tjockare. Efter att hon skurit ut formerna och monterat ihop olika delar, tänjer hon ytterligare på leran för att få rätt känsla och form.
– Drejat blir för runt för min smak, säger hon.
– Dessutom blir ytan inte lika slät, och därför inte lika lämpad att måla på som den kavlade.

Hon har penslarna i en burk. De har lång borst för att fånga an mycket färg och är gjorda av en blandning av syntet- och djurhår. En kobolt-, vatten- och glycerinmix skvalpar i små plastbyttor.

Kanske kunde hon lika gärna ha valt en annan färg till sina linjer, tänker hon ibland, en blyertsgrå eller tuschsvart. Hon tecknar ju ofta på den snövita glasyren som vore den ett vitt pappersark, då skulle det kunna passa. Men, slår hon samtidigt fast, kobolt har bra egenskaper för keramik. Det hon målar kommer att förbli distinkt, trots att det bränns i höga temperaturer.
– Det är viktigt att linjen ser ut på rätt sätt. Den ska vara tunn, men inte för tunn. Inte för ljus och mesig, utan bra med färg. Den ska vara exakt.

Färgvalet knyter henne också till en lång keramiktradition. Marianne Hallberg tar Ostindienfararen i Göteborg som exempel, hur den på 1700-talet ankrade här utanför med blåvitt porslin från Kina.

Men allra mest handlar ändå vitt och blått om de ramar som hon gett sig själv på jobbet.
– Jag älskar färger. Men om jag får använda allt blir valen för många, jag blir bara frustrerad. Jag måste begränsa mig. Även vitt och blått är oändligt!

Det ringer i Marianne Hallbergs kökshandduksrutiga mobil. Det är distributionsfirman som ska hämta lådor med keramik till en utställning i Tokyo. I en av dem ligger avbildningen av en gustaviansk 1700-talsspegel som hängt hemma hos hennes mamma.
– När spegeln snickrades för länge sen, var det en rätt enkel trävariant. Sen målades den för att se ut som guld och nu har jag tolkat den på mitt vis. Att jag lägger dimension till dimension, det är sånt som roar mig i arbetet. Att tänka, säger hon.

Hade hon valt en ny yrkesinriktning idag, hade hon blivit poet. Runt om i verkstaden sitter keramiska tavlor med kortfattade reflexioner i versaler:

»Man får vara lite smart.«

»Det går i vågor.«

– Keramiken är det ju lite meck med. Man måste ha material. Och en ugn. Men om man är poet kan man sitta på stranden långt borta och vifta på tårna och tänka, säger hon med något lurigt i blicken.

Efter intervjun i verkstaden ska hon till sitt lantställe vid havet. Hon behöver se ut över horisonten ibland, säger hon.

Tvärs över en av väggens små blankvita, rektangelformade keramiktavlor löper en enda smal, rak blå linje. Det ser ut som strecket från en kulspetspenna. Men det är inget snack om vad den föreställer.

På en annan stengodsplatta har linjen tippat. Bara att betrakta den ger en försmak av sjögång.
– Om man lägger sig ner och tittar, då blir horisonten sned, konstaterar Marianne Hallberg.
– Sånt kan vara intressant att hålla på med!­