Hattityd

Hushållspapper och absolut känsla för stil. Modeoraklet Debra Rapoport sticker ut på Manhattan. Med hattityd kommer man långt.

Text Martin Brusewitz
Foto Julia Lindemalm
25 maj 2016

På bordet i köket står en rulle hushållspapper av grov karaktär. Den tjockaste typ av hushållspapper man kan hitta. Vid bordet sitter en kvinna i 70-årsåldern. Hon har på sig en grön blus och ett par vida byxor från modeskaparen Issey Miyake. Över sitt silvergrå hår har hon en grön och rosa hatt, över blusen ett vitt, stelt, västliknande plagg som närmast kan beskrivas som ett harnesk. Både harnesk och hatt är gjorda av papper. Samma slags papper som står på bordet. Samma papper som hon sitter och viker.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Debra Rapoport tar några centimeter, viker, drar med fingrarna och trycker till. Sen rullar hon pappret ett varv och upprepar manövern. Efter tre varv stryker hon på ett lager Aleene’s Tacky Glue, ett vanligt, snabbtorkande papperslim.

Hon håller på att göra en hatt, men det är inte en vikt pappershatt av den modell som föräldrar gör till sina ungar, inte något temporärt, utan en riktig hatt. Gjord för att bäras, gjord för att vara snygg, gjord för att hålla. Armband och hattar gjorda av vanligt hushållspapper har med åren blivit hennes signaturskapelser.
– För mig är allt en hatt. En lampskärm, en handväska, en vas. Jag har gjort hattar sen jag var liten bara genom att sätta saker på huvudet. Det är viktigt att rama in ansiktet. Det är med det som vi tar den första kontakten med omvärlden. Och jag tror att stil är läkande, för genom den kan man uttrycka sitt riktiga jag. Jag säger »feel good, look good. Look good, feel good«. Att uttrycka sig själv tror jag är något av det mest värdefulla man kan göra. Det spelar ingen roll vilken stil det är, så länge som den kommer från insidan.

Redan som ung var Debra Rapoport kreativ och älskade kläder. Hon och hennes syster brukade klä ut sig i olika utstyrslar och dansa runt familjens lägenhet. De hade inga dockor utan tyckte det var roligare att klä ut sig själva. Deras mamma sparade gamla hattar, tyger, skor och klänningar som de kunde leka med. Kreativitet uppmuntrades jämt hemma. Mamma och mormor backade alltid upp dem.
– Vi brukade hälla ut mormors knappar på golvet för att leka med dem och morfar sa »nej, vilken röra ni ställer till med«. »Tyst på dig!«, sa vår mormor. »De är ju kreativa!«. Ända till idag kan jag känna det stödet, den känslan av tillåtande finns fortfarande kvar.

Debra Rapoport växte upp på Lower East Side i New York men flyttade under några år till förorten. Familjen bytte Manhattans folklivsspäckade gator mot New Jerseys stilla villabebyggelse. De två systrarna från storstaden stack ut. Deras vegetariska matlådor blev utskrattade och när alla andra gick runt i låga strumpor och sadelskor hade de svarta tights och italienska skor.
– Vi sa fine, skratta ni, skratta bara. Vi gjorde vår egen grej. Vi brydde oss inte om att vi var annorlunda. Skolan var bra, det var kul att ha ett hus och en hund. Men staden… Tenafly, precis på andra sidan George Washington bridge… När folk frågar mig vad jag tycker om New Jersey svarar jag »det bästa är att det är 20 minuter från New York«.

Tricket är att få det att se intressant ut utan att likna en bagarmössa för mycket, säger hon och skrattar.

Styrkan att vara sig själv har följt med henne. Att som ungdom skilja sig från mängden i en konservativ amerikansk villaförort kräver kanske inte så mycket. Men att som 70-åring verkligen sticka ut för sin personliga stil på Manhattans originaltäta trottoarer säger desto mer. Och det är just på grund av sin stil som hon har blivit en av frontfigurerna på bloggen Advanced Style, fotografen Ari Seth Cohens utforskande av New Yorks mest extravagant klädda äldre människor, som de senare åren vunnit enorm framgång, fått en jätteföljarskara och blivit både en bok och en dokumentärfilm.
– Jag ser det som en rörelse. Det handlar om vitalitet, om att vara glädjefull och om att vara positiv. Jag tror att Advanced style-rörelsen har väckt människor. Det är otroligt, breven vi får… Folk säger att deras liv har förändrats. Det har gett kvinnor mod att vara de de är, säger Debra Rapoport.

