I ett stort ljust rum med högt i tak och färgfläckar på golvet sitter ett gäng kvinnor runt ett bord och broderar. På väggarna hänger stafflier, färgburkar och halvfärdiga konstverk. Framför dem ligger högar med garn, tyger, pärlor och paljetter. Koncentrationen bryts då och då av bullrande skrattsalvor när någon drar ett skämt på prövande svenska.
De tio kvinnorna runt bordet har alla nyss gått ut en ettårig kurs i svenska som andraspråk med inriktning textil, på Botkyrka folkhögskola. Läraren Olivia Lindsmyr tassar omkring mellan stolarna och hjälper dem att hitta både de rätta orden och
stygnen. Det är femte gången de är här, i verkstaden på Mångkulturellt centrum i Fittja, i södra Stockholm. Hela våren har de kommit hit för att arbeta på varsitt broderat självporträtt. Det är Saadia Hussain, konstpedagog på Mångkulturellt centrum,
som tillsammans med Olivia Lindsmyr ligger bakom initiativet.
– Vi ville hylla och synliggöra dem som personer. Ett porträtt är en berättelse. Att avbilda sig själv på sina egna villkor är också ett sätt att ta makten över bilden av sig själv. Det är sällan man får den möjligheten. Det gäller inte minst de här kvinnorna, förklarar Saadia Hussain.
Fatma Çiftçi trär nålen och spänner sybågen där hennes porträtt vuxit fram.
– Först fick vi ta en bild på oss själva och kopiera upp den i svartvitt för att använda som mall. Sen skulle vi lägga till något i bilden också efter vår egen fantasi, berättar hon.
– Jag valde att göra lekande barn. Min dröm är att jobba som barnskötare. Jag älskar att gå till lekparken men mina egna ungar är för stora för sånt nu, säger hon.
Under de lekande barnen rullar blåa vågor som symboliserar hennes kärlek till havet. Andra har fyllt sina ramar med frukt, blommor, stickning och en siluett av Fittja moské. Canan Teker har prytt sitt porträtt med gula fjädrar som föreställer hennes blonda hår, och en stor glittrande fjäril i mitten.
– Den symboliserar frihet. Min frihet betyder allt för mig. Det är nog för att jag gifte mig väldigt tidigt. Jag var faktiskt bara ett barn – 16 år. Det tog sex år innan vi skilde oss, säger hon.
Hon betraktar stolt porträttet.
– Jag tycker det blev väldigt likt. Hon är precis som jag. Samma smink,
och hon är fri som jag. Det var jätteroligt att göra det här. Jag njöt av varenda millimeter.
Gazal Tamer, som broderat en gloria av frukter och virkade rosor runt sitt ansikte håller med.
– Jag älskade att göra det här!
Jag blir lycklig av det, säger hon och återgår sedan till att fästa de sista trådarna på sitt porträtt. Det gäller att få dem klara nu, för snart ska de ställas ut på skolan, och senare i höst här på Mångkulturellt centrum. De som redan hunnit färdigt kan slappna
av och använda resten av återträffen till att visa bilder på sina barn, sina senaste stickningar och jämföra vem som egentligen haft det varmast under sommarens semestrar. Skratten studsar mellan väggarna.
Hamidiye Ipek, som varit sjuk och missat en av de tidigare träffarna har mest kvar att göra. Hon hade tänkt brodera sig själv iklädd en enkel sjal, men blev övertygad av de andra att dekorera den med pärlor och paljetter.
– Ögonen var svårast men jag är väldigt nöjd med hur det blev. När jag visade en bild för mitt barnbarn sa han direkt: »Mormor, det är ju du!«.
Alla som tagits in på kursen har valts ut för att de har ett stort intresse för textil. Canan Teker lärde sig av sin mormor som försörjde sig som sömmerska. Hamidiye Ipek
lärde sig av sin mamma och Fatma Çiftçi kommer från en familj som vävt mycket kelim.
– Jag har alltid sytt, broderat och vävt. Jag gjorde hela min hemgift själv till exempel. Men här i Sverige har jag inte haft tid med det. Att plugga svenska tog all tid och ork.
Jag har saknat det mycket. Därför var jag väldigt glad när jag kunde plugga svenska och textil samtidigt.
Läraren Olivia Lindsmyr nickar.
– Det textila blir ett verktyg och en inspiration till att lära sig svenska. Till att börja med behövde vi skaffa oss ett gemensamt språk för sömnaden. Vi lärde oss till exempel symaskinens alla delar och ord som kanske inte ens alla som har svenska som modersmål känner till. Utifrån det kunde vi gå vidare och bygga fler och längre meningar, förklarar hon.
– Dessutom kan det textila fungera som ett sätt att uttrycka sig på medan
man lär sig det talade språket, fortsätter Saadia Hussain.
– Det här är vuxna kvinnor som har levt, som har så mycket erfarenheter och rikedom att dela med sig av. Det blir mer lustfyllt att lära sig om man också själv kan få bidra med något. Båda kunskaperna är faktiskt likvärdiga.
Till slut är självporträtten färdiga och redo att visas upp för världen. Saadia Hussain beskriver känslan när hon såg dem samlade för första gången.
– Jag blev rörd. Väldigt rörd. Jag känner ju dem nu. Jag vet hur rika de är, hur mycket de har att ge, trots att de kanske inte kan så mycket svenska. Det gör mig jätteglad att se hur stolta de är. De här kvinnorna är grymma på att laga mat, sticka och brodera, men det har inte värdesatts. Det bara är där. Vi ville vända på det och visa på kraften och makten i deras kunskaper.
Efter läsåret med textilkursen har alla spritts ut på andra svenskakurser. Hamidiye Ipek går en kurs med inriktning mot arbete i storkök.
– Jag gillar inte att sitta hemma så det känns jättebra att ha fått plats där. Men jag saknar det här gänget. Vi hade alltid roligt ihop. Min nya klass är lite stelare, säger Hamidiye, som precis fått alla de andra att vika sig av skratt när hon demonstrerade en dans som hennes barnbarn brukar kolla på på Youtube.
– Vänta bara, om några månader kommer du dansa med din nya klass också, ropar Gazal Tamer när hon hämtat sig och torkat tårarna. Canan Teker fyller i:
– För Hamidiye räcker det med ett par veckor!
