Det får det att låta enkelt.
– Egentligen räcker det med eld och vatten för att göra det vi gör. Det behövs inga komplicerade verktyg. Har du ingen hattstock hemma kan du pröva med en uppochnedvänd kastrull, säger Makoto Horisaki. Han och Karin Horisaki sitter vid det stora arbetsbordet i sin ateljé. På hyllorna bakom dem ligger färdiga hattar redo att skickas till butiker världen över. Byron Bay i Australien, Santa Fe i USA, Moskva, Peking, Milano, London, New York. Inköpare från några av världens mest ansedda modebutiker står på kö för hattarna som tillverkas här, i den lilla byn Kåremo, norr om Kalmar.
– Hur ofta vi än berättar det kan en del av våra återförsäljare inte ta in att vi gör allt för hand. Det är så ovanligt i den världen, att designern också är hantverkaren, säger Karin Horisaki.
Håll i hatten
När Karin och Makoto Horisaki träffades slog det kreativa gnistor. Nu köar modenördar och världsstjärnor för att köpa deras hattar.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
För Makoto började historien om hattarna med Karin. När han träffade henne fick han hattarna på köpet. För Karin började allt med en dröm.
– Jag tycker egentligen inte om att berätta den historien. Den är så flummig och jag är väldigt logisk. Men sanningen är att jag vaknade en morgon och hade drömt att jag skulle bli modist. Jag visste inte ens vad ordet betydde så jag fick slå upp det. När jag förstod att det handlade om att tillverka hattar tänkte jag »jaha, då får jag väl göra det«.
Hon tjatade sig till att få hänga med en modist i Kalmar. Inte långt senare hade hon sökt in till norra Europas enda renodlade modistutbildning på Tillskärarakademin i Göteborg. Idag ingår hon i utbildningens ledningsgrupp.
– Vi var fem per årskull. Men det är inte många som jobbar hundra procent med hatt idag. Det är ofta svårt att försörja sig.
Efter avklarad utbildning och gesällprov lyckades hon ändå knipa ett av få svenska modistjobb när hon fick plats på den anrika hattbutiken Mode Rosa i gamla stan i Stockholm, en butik som grundades på 1940-talet av modisten Rosa Langer.
Karin delade sin tid mellan butiken och sin egen ateljé, där hon tillverkade piffiga festhattar, coiffer, som bars vid bröllop och kungliga middagar. Drottning Silvia hörde till kunderna.
– Sedan dök Mako upp och började bränna och förstöra mina hattar, skrattar hon.
Året var 2010. Makoto Horisaki hade jobbat i flera år med modeföretaget Weekday och drev samtidigt sin egen verksamhet som silversmed.
– Makos och mitt första år, det gick så fort, berättar Karin.
De träffades i slutet på maj, öppnade butik för att sälja hans smycken och hennes hattar i oktober och köpte hus i Hölö i februari. I juni var Karin gravid.
Även hattarna förändrades. De gick från piffiga pillerburkar till de buckliga, brända former som paret är kända för idag. I början av 2011 började de göra hattar tillsammans. Och i samma veva som de lanserade företaget Horisaki lämnade de Stockholm.
Olyckskorparna kraxade. Så kan man inte göra, fick de höra. Man kan inte lansera ett varumärke och bara dra från stan.
– Men det smällde till direkt. Vi låg helt rätt i tiden, säger Makoto och beskriver parets hattnisch som avantgardemode.
– Vi träffade inköpare som drivit butik i 30–40 år och som sa att de aldrig tidigare sett hattar som våra.
Karin Horisaki reser sig och går in i rummet intill. Här ligger hattämnen. Det är filtade förstadier till hattar som väntar på att formas. De flesta filthattar som du hittar i en vanlig butik är gjorda i maskinpressad fårull, förklarar hon. Men fårfilt är för hård för att forma för hand. De jobbar istället med kanin- och bäverfilt.
Kaninfilt görs av underhåren i kaninens päls. Det är en restprodukt från köttindustrin i länder där kanin är ett vanligt inslag på matsedeln. Horisaki köper sin kaninfilt från en fabrik i Tjeckien. Bäverfilten däremot, görs av päls från viltlevande djur som det bedrivits skyddsjakt på.
– Bäver är helt fantastiskt att jobba med. Men det är dyrt, förklarar Karin och lyfter ned ett bäverämne från hyllan.
Det är lätt som papper och mjukt som mocka eller sammet.
– Tittar man i mikroskop är kaninfibern slät medan bäverstrået är täckt av små hullingar. Det går att göra ett mycket tunnare material i bäver och det är dessutom naturligt vattenavstötande. Traditionellt har det framför allt använts i arbetshattar för cowboys i Australien och USA, eftersom det är så slitstarkt.
I filtfabrikerna som Horisaki jobbar med filtas hattämnen styckvis i en komplicerad process. Ämnena som anländer till ateljén kommer i två olika former, kornett och kaplin, beroende på vilken typ av hatt de ska bli. Kornett har formen av en kon och kaplin har en rund kulle och ett brätte. Det är nödvändigt att utgå från den typen av halvfabrikat. Skulle de börja med en platt metervara och själva jobba upp formen skulle materialet tunnas ut och bli ojämnt, förklarar Karin och trär ett bäverämne över en hattstock. Hon sprejar det med vatten ur en vanlig blomspruta.
– Vi använder nästan uteslutande hattstockar som är formade som ett huvud och så bygger vi själva upp formen.
Alternativet är att använda en hattstock som har en inbyggd hattform, ett »grepp« på modistspråk. Det gör att alla hattar blir precis likadana. Här modelleras de istället fram var för sig. Det kallas att dra hatten.
– På vissa modeller sätter vi formen i första dragningen och vissa kanske går tillbaka till dragning tre, fyra gånger innan de sitter, förklarar hon och börjar hetta upp det fuktiga ämnet med ett ångstrykjärn.
När det är precis så varmt att hon nätt och jämnt kan hålla i det, är bäverfilten mjuk som modellera. Hon drar och formar den med fingrarna, skulpterar fram en form. När hon är nöjd ställer hon den åt sidan för torkning.
När hatten torkat kommer den fortfarande att vara mjuk men formen kommer att ha fixerats. Den kan knölas ned i en väska eller rullas ihop och kommer ändå hoppa tillbaka till sin ursprungliga form när den packas upp.
– Men det här är bara början, säger Karin Horisaki.
– När Mako bränner hatten kommer den att få mycket mer karaktär. När luddet försvinner blir linjerna skarpare och dessutom lägger han bränningarna på ett sätt som framhäver hattens former. Han är en konstnär med brännaren.
Trappan ner till källaren under ateljén är brant och smal som en stege.
– Det här är min lekstuga, säger Mako och drar igång gasolbrännaren. En lukt av bränt hår sprider sig från filthatten när lågan sveper som en pensel över ytan.
– Det är som att måla med eld och lägga skuggor med sot, säger han.
– Man måste bränna många hattar för att lära sig var gränserna går. För även om man använder samma material är det olika från hatt till hatt.
När de fina luddiga håren på hattens yta bränts av har den fått en slät och läderaktig struktur. Makoto gnuggar den mellan händerna så att ytan krackelerar innan han borstar bort sotet med en metallborste. Plötsligt ser den ut att vara hundra år gammal.
– Jag gillar gamla, slitna grejer. Det här är ett sätt att snabbspola åldrandet. Men patineringen är en process som vi påbörjar och som den som bär hatten ska slutföra, säger han.
– Allt behöver inte vara rent och snyggt och perfekt hela tiden.
Karin och Makoto blir ofta kallade hattmakare. Men hattmakare och modist är egentligen två skilda hantverksyrken. En hattmakare tillverkar hårda hattar, som plommonstop och doktorshattar. De använder ofta andra material och tekniker än en modist. Karin skulle aldrig kunna gå in i ett hattmakeri och göra en hatt, menar hon.
En modist däremot, gör mjuka hattar och jobbar traditionellt i filt, strå och tyg. Men vem som får kalla sig modist kan vara en känslig fråga.
– Makoto har inget gesällbrev och ingen formell utbildning. Därför tycker en del att han inte kan betraktas som modist. Jag tycker det är helt fel. Det handlar om vad man skapar, inte vilken utbildning man har. Han är definitivt modist nu. Jag har dubbat honom.
I sin roll i ledningsgruppen på modistutbildningen är Karin Horisaki stenhård på att studenterna ska lära sig alla hantverkstekniker från grunden.
– Jag har tjatat i flera år på att de ska jobba i samma material när de jobbar in teknikerna. Ge dem en tråkig grå filt! Många låser sig annars vid att de vill göra snygga grejer direkt. Då blir fokus för mycket på designen istället för hantverket, säger hon.
För dem själva har kombinationen av Karins hantverkskunskaper och Makotos brist på desamma varit ett framgångskoncept.
– Jag bryter gärna mot alla regler eftersom jag inte känner till dem, förklarar Makoto.
– Jag hade nog många idiotiska idéer från början. Karin måste ha slitit sitt hår. Men jag tycker mycket har stått still i hattbranschen.
En av hans idéer handlade om att göra en hatt som kan expandera och krympa beroende på bärarens huvudstorlek. En one size-hatt. »Det är omöjligt«, svarade Karin tvärsäkert. Men när idén fått gro i ett par år kom hon plötsligt på hur hon skulle göra. Några väl placerade veck på filten som lät hatten växa, och ett resårband på insidan som fick den att krympa tillbaka igen. Den hatten blev en av Horisakis bästsäljare.
Idag finns världsstjärnor, konstnärer och berömda artister bland Horisakis kunder. Tur med tajmingen, förklarar Makoto deras framgång. Fokus på kvalitet och bra material, säger Karin. Men det är förstås någonting annat också. Någonting i själva estetiken, ett öga och en fingertoppskänsla som gör deras hattar unika. Karin nickar eftertänksamt.
– Det är kombinationen av oss två. För det hände när vi träffades. Ingen av oss hade kunnat göra de här hattarna på egen hand.