Efter high school studerade Debra Rapoport konst på Carnegie Mellon University i Pittsburgh. Måleri och design. De sista två åren riktade hon in sig på textilkonst, vävning och korgflätning. Sedan flyttade hon till Kalifornien för vidare studier på UC Berkeley.
– Det förändrade mitt liv! Jag visste inte, jag börjar nästan gråta när jag pratar om det, jag visste inte att utbildning kunde vara så befriande förrän jag kom till västkusten. Östkustsuniversiteten vill bara tugga dig och spotta ut dig, skrämma dig, säga att ditt jobb är dåligt. För att få en att jobba hårdare vill de att man ska lida.

På Berkeley gällde positiv feedback, uppmuntran och personlig utveckling. Målet var inte att skapa konst likadan som ens lärares utan att utveckla sig själv. Debra Rapoport studerade textilier under Ed Rossbach, »en av de mest framåt, fritänkande människor« hon mött, och gjorde sitt examensarbete om textiliers relation till kroppen.
– Varje gång jag klippte ner det jag vävt från vävstolen så kände jag att jag behövde manipulera det och göra det tredimensionellt. Jag ville inte att det skulle bli en duk eller en löpare.

Hon började experimentera med annat än vävning, som att sticka och fläta. Det var slutet av 1960-talet och hon arbetade med material som gamla videoband från tv-stationer, broderade med aluminiumtråd och byggde ett gigantiskt verk av jordgubbskorgar.
– Jag gjorde en stor stickad sak med broderier på som Museum of Metropolitan Art äger. Den har tre, fyra huvudhål, en stor dansdräkt som flera kroppar kunde ha på sig samtidigt. Jag ville aldrig väva i silke eller bomull. Jag behövde material som var större i skala, mer taktilt och icke-traditionellt.

Varför?
– Det bara tilltalade mig. Jag gick inte in för att göra något gulligt. Inget med fin silkestråd eller något sånt. Jag ville skapa saker som sade något och som var väldigt skulpturala. Jag kallade verken för fiberarrangemang. Min definition av fiber var gummislangar, tejp, papper, pappershanddukar, metalltrådar, och det har varit min historia de senaste femtio åren.

Nu har hon skalat ned sina verk. Gigantiska skulpturer har bytts mot hattar, armband, halsband, mycket på grund av yta. Hon jobbar hemifrån och har inte plats för enorma kreationer. Så hon gör hattar av papper vid köksbordet.

Alla Debra Rapoports kläder och accessoarer är antingen vintagefynd eller skapade av henne själv av återvunna material: Hattar av hushållspapper, armband av gamla biljetter och ståldisktvagor, halsband av tygspill. Och tejp. »Jag älskar tejp. Särskilt att tvinna sådan. Så fort jag hittar gammal tejp i en second handbutik eller på en loppis så slår jag till. Tejp har en struktur som ingenting annat.«

Det är fascinerande att se henne jobba. Snabbheten. Det är nästan som om hon klär på sig. Efter att ha vikt till hattens bas formar hon till själva hättan direkt på huvudet. Hon tittar i en spegel och mixtrar med formen. Viker undan en detalj som hon tycker sticker ut för långt, provar ett annat stuk. Den vita pappershatten har nu lite formen av en tomteluva. På dess ena sida buktar pappret ut i en rund form, med kraftiga veck ned mot huvudet.
– Tricket är att få det att se intressant ut utan att likna en bagarmössa för mycket, säger hon och skrattar.

Sedan viker hon till nytt papper och formar två runda cirklar. Testar dem i hattens front.

Det är ett väldigt organiskt arbetssätt. Spontant. Och det går snabbt. På ungefär 40 minuter har hon en färdig hatt.
– Vanligtvis tar det lite längre tid. Jag låter limmet torka längre innan jag ger mig på nästa moment. Ibland gillar jag inte hatten, då låter jag den ligga några dagar och sen tittar jag på den igen. Då vet jag oftast direkt vad den behöver. Gillar jag den inte alls klipper jag upp den och återanvänder materialet. Jag slänger aldrig något!

Sen sprayar hon hatten med vanlig sprayfärg och ger den de sista färgdetaljerna med akrylfärg.

– Hattar ger oss hattityd och det räcker långt. Allt handlar om attityd. Om man blir äldre, är sorgsen, har tappat entusiasmen, så kommer det att vara en nedåtgående spiral, men om man behåller en attityd av tacksamhet och behåller sin entusiasm… ja, man dör vid 80 eller 90 men man kommer i alla fall att dö väldigt levande.

25 maj 2016

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy