Häcken full

Just den här flickan, som bor i Korsberga i Västergötland, är så populär att hon blir känd för att ha häcken helt full av träskedar.

Och det är Inger Widhja som berättar, ett västgötskt orakel i folktro. 
– Den som skrev ner det här i början av 1900-talet är en av de bästa källor jag har till kunskap om bondesamhället, och just den här berättelsen ser jag som bakgrunden till talesättet »häcken full«. Men jag vet ju inte med säkerhet om det kommer därifrån, säger hon.

Vad är då en häck? Jo, i det här sammanhanget handlar det om en konstruktion av spjälor som har till uppgift att samla ihop något. På nätet får den som söker på »häcken full« flest träffar på höhäck, alltså på en höskrindas gallerliknande sidor eller platsen där djur får sin mat. I en skedhäck däremot, är det skedar som förvaras, och en sådan hade säkert Korsbergaflickan. Men att ha häcken full behöver för den sakens skull inte nödvändigtvis ha med flört och förälskelse att göra, även om det är möjligt. Det finns också en annan spridd teori till hur det idiomatiska uttrycket uppstått. Den har att göra med hektiska arbetsdagar i det gamla bondesamhället: Ta skörden till exempel. Den innebar ofta att det samlades en massa folk på gården för att hjälpas åt med allt som behövde göras. Och för att kunna äta av gröten hade alla en egen sked med sig. Efteråt slickade de av den och satte skeden i förvaringsstället innan de gick ut på jobb igen. Mycket att göra på gården innebar alltså att häcken på väggen blev full.

En skedhäck kunde vara gjord på en rad olika sätt, även om den modell som oftast används idag sannolikt är en list på väggen, där distinkt utformade urtag ger varje sked en plats att hänga på, och där både skaft och blad syns tydligt. Men den som känner sig färdig med skedutställning hemma i lägenheten kan också hitta andra häckförebilder – som inte främst visar upp skedarna, utan som är tjusiga nog att hamna i blickfånget i eget majestät.

Inger Widhja beskriver två varianter från Skaraborg. Båda har ett bakstycke och sidor av trä, men framsidan är antingen flätad som en korg – med rötter kring revben av pinnar – eller gjord av ett spjälverk av mer eller mindre konstfullt formade träribbor. Ofta är de enkelt målade.

Men en skedhäck behöver knappast vara blygsam till karaktären. Särskilt maxade sorter gjordes förr i Jämtland. Den variant som sticker ut kallas skedkar eller och först drog mina förhastade slöjdögon slutsatsen att de gjorts i krympteknik, av en hel men urgröpt stam som fått en botten inpassad och fastkrympt i ett skuret spår. Men där bjöd Digitalt museum på annan information: Med spik, järntråd eller tränaglar visade sig bakstycken vara fogade vid den buktiga formen.

Ändå är inte mina egna krympholkar, nyskurna i alträ, fullkomligt historiskt inkorrekta ska det visa sig när Örjan Bertilsson svarar i telefon från sin gård på Frösön utanför Östersund. Han har faktiskt någon enstaka skedholk gjord i krympteknik, även om de hör till undantagen.

Och Örjan vet. Utöver att vara mjölkbonde är han samlare av jämtländsk folkkonst och författare till ett par böcker på temat. De skedholkar som han har hemma, ingår helt naturligt i inredningen. Rätt person att ringa alltså.
– Jämtland är lite speciellt när det gäller folkkonst, förklarar han.
– Här fanns ju bara bönder, så det var bondsöner som målade. Men de var inte självlärda. Många var skråutbildade i Stockholm.

Men i samma andetag som han påpekar att jämtlandsbönderna både reste långt och gärna, med många utbyten som följd, säger han också att skedholkarna är förvånansvärt lokala.
– De verkar bara ha tillverkats i ett område norr och väst om Storsjön, förklarar Örjan Bertilsson.

Många av dem som ägnade sig åt måleri och snideri var också indelta soldater. En som man vet tillverkade skedholkar hette Erik Olofsson Gröndal, och han var dragon. Soldater blev ofta hantverkare för att försörja sig, så förmodligen sålde han en hel del skedholkar på marknaden. Där kunde man också köpa träskedar, ofta gjorda i stor skala av personer som samarbetat vid tillverkningen, och blommigt målade. Men bönder slöjdade såklart också egna skedar.

I de tjusigt målade jämtskåpen, som var den mer välbärgade bondgårdens statusmöbel, fanns alltid en skedlist. Men den var inte anpassad för träbestick. Istället dinglade glänsande silverskedar i skåpen och med gäster i stugan gjorde sig husbonden gärna ärenden dit för att visa innehållet, berättar Örjan. Skedarna var både skryt, investering och gåva.

Men träskeden var länge vardagens bestick. Silverskedar blev inte vanliga bland de välbeställda bönderna förrän under första halvan av 1800-talet, och även då var träskeden det bestick som de vanligtvis åt med, även om det i södra Sverige,
i Inger Widhjas land, också var vanligt med hornsked. Kanske rent av med en som gjorts av romska slöjdare; att sådana skedar hörde till deras repertoar tyder i varje fall gamla norska källor på.

Ibland har det sagts att de gamla jämtländska skedholkarna, med sin bulliga form och en frejdigt skuren dekor som målats i flera färger, uppkommit med kyrkornas predikstolar som förebild. Men Örjan Bertilsson tonar ner den kopplingen.
– Jag har såklart inget emot en sådan teori, men generellt sett tror jag att museerna i sin iver att kategorisera har överdrivit vissa faktorer. Fast visst spelade kyrkorna stor roll för att rokokon slog igenom så mycket just i Jämtland. 1700-talet var en expansiv tid här med stor befolkningstillväxt och många kyrkor byggdes om eller byggdes till i en rokokostil som inspirerade.

Själv antog jag först att skedholkarna en gång i tiden spillt över från Norge till Jämtland, det frejdiga uttrycket och bjärta färgerna talade för det. Men nej, denna bulliga variant av skedhäck verkar de inte känna till i grannlandet. Istället har de där haft en annan grej för att hålla ordning på sina skedar, som bland annat kallats för skjelaup. Och om den jämtska skedholken är pampigt maximalistisk är skjelaupen stundom megalomalistisk, om man nu kan säga så? Här har vi verkligen stolpteknik och folklig barockakantus i skön förening. Norskekrull!

Också i Norge var det träskedar som gällde. I boken Nomenklatur för spise- og serveringsbestikk av Jon Birger Östby, framgår det att sådana användes en bit in på 1900-talet. Under andra halvan av 1800-talet, fanns det högspecialiserade skedtäljare som producerade så många som 60 skedar om dagen. Författaren berättar över mejl om sin gammelfarfars sked:
»Han jobbade i silvergruvorna i Kongsberg och hade också ett småbruk. Fram till sin död 1923 ville han aldrig äta med något annat än sin egen träsked. Vid det laget var den välslipad av många års bruk och en bit av skaftet saknades. Men den var god att äta med och blev aldrig varm som en metallsked«, skriver Jon Birger Östby och lägger till: »Jag vet också att tjänstefolket på en norsk gård i början av 1900- talet krävde att få tillbaka träskedarna när storbonden köpt metallskedar på marknaden.«

Den var poppis alltså, träskeden. Och kunde behöva sin behållare.

När slutade då den gyllene skedholksepoken?

Trots att hans släktgård är daterad till 1850 såg Örjan Bertilsson som liten ingen folkkonst av den typ han nu samlar på. Den perioden var en brytpunkt, menar han.

Inger Widhja pekar ytterligare 20 år fram i tiden:
– Det var ett jättestort paradigmskifte runt 1870 när industrierna kom igång och jordbruket rationaliserades. Då började gafflar, som tidigare mest använts av högre stånd, så smått även att användas på landet.­