Guldfeber

Pråligt, vräkigt och alldeles, alldeles underbart. Bland blingiga broderier och blänkande bladguld granskar Hemslöjd glitter och greenwashing i hantverksvärlden.

Text Maria Diedrichs
Foto Henrik Bonnevier
24 november 2021

I augusti 2020, just när coronakrisen skakade världsekonomin som mest, slog guldpriset historiskt höjdrekord flera gånger om. Guld ses som en trygg hamn för investerare i orostider och än idag sitter många stater på stora guldreserver – Sveriges riksbank äger till exempel guldtackor till ett värde av drygt 63 miljarder kronor. Men samtidigt, som den olycksaliga kung Midas en gång blev varse, kan man inte äta guld. Man kan inte heller smida en hacka av det. Strängt taget kokar guldets hela värde ned till en enda sak:

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration

Flärd.

Ändå kan just denna gula metall säljas för över 500 kronor grammet. Under kupoltaket i förgyllare Jonny Hammars ateljé i Stureby i Stockholm nickar hans lärling Caroline Eklund eftertänksamt.
– Det säger väl nånting om hur viktigt det är för oss människor att omge oss med vackra saker.

På bordet framför henne ligger en spegelram från början av 1800-talet. Den är gjord av en känd spegelfabrikör precis i skarven mellan sengustaviansk tid och tidig empire, ett gyllene skrytexemplar med praktfull dekor. Men när Caroline hittade den i en second hand-affär var spegelglaset borta och ramen övermålad med ett tjockt lager guldfärg från hobbyaffären som oxiderat och antagit en grönaktig ton. Nu har hon varsamt slipat fram originalytorna som gömde sig under färglagren.

Den riktigt sticker i ögonen på folk som besöker kyrkan. Det är för mycket bling bling.

Ett hörn av ramen skiner i höstsolen som faller in från verkstadens fönster. Där har hon nyss lagt på bladguld som nu ska torka fast. Bladen är fyra tusendels millimeter tunna. Om man gnuggar dem mellan fingrarna löses de upp och lägger sig som en hinna i räfflorna på ens fingeravtryck innan de försvinner i tomma luften.

Förgyllare är ett yrke med anor. Första gången det omnämns på våra breddgrader är på 1600-talet och de tidigaste fynden av tekniken är gotländska altarskåp från 1100-talet, berättar Jonny Hammar. Men långt innan dess förgylldes till exempel faraonernas sarkofager i Egypten. Här inne görs allt med i princip samma material och tekniker som då. Men det är också ett utrotningshotat yrke.
– Fullt utbildade förgyllare i Sverige idag kan räknas på mina tio fingrar, konstaterar han.

Under sina närmare 30 år har han hela tiden känt att han borde tillhöra en framtidsbransch.
– Restaurering ligger ju helt rätt i tiden! Och det saknas inte jobb – förgyllningsarbeten utförs idag i kyrkor, slott och kulturbyggnader. Men det mesta görs av yrkesgrupper som saknar den historiska förankringen. Många vet inte ens om att vårt yrke finns.

Just nu arbetar han med två fåtöljer, gjorda av en berömd stolmakare i Stockholm på 1810-talet.
– Det vi jobbar med är inte att langa på guld i parti och minut. Det är till största delen restaurering, förklarar han.

Möbler som är värda mycket pengar tycker folk att det är värt att ta hand om. Det var i högborgerliga hem man hittade förgyllda föremål, ända till 1930-talet när funkisen kom.
– Då gick luften ur. Det var ingen som ville ha förgyllningar. Det finns gamla journalfilmer där de slänger gustavianska karmfåtöljer på sophögen.

Båda ryser.

När stolarna är omförgyllda ska de patineras så att de inte ser för nya och vräkiga ut. Jonny Hammar berättar om Tyska kyrkan i Stockholm, där det finns en rekonstruktion av en norrländsk barockorgel som man valt att inte patinera. Färgglad och glänsande står den där i all sin prakt.

I den i övrigt dämpade miljön sticker orgeln ut med sitt glänsande bling bling.
– Men det var den estetiken de levde med då. Det är inte riktigt det vi föreställer oss, säger Jonny Hammar.

Caroline håller med.
– Jag håller på mycket med 1700-tal och historiska kläder. Folk tror alltid att det var pasteller som gällde på den tiden, men nej – det var jätteskrikiga färger. Solgult, klarrött och illgrönt. Det var ju exklusivt.

I Gävle är Emelie Sandström inne på samma spår. Hon arbetar med Hedvig Ulfsparres textilsamling på länsmuseet och är från början utbildad konstnär med specialintresse för historisk dräkt. När hon pluggade textilvetenskap och studerade gamla textilier från
1500- och 1600-talen fick hon upp ögonen för guldbroderi – överdådiga, glittriga broderier med pärlor, paljetter och metalltråd. Hon blev såld direkt.
– Tittar man på historiska föremål så finns det massor av flådiga, pompösa grejer. Det går helt emot föreställningen om det strikta, skandinaviska, stilrena. Det
tycker jag är lite roligt.

Brodösen Emelie Sandström har alltid varit fascinerad av insekter: – Det är roligt att ta nånting som kan skapa så mycket avsky och göra om det till någonting vackert.

Hon beskriver sig själv som en skata som samlar på saker som glittrar. Men det var också möjligheten att kombinera hårt och mjukt – glas, metall och textil i ett och samma föremål, som drog henne till tekniken.

Hennes egna guldbroderier har oftast formen av tredimensionella insekter. Hon bygger upp dem med ullfilt och fyller dem med en mängd olika stygn och tekniker.
– Dels kan man täcka formerna med tyg eller gyllenläder – alltså förgyllt skinn. Dels kan man använda olika former av guldtråd, snoddar, band och spetsar som man syr ned med läggsöm. Jag har också jobbat med konstiga spandextyger, som man kan hitta på tygaffären. Det finns inga gränser – det är bara att gå loss, säger hon.

Mycket av sitt material har hon köpt i London, och det produceras i Indien – världens centrum för guldbroderi. Men en stor del av terminologin kommer fortfarande från franskan. Guldtrådarna kan vara av många olika slag. Kantiljer, eller bouillon, är tunn, tunn, förgylld koppartråd formad till täta spiraler. Passing och japanguld är trådar där metallen spunnits runt en kärna av silke, bomull eller papper. Plate är som en tunn bandspaghetti i gul metall.
– Materialen har varit rätt lika genom historien, även om det nu också finns syntetiska alternativ. Annars är den största skillnaden halten guld i trådarna. En fin guldtråd idag kan innehålla upptill två procent. I äldre trådar kan det vara mycket mer, förklarar hon.

I allt återvunnet guld idag finns väl en minimal mängd av det guld som kolonisatörerna rövade från aztekerna i Sydamerika.

Att trådarna trots allt innehåller en del äkta guld bidrar till de färdiga sömmarnas flärdfulla känsla. Ordet mässