Handgjort inom Försvaret

Om broderiet breddes ut skulle det täcka ett matbord. Nu syns bara en smal flaggblå remsa där en blek renmule skymtar fram bredvid ett par lösryckta vita bokstäver och en gul stjärna kantad med militäriskt stram plattsöm.

Till sommaren ska fanan vara färdig och redo att ›spikas‹. Lite senare ska kungen, under högtidliga former, överräcka den till Norrbottens regemente.

Den ska helst vara sju millimeter på höjden och ha sexton stygn per centimeter. Resten är hoprullat, täckt med bomullsväv.
– Vi tvättar säkert händerna femton gånger per dag. Sidenet är fantastiskt, men det är känsligt mot fläckar, säger Viola Edin och låter nålen vila ett ögonblick.

Till sommaren ska fanan vara färdig och redo att »spikas«. Lite senare ska kungen, under högtidliga former, överräcka den till Norrbottens regemente.

Då har Viola och kollegan Anna Eriksson sytt i nästan ett år. På heltid.

Bokstäverna kommer fladdra i vinden, och bilda namnen på gamla ärorika segrar.
– Förr i tiden var ju fanor viktiga troféer i krig. Men de verkar fortfarande fungera som symboler för militärens jobb och gemenskap. Det märks när de kommer hit och tittar. Fanan är ett viktigt föremål för dem. Det är roligt. De är verkligen intresserade av vad vi gör, säger Viola Edin.

I en lada i Västerbottens inland har Gunvor Lundin just stigit in, stängt dörren och plockat fram ett grått, grovt yllegarn. Också hon arbetar för försvarsmakten. I år ska hon sticka femhundra rejäla par yllevantar. En stor del av maskorna gör hon på stickmaskin, men avrundning och muddar stickar hon framför teven om kvällarna. Hon är snabb. Efteråt filtar hon paren lätt i tvättmaskin och ruggar dem, var och en, med en specialapparat som hennes man konstruerat av en borrmaskin.

På Försvarets materielverk, FMV, bläddrar samtidigt chefen för soldatutrustning, Gustav Lindahl, i papperen.
– »Tumvante, tjock«, säger han.
– Den är väldigt, väldigt populär den där vanten. Den används i kombination med en ytterhandske i skinn av soldater vid specialförband som ligger ute länge i extrem kyla. Tjock ull, ja du vet ju vilka fantastiska egenskaper den har.

Det har han svart på vitt. Vanten har testats i labb och jämförts med materielverkets övriga vantar. Den skåpade ut konkurrenterna. »Bäst både när det gäller termisk värmeisolering och termiskt värmemotstånd«, säger Gustav Lindahl.

Ändå får inte alla soldater dra på sig Gunvors vantar. Det finns inte tillräckligt många. Å andra sidan: Om försvaret köpte fler, skulle de knappast handla av henne. Så fort det gäller summor över 583 000 kronor är det Lagen om offentlig upphandling som gäller, förklarar Gustav Lindahl. Det betyder att den som billigast kan leverera det som efterfrågas, ska få jobbet – och då kan svenska leverantörer sällan konkurrera med låga priser på massproducerat från Asien.

Det som görs hantverksmässigt idag handlar därför oftast om gamla modeller och snitt som görs i begränsad upplaga. De hundra björnskinnsmössor som nyss landade på FMV:s bord är ett sådant exempel. Gustav Lindahl letar snabbt i datorn, men hittar inte var de är gjorda. Det är i varje fall inte i Sverige.

Det är representativt också för de moderna plaggen.

Den som trodde att försvarets utrustning tillverkas nationellt för att vi ska vara självförsörjande i kristid, bedrar sig alltså. Nästan allt massproduceras utomlands.
– Idag krävs ett regeringsbeslut om vi enbart ska gå mot den inhemska marknaden, säger Gustav Lindahl. Det finns i fallet Gripen. Men inte för tumvantar, underkläder och uniformer, säger han.
– Nu får vi göra stora beställningar och ha lager som är stora nog att klara av situationer där Sverige går upp i beredskap och inte kan ta in leveranser från omvärlden.

Men försvarsmakter runt om i Europa har börjat diskutera »hur man ska sköta det här med försörjningstryggheten«, har han läst. Så möjligen kommer det förändras framöver.

Samtidigt, betonar han, är det inte alltid helt lätt att arbeta för militären.
– Det är extremt reglerat allting. Härom dagen var vi iväg till en leverantör och diskuterade mått på en krage i en timme. Det kräver mycket att jobba för oss.

På Stockholms Militärekiperingsaktiebolag i Vasastan i Stockholm har Eva Stenström just dragit fram en teknisk specifikation. Det är en centimetertjock bibba i A4-format som in till minsta detalj beskriver vad en viss uniform ska bestå av, både kvaliteter och tekniker. Varje militärt plagg har sin egen manual. Hon slår upp några sidor på måfå och läser högt om hur tråden ska vara beskaffad, hur långa stygnen ska vara, vilken typ av söm och att knappar ska sys i med »minst sexton stygn per knapp«.
– En stridsuniform ska hålla i strid och dagligdräkter tåla väldigt många industritvättar. En knapp får inte lossna i fält och knapphålen ska vara sydda så att de inte trasar upp sig vid tvätt, förklarar hon.
– När vi syr i knappar för hand på sådana dräkter, syr vi med en 30- tråd, en väldigt grov industritråd i polyester.

Det är mycket att hålla reda på. Eva Stenström ler lite. När hon tog över skrädderiet för arton år sedan kände hon sig som Alice i Underlandet.
– I början tänkte jag oj, oj, oj. Och det tog flera år innan jag behärskade jobbet – från gradbeteckningar ner till alla tre vapenslags olika uniformer. Men ska man klara det här måste man gå all in.

ÖB har varit här. Han är lång och smal och måste justera sina kläder för att få dem att sitta ordentligt.

På hyllor runtomkring ligger balar med tyg. Skogsgrönt, marinblått, ökengrått och kamouflagefärgat. Skrädderiets avtal med försvaret går ut på att sy uniformer till soldater som inte kan ha standardstorlekar. Menig eller major spelar ingen roll. Dessutom syr de gamla modeller, sådana som används vid olika slags ceremonier, och som beställs i så små partier att massproduktion inte passar.

ÖB har varit här. Han är lång och smal och måste justera sina kläder för att få dem att sitta ordentligt.
– Skjortor med extra långa ärmar syr vi väldigt ofta. Men du kanske har grövre nacke eller är gravid. Eller så är du en kvinnlig stridsflygare som är liten till växten. Då får vi gradera ner mönstren och måttanpassa dem.

Eva Stenström räknar snabbt på fingrarna. Det blir ungefär femhundra plagg i udda storlekar per år. Hade hon kunnat se in i framtiden när hon gick modelinjen på Beckmans som ung, hade hon aldrig trott sina ögon.
– Men så är livet och ödet. Man vet aldrig.

Det var 2001. Hon såg en liten annons i tidningen vid frukostkaffet. »Skrädderi till salu!« Det kom lägligt. Efter utbildningen och ett antal år med inredningstextilier var hon i behov av en ny ateljé. Hon gick och tittade men vände snabbt. Ett uniformskrädderi?
– Jag sa tack, men nej tack!

Sedan tänkte hon en månad – och tog över rörelsen.

Verksamheten är anrik. I den lilla maskinpark som ingick vid köpet, står trotjänare från 1900-talets början. Det är kompakta arbetshästar i järn, fastmonterade i golvet för att inte skaka ner från borden när de dundrar igång.
– Sådana finns knappt att köpa idag, men inom det här området krävs en maskin för varje specialsöm, säger Eva Stenström, även om allt inte passar att sy på maskin. En frackkrage kan behöva fästas in för hand eller ett foder sys med precision. Också gradbeteckningar monteras manuellt, stygn för stygn.

Eva Stenström har satt sig ner. Det ligger en nål och guldglänsande sytråd på bordet framför. I händerna har hon en glittrande axelklaffshylsa modell äldre som ska fästas på en vapenrock.
– Handarbete, säger hon och klipper av tråden.

Ute på Djurgården har konstbrodösen Viola Edin just gått tillbaka till sybågen. Hon ska fästa trådar. Alla knutar och skarvar ska vara minutiöst gömda. Inga glipor mellan stygnen. På en fana finns ingen avigsida och bilderna måste se lika bra ut från bägge håll.

Hon håller den glänsande silkestråden mot ljuset. Fan-silke, säger hon. Eller tretrådig kordonné. Den är grov som tunn spagetti.
– Ja. Ändå är det en kvalitet som är fin att sy med. Den glider smidigt igenom och fyller lagom mycket. Garnet blir mindre där det behöver bli det och större där det behövs, förklarar hon.

Men det hann bli rätt nervöst innan tråden var på plats. Försvaret hade bara ett begränsat lager av den rätta, gamla sorten, och sedan gick uppdraget till Handarbetets Vänner att hitta en likvärdig ersättare. Det var lättare sagt än gjort. Gamla tiders kvaliteter existerar knappt längre. Garnprover beställdes, testades, bedömdes – och ratades. Nya nödrop sändes ut. Det tog drygt två år av detektivarbete och flitig postgång över Europa att hitta rätt. Men till sist fann de tråden. I Frankrike. Viola Edin ser lättad och nöjd ut på samma gång.

Det kommer att bli bra.

Hon kastar ett öga över ateljén. På arbetsbordet ligger den smörpapperslika skissen på fanans ren i fullformat, den heraldiska förlagan. Bredvid ligger en hel hög med provlappar. Varje stygn och lösning har testats i förväg, innan saxen skurit genom sidentyget.

Viola Edin nickar mot broderiet i sybågen.
– När vi syr sådana här fanor behöver vi inte ta genvägar.
Hon ser glad ut.
– Vi får göra det på riktigt.