Handen är människans yttre hjärna, hävdade René Descartes på 1600-talet. Nej, handen är en förlängning av hjärnan, menade istället hans filosofkollega Immanuel Kant sisådär hundra år senare. Formgivaren och hantverksvurmaren Carl Malmsten, å sin sida, talade om »handen och anden«, det var förra seklet.
Kopplingen mellan nävarna och skallen har alltså inte tigits ihjäl genom århundradena. Också slöjdare påminner titt som tätt om det samspelet, genom att poängtera hur själen ofta ljusnar över sybågar, stickor, täljknivar och svarvar.
Göran Lundberg, som är handkirurg och en av vår tids mest oförtrutna förespråkare för vikten av att använda tassarna, brukar påpeka att hjärnan styr handen, medan handen formar hjärnan. En påtagligt stor del av våra hjärnceller har just som uppgift att sköta handens finmotoriska förmåga och tolka den känselinformation som skickas upp från labbarna till skallen, brukar han berätta. Samtidigt är hjärnan plastisk. Det innebär bland annat att de platser i hjärnan där handen är representerad kommer att krympa hos den som inte håller igång intelligensen i fingrar och handflator.
Ändå är det överraskande tyst 2023.
Idag är det till exempel nästan kontroversiellt att föreslå att barn ska drillas i att skriva för hand. Det uppfattas lätt som ett slags bakåtsträveri. Och det trots att forskning visar att människor som antecknar för hand – och som finmotoriskt formar bokstav efter bokstav medan de parallellt processar vilken information som de ska plita ner – minns bättre vad de antecknat än de som knappat ner samma information på en dator.
Handen och hjärnan – igen.
När jag slog på radion i morse intervjuades slöjdläraren Eva Söderberg. Hon använde ordet fingerblindhet när hon beskrev en växande grupp elever. I sitt klassrum har hon fått vända på saxar i händerna på barn för att de inte vet hur man greppar en sådan. Och efter att ha talat med flera erfarna slöjdlärare har jag en likartad bild. De som hängt med ett tag konstaterar att allt fler elever fått svårt att lösa finmotoriskt krävande uppgifter. Som att sticka till exempel.
Jag tycker att varningsklockorna borde ringa hos våra beslutsfattare. Det är dags att reflektera mer över vad vi kan gå miste om ifall vi inte ger akt på den kunskap som finns
i drillade händer.
Det tänker jag på en dag som den här, när skolstarten står inför dörren. Samtidigt släpper vi ett nytt nummer. Det handlar så klart om sånt som gjorts med flinka fingrar och erfarna nävar. Och den här gången är numret lite extra ornamenterat. Så blir det lätt när temat är Mönster.
Håll till godo!
Malin Vessby,
chefredaktör
