Hampans kamp

Växten är frosthärdig. Varken ogräs eller ohyra trivs i dess närhet och inga bekämpningsmedel behövs under odlingen. Den växer fint i kalla nord och till skillnad från exempelvis bomull dricker den snålt med vatten. Den har starka långa bastfibrer som går att spinna och som har stora likheter med linets. Dessutom är hamptextilier både smuts- och mögelavvisande. Samtidens ifrågasatta antimögelmedel behöver inte användas.

Så vad väntar vi på?

Hampan låter som svaret på alla drömmar om lokaltillverkade kläder i ett naturmaterial som värmer om vintern och svalkar om sommaren. Och allt oftare hör man röster argumentera för den saken.

Nja. Git Skoglund skrattar. Hon är sannolikt en av dem i Sverige som kan mest om hamptextilier. Sen i början av 1990-talet har hennes yrkesliv cirkulerat kring växten, som hon studerat från alla upptänkliga vinklar. Dels som etnolog. Dels har hon gått den nu nedlagda treåriga handvävningsutbildning på Textilhögskolan i Borås, för att ända in i kroppen få erfarenhet av hur det är att handgripligen jobba med hampa, som hon tillverkat både livsmedel och tyger av. Dessutom har hon utbildat sig i molekylärbiologi på Växt- och miljöinstitutet i Göteborg, för att ta sig hela vägen in i växtens DNA. Men kallar man henne hampanörd protesterar hon.
– Jag hör inte till dem som tror att hampan löser världens problem.

Hon förklarar lite närmre.
– Det kommer alltid att vara svårt att få lönsamhet i hampodling och tygtillverkning. Idag accepterar allt färre odlare alla de manuella moment som krävs för att bereda växten hela vägen fram till färdiga textilier, som att redan på åkern avlöva och bryta ner stjälkarna i perfekta längder. Konsekvensen blir att världsmarknadspriset bara stiger, säger hon.
– Dessutom är de långa hampfibrerna svåra att spinna maskinellt. Det beror bland annat på att de innehåller mycket växtlim, så kallat lignin.

Småskalig hampodling är förbjuden i lag och betraktas som ett narkotikabrott.

Delar av problemen med just spinnandet har hampindustrin, som idag framför allt finns i Kina, löst genom så kallad »cottonisering«, det vill säga genom att koka fibrerna kortare, en process som kräver en del energi och – om än inte värsta sortens – kemikalier.

Om hon ska spå växtens (narkotikafria) framtid landar spådomen i att världen istället för att främst satsa på renodlade hamptyger borde lägga krut på att blanda de fortfarande långa slitstarka bastfibrerna med andra material. Den sega växten borde användas mer till att göra bomulls- och ulltextilier starkare eller till att höja kvaliteten på papper eller byggnadsmaterial, menar hon. Redan idag används hampa som alternativ till glasfiber i vissa bilar, som ingrediens i stark och temperaturtålig plast och till husisolering. Det är alltså samma växt som har brukats och förädlats åtminstone sen 4000 år före Kristus och som tillsammans med lin, bönor, ärtor, vete och råg nämns i svenska medeltida landskapslagar som en av de sex viktigaste grödorna.

Ja, men nu då, i kalla nord och övriga Europa där växten förr odlades bland annat för att bli tyg och där vi söker med ljus och lykta efter fler goda lokalproducerade alternativ till bomull. Finns det någon som gör hamptextilier från ax till limpa i Sverige 2013? Här där vi än idag kan slå oss ned vid kanten av 44 olika Hamptjärnsviken, utströdda mellan Värmland i söder och allra mest nordliga Norrbotten eller gå ut på Hamptjärnsmyran, som ger tio träffar på Eniro, de flesta i Västerbotten.

Vad Git Skoglund vet så är svaret nej.

Och skälen är många.

Dels är småskalig hampodling förbjuden i lag och betraktas som ett narkotikabrott. För att få odla hampa i Sverige idag måste man söka så kallat gårdsstöd hos Jordbruksverket och ha minst fyra hektar stora odlingar. Och man får endast odla för industriellt bruk. I år finns tillstånd för 85 hektar hampa i Sverige, uppger Jordbruksverket och de sorter som är tillåtna måste ha en THC-halt (tertahydrocannabiolhalt) på under 0,2 procent, alltså vara så gott som narkotikafria.

Dels är de tillåtna hampsorterna framavlade främst för att ge hög avkastning. De har grova fibrer och grov ved och är som gjorda för byggindustrin. En textilmakare vill istället ha fina fibrer och så tunn ved som möjligt. Så hampan som odlas här i landet blir istället lösull för isolering, djurströ och pellets till värmepannor. En liten del blir sannolikt också livsmedel som olja, mjöl eller frön, eftersom en särskild sorts fröhampa tillåtits från och med i år, enligt Mari Elfving, som är ordförande i den svenska intresseföreningen Hampanätet.

Git Skoglund lägger till:
– Industrihampan har helt enkelt väldigt lite att göra med den växt som användes till textilier före industrialismens genombrott. De naturfibrer som en gång i tiden växte här i landet är så gott som försvunna. 

Men marginaliseringen av hampan har inte i första hand med narkotikapolitik att göra, menar hon. Den började betydligt tidigare än under slutet av 1900-talet, då det under en trettioårsperiod var helt förbjudet att odla alla former av hampa i EU. Eller Cannabis som ju är det latinska namnet.

Det finns så många spridda och ofta förminskande idéer om hampan som inte stämmer, menar hon. Växten har dessutom nästan osynliggjorts i textilforskningen. Att ta reda på varför har varit en av hennes drivkrafter. Och svaret på frågan blir ofta: Linet.

Skälen till hampans undanskymda plats i historieskrivningen är många. Inte minst handlar det om det förvirrande ordet linne.

I den textillitteratur som belyser bastfibertextilier i Sverige, lyfts nämligen främst lin fram. Ibland presenteras det till och med som det enda växtmaterial som spelat någon roll här i landet. Git Skoglund häpnar, för så har det inte varit menar hon. Men skälen till hampans undanskymda plats i historieskrivningen är många. Inte minst handlar det om det förvirrande ordet linne. Med den termen beskrivs ofta materialet i gamla folkliga hemgjorda textilier, om man läser ålderdomliga uppteckningar eller granskar museisamlingar.

Begreppsförvirringen beror på att ordet linne från början betydde ett enkelt, tvåskaftat tyg vävt av växtfibrer – och alltså kunde beskriva tyger både av lin och hampa. Men idag har det i allmänt tal kommit att betyda just tyg av lin. I tidig litteratur och uppteckningar däremot, användes ordet sannolikt i sin ursprungliga bemärkelse, menar Git Skoglund.

Dessutom ligger det hampan i fatet att man sällan har kunnat avgöra om gamla linneföremål är gjorda av lin eller hampa. Det har varken gått att se eller känna.
Men just det har Git Skoglund fördjupat sig i. För att lösa gåtan om hur man ska kunna förstå vad exempelvis de kända, välbevarade Överhogdalsbonaderna från någon gång i början av 1000-talet är gjorda av, har hon granskat hampa-DNA, undersökt fiberlängder och -tvärsnitt och till slut landat i att använda ett polarisationsljusmikroskåp, där man kan se åt vilket håll fibrerna är vridna: Linet medsols, S-snott, hampan motsols, Z-snott.
– En klockren metod, säger Git Skoglund, med ett äntligen i rösten.

Sen kommer hon in på hemslöjdsrörelsen. Och det är inte med försonande ordalag. Hon menar att också den spelat en avgörande roll för att hampan hamnat i dålig dager. Rörelsens frontfigurer vid 1900-talets början och framgent har varit viktiga för det hon kallar för »textilarvsgörandet«. När hemslöjdsrörelsens tidiga pionjärer gav sig ut på landsbygden vid förra sekelskiftet med det behjärtansvärda syftet att hjälpa till att bevara gamla tiders fantastiska kunskaper, dokumenterade de inte allt. Valet av textilier styrdes inte minst av estetiska kriterier, menar Git Skoglund. Och det nyvävda linet blänkte förföriskt. Hampan var mattare. Linet var dessutom lättare att spinna i tunna fina trådar.

Hemslöjdsrörelsens tidiga eldsjälar var också inriktade på att hitta sådant som skulle kunna utvecklas till att bli produkter för avsalu. I hampan såg de sämre sådana förutsättningar. Den hade främst använts till enkla, vardagliga textilier. Linet, med sin potentiella elegans, var lättare att tänka sig i butik.

Skev historieskrivning alltså.

Git Skoglund ger fler exempel.
– Hampan här i landet har oftast lyfts fram som ett grovt material som främst använts till säckar, rep och segel. Men inte heller det stämmer. De föremålen gjordes ofta av importerad hampa, främst rysk. Den svenskodlade hade inte rätt kvalitet.

Om man tar sig an ett material som förutsätter så mycket arbete från åker till färdigt föremål, är det dessutom högst osannolikt att man väljer att göra snören och emballage av det, menar hon, och kommer in på mark och jordkvalitet.
– I textilforskningslitteraturen står det överraskande ofta att linet i jämförelse med hampan varit vanligast överallt i landet. Men då förbiser man naturens roll. Förr anpassade man givetvis sin odling efter de marker som man hade tillgång till!

Och hampa och lin vill ha olika slags jordmån.
– Linet vill ha sandig lerjord. Får det mycket kväve, tar ogräset över och försvagar fibern. Det betyder samtidigt att det tar fina odlingsjordar i anspråk. Hampan däremot tycker om kväve. Den trivs på kalkrika myr- och gyttjejordar med högt PH-värde. Förr hade många småbönder tillgång till sådana marker, särskilt i norra Sverige. Samtidigt finns den typen av jordar sällan i stora områden, så ska man odla storskaligt idag får man kompensera med att pumpa på gödsel. Produktionen blir därför kostsam.

I Git Skoglunds tolkning spelade det alltså roll vad man hade att tillgå för jord för vad man valde att odla för material till sängkläder och vardagstextilier förr i tiden. I Jämtland och Västerbotten till exempel, med gott om myrar, blev det ofta hampa. Med andra ord konkurrerade inte lin och hampa, utan materialen kompletterade varandra, säger hon.
– Ändå vet vi så lite om hampan och så mycket om linet. Hampan dras med sitt dåliga rykte. Linet ansågs värdefullt och brukades av välbärgade bönder som hade råd att importera fröer. Och utöver till brukstextilier användes det också till prydnadstextilier. Hampa och lin har annars väldigt stora likheter: Smutsavvisande och mögelavvisande till exempel. Linet har en glansigare fiber men skrynklar sig å andra sidan lättare. Hampan står aningen bättre mot mögel och är än starkare, säger Git Skoglund och sammanfattar med en lätt suck:
– Det är en komplicerad historia det här.

Aktuell med: På artikelsajten Scientific Direct publicerade Git Skoglund tillsammans med två medförfattare alldeles nyligen en vetenskaplig artikel om några av Nordens mest kända och välbevarade medeltida textilier, som Överhogdalsbonaderna, Revsundslisten, Marbylisten och Kyrkåstäcket. I artikeln konstateras bland annat att flera av dem innehåller hampa. Läs artikeln här.