Krönika

Handgjorda hälsningar

»Jag har tänkt att det vävs ett slags generationernas band genom de här handarbetena, bruksvarorna. Som om den förspillda kvinnokraften trotsigt reser sig och säger – i utbyte mot dina ord ger jag handens konstverk.«

6 februari 2019

– Men känns det inte underligt att gå runt med sådant som du har fått av dina läsare?
Min vän och jag står och väntar i kylan på busshållplatsen och jag tittar ner på mina tumvantar som hon just berömt. De är stickade av ett fint garn i ett vackert och komplicerat mönster i dovt grått, en klarare blå nyans och några röda inslag. Kristinamönstrade vantar till Kristina, sa läsaren Maria när jag fick dem. Så huttrar jag till och kurar lite i min långa sjal av alpackaull. Om jag visste vad tekniken heter – ett slags hålformad spets som gör den tunn och tät på samma gång – utbredd släpper den in lagom med svalka, hoptvinnad kan den viras flera varv och värmer både mot iskyla och fukt. Det var Ann-Britt i Finland som tackade för mina böcker om hemmafrun Maj genom att skicka den.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration ingår digital läsning!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.

Jag skakar på huvudet.

Det känns inte underligt. Jag har tänkt att det vävs ett slags generationernas band genom de här handarbetena, bruksvarorna. Som om den förspillda kvinnokraften trotsigt reser sig och säger – i utbyte mot dina ord ger jag handens konstverk.

Som när höstkylan smyger in och jag inte kan hitta ett fungerade par fingervantar när jag har bråttom iväg i det frostfrasiga mörkret. Klart att jag blir överraskad och glad när tunt stickade svarta fingervantar från Anna i Örnsköldsvik ligger i brevlådan när jag kommer hem. Ett hemsytt förkläde i tåligt linnetyg med ficka stor nog att rymma en smarthpone, en gåva efter ett författarbesök i Söråker.

Jag vet inte om andra författare får den här typen av egentillverkade gåvor. Kanske är det inte så vanligt. Men jag tror att en del av mina läsare känner sig sedda, och i någon mån upprättade av hemmafrun Majs berättelse. Att det så ofta osynliggjorda hantverket och omsorgsarbetet får ett erkännande och att de därför »svarar« med att ge mig av sin egen kunskap och skicklighet.

I mitt eget liv har det nog alltid varit så att hand och huvud måste hänga ihop för att jag ska må bra. I perioder av enbart tankearbete är det som om jag förlorar förankringen i jorden och den intellektuella mödan svävar ut i rymden och… gör mig på samma gång utmattad och rädd att lösas upp. Då kan jag bara komma tillbaka till mig själv genom att knåda en deg eller plantera en växt i vår trädgård. Jag har en så stark känsla av att jag urholkar förmågan att arbeta intellektuellt om jag inte samtidigt hinner skapa med mina händer. Visst kan det vara ett arv från tidigare kvinnogenerationers rädsla att vara »onyttiga« – om man repade tygtrasor till mattor eller stoppade sockor på kafferepen kunde man ju få lov att njuta av lyxen att en kort stund vila benen till kaffe och fyllda kakfat…

Och i somras när vi tömde pappas barndomshem i Ångermanland inför försäljningen blev jag kvar länge i farmors stora linneskåp. De virkade dukarna som samlats på hög, gardinerna som vävts för den exakta balansen mellan utsikt och skydd mot sol och insyn, lakan och örngott med sina ränder av tunn-virkad spets. Här ligger det staplat, i mörkret.

Jag ser och förstår det tunga tvånget som lagts på kvinnor – allt det här måste ni behärska för att duga. Men jag vill också se stoltheten och tillfredsställelsen i att erövra en kunskap och hantverksskicklighet, att kunna åstadkomma något med sina egna händer.

Så när min vän undrar om det inte känns underligt att gå runt i läsarnas vackert tillverkade bruksting svarar jag nej. Tvärtom ser jag gåvorna som en mumlande kör av (kvinno)röster som absolut inte tänker stanna i linneskåp och garderober.

Kristina Sandberg är författare och psykolog. Mest känd är hon för trilogin om hemmafrun Maj. För den avslutande boken, Liv till varje pris, belönades hon med Augustpriset 2014.

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!