Knogarna vitnar när träsnidarmästaren Masoud Abdul Baqi pressar hyveln mot träet. Det intensiva solljuset som flödar genom rutorna får dem att se ut som om de glöder. Trots full aktivitet är verkstaden tyst som ett bönerum. Bara träet kvider stilla när det bearbetas.
Han som inte ville snickra
Masoud Abdul Baqi har en plan. Han ska sprida sin kunskap om Afghanistans uråldriga träsnideri vidare till så många som möjligt. Allt för att slöjden ska överleva i krigets skugga. I Kabuls gamla hantverkskvarter öppnar han dörren för Hemslöjd.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
På väggarna hänger sågar, skölpar och stämjärn. Men maskiner lyser med sin frånvaro. Det är ett medvetet val.
Vi befinner oss i Murad Khani. Ett område med 1700-talshus i Kabul där officerselitens barn tidigare skolades av de främsta vetenskapsmän som Indien och Turkiet kunde uppbåda. I dag skolas istället nästa generations afghanska konsthantverkare här av Masoud Abdul Baqi.
Böjd över sin arbetsbänk förklarar han att han inte var hågad att följa i faderns fotspår och bli snickare. Men äpplet föll ändå inte långt från trädet. Åtminstone inte i fråga om materialval.
– Efter att jag hade gått ut gymnasiet så ville pappa att jag skulle lära mig snickra, så jag lärde mig karvsnitt och träsnideri istället för att slippa, säger han med ett skratt.
Murad Khani var ursprungligen en maktens boning men utvecklades snart till ett dynamiskt virrvarr av basarer, moskéer, karavanserajer och bostäder. Och blev därför sällsynt välintegrerat, en plats där Afghanistans alla folkgrupper för ovanlighetens skull levde sida vid sida.
För många utgjorde Murad Khani en idealiserad sinnebild av Kabul. Men sentiment skulle visa sig vara ett klent skydd mot den brutala samtiden. När talibanerna störtades 2001 hade Murad Khani genomlevt två decennier av krig och var begravt under tre meter sopor. De familjer som valt att bo kvar hade tvingats flytta upp till övervåningen på sina hus.
Restaureringen har varit lång och mödosam. Och har finansierats med de biståndspengar som precis som förslumningen är en del av krigets förlängda konsekvenser. Men resultatet är magnifikt.
Kvarteren har en lågmäld skönhet. Grönskande innegårdar omges av jordfärgade huslängor rikt smyckade med träornament. Många av dem har tillverkats av Masoud och hans elever.
Fönstren i Masouds verkstad är ovanligt stora. När huset byggdes dimensionerades det för att få rum med en god portion statusmarkörer. Däribland väl tilltagna jaliskärmar.
– På den tiden hade alla i Kabul jali, säger Masoud. Jag vet inte var den kommer ifrån ursprungligen men förutom här finns den också i Indien och Turkiet. Den kan användas både som fönster och dekor.
Jali har varit ett inslag i indo-islamisk arkitektur i århundraden. Ordet kommer från hindi och betyder nät. Det påminner om men är förmodligen inte släkt med ordet jalusi. Jali kan utföras i sten eller trä. En jaliskärm i trä är ett spjälverk av återkommande geometriska former som medger ljusinsläpp och ventilation men samtidigt stoppar direkt solljus och insyn. Särskilt det sista är viktigt i ett alltjämt mycket konservativt land som Afghanistan.
I varma klimat har jaliskärmar också stora fördelar jämfört med glas och de har alltjämt en stark ställning i flera indiska delstater. Även i Murad Khani var skärmarna, och de vackra skuggor de kastar, en gång en vanlig syn. Men den jali Masoud nu komponerar av valnöts- och rosenträ är i det närmaste att betrakta som en räddningsoperation.
– Kunskapen hade nästan dött ut här, men vi har en pensionerad mästare som lärde mig. Och nu har jag fört det vidare till mina elever.
Jali är en av de tre skolor av träsnideri som historiskt varit populär i Afghanistan och som behärskas av Masoud Abdul Baqi. En annan är khatamkari. Det är en ursprungligen persisk form av intarsia, men medan konsthantverkare i Iran använder metall, ben och ädelstenar i inläggningarna så arbetar de afghanska kollegorna uteslutande i trä.
– Jag kan använda sex olika träslag i en khatamkari, säger Masoud. Det bästa träet kommer från Kunar i nordost. Cederträ och valnötsträ köper vi också från norr, men från Kopisa.
I Afghanistan har också estetiken renodlats. De kalligrafiska inslag och motiv från flora och fauna som förekommer i grannlandet i söder har ersatts av räta linjer och utstuderat intrikat symmetri. Böjd över sitt arbetsbord sågar Masoud med millimeterprecision.
– Jag har bara sett den här formen av khatamkari i Afghanistan, säger Masoud. Titta på det här bordet till exempel.
Sågspånet yr genom luften när han lyfter skivan från den solida bänken.
– Om du ser den på distans ska den vara helt symmetrisk. Jag fokuserar mest på sektionen i mitten. Om den blir symmetrisk faller resten av bitarna också på plats.
Mönstren utgår nästan alltid från en mittpunkt. De olika träslagen används för att skapa kontraster mellan mörka och ljusa respektive blanka och matta ytor.
Den anspråkslösa bordsskivan på omkring 40 gånger 40 centimeter tar två veckor att färdigställa.
– Om jag arbetar helgdagar, tillägger Masoud.
Afghanistans strategiska placering mellan Syd- och Centralasien har format dess hantverk. De influenser som färdades längs handelsvägarna har genom århundradena fått lokal prägel och blivit pusselbitar i det afghanska snideriets komplexa kanon. Det islamiska inflytandet har intagit en särställning som i dag kommer till uttryck i både jali och khatamkari.
Till skillnad från dessa stilar har det nuristanska träsnideriet tvärtom fått sin särprägel av isolering. Den svårtillgängliga provinsen Nuristan i norr, omgiven av Hindu Kushs mäktiga bergsryggar, har alltid legat utanför allfarvägarna. Sitt namn, Ljusets land, fick den först i anslutning till tvångsislamiseringen 1896. Innan dess kallades den Kafiristan – hedningarnas land.
Hedningarna i fråga praktiserade polyteism, shamanism och animism och dyrkade fruktbarheten. Ett av de vanligaste motiven i det figurativa nuristanska träsnideriet var tätt omslingrade par. Nästan hela denna kulturskatt brändes demonstrativt när upplysningen anlände.
Men mönster och estetik överlevde, även om deras betydelse sedan dess tappat en del av sin sociala laddning. Det som tidigare signalerade social status och grupptillhörighet är i dag reducerat till utsmyckningar.
– Innan islamiseringen var nuristanskt träsnideri ett språk, säger Masoud. Varje familj hade sitt eget mönster och alla kunde se vem du var. Det här mönstret gick igen på dina väggar, dina bord, överallt.
I Afghanistan har hantverksutbildningar alltid varit en familjeangelägenhet. Kunskapen har förts vidare från far till son och från son till sonson. Systemet har historiskt varit en garant för traditionernas överlevnad, men 35 år av krig har splittrat familjer och slagit sönder gamla försörjningsmönster. Om varje generation ansvarar för att lära upp nästa räcker det med en förlorad generation för att kunskapskedjan ska brytas.
Det arbete Masoud nu utför syftar ytterst till att säkra fortlevnaden i en osäker omgivning. Strategin går ut på att sprida kunskapen, och därmed sprida riskerna.
– Förut ville träsnidare bara lära ut till sina egna familjer, och det är därför så mycket har gått förlorat. Nu försöker vi lära ut teknikerna till så många vi kan. Jag försöker lära eleverna den historiska vikten av vårt arbete och de kommer att föra det vidare till andra. Det blir som en cirkel som sprider sig. Men i det förflutna var det som en linje som kunde brytas.
Han lägger ned verktygen och talar engagerat om vikten av verksamheten. För framtiden, och för möjligheten att hitta en nationell samhörighet bortom ett livslångt
kollektivt trauma.
– När jag arbetar med det här känns det som att jag arbetade för 200 år sedan. Vårt land befinner sig i en svår situation nu och människor vårdar inte traditionerna. Men det här är vår identitet, vad Afghanistan är och vad vi har varit. När vi för kunskapen vidare är det som att skriva ett nytt kapitel i en gammal bok.
Just nu är afghanska medborgare den snabbast ökande gruppen bland flyktingar som söker asyl i Sverige. Under 2015 väntas närmare 20000 personer därifrån ta sig hit för att söka skydd. Fjorton år efter USA:s invasion blir situationen i landet alltmer osäker. Våldsamma, kriminella och extremistiska grupper tävlar om att fylla tomrummet efter de utländska stridande förband som lämnade landet förra året. Masoud har liksom många jämnåriga vuxit upp i flyktingläger. När familjen återvände till hemlandet i hopp om lugn och ro efter talibanernas fall, var hans första prioritet att hitta ett arbete. Han sökte till den biståndsfinansierade hantverksutbildningen för att försörja sig, inte förverkliga sig.
Så varifrån kommer då denna brinnande övertygelse om att traditionellt träsnideri har en betydelsefull roll att spela i återuppbyggnaden av världens kanske mest krigshärjade land? Det visar sig att Masoud, nu skolans mästare, också hade en mästare. Som inte enbart lärde ut teknikerna utan också förvissade eleverna om att hantverket hade en angelägenhet långt bortom det vackra och dekorativa. Och just denna dag gör han ett oannonserat besök.
Omfamningen dem emellan är ömsint.
– Han är den riktiga mästaren. Han är expert på jali, khatamkari, nuristansk stil, skulptur, pussel och schackpjäser, förklarar Masoud med beundran i rösten.
Abdul Hali viftar avvärjande med handen men blir genast allvarlig när han ombeds recensera sin efterträdare.
– Masoud har studerat väl och blir fortfarande bättre för varje dag som går. Han går en ljus framtid till mötes.
Ivar Andersen är frilansjournalist. När det här numret kommit ut, har han precis kommit hem från Peru där han bland annat arbetat med ett nytt reportage för Hemslöjd.
Christoffer Hjalmarson är bildjournalist och försöker just nu göra en värdig nyhetsrapportering om flyktingarna i Europa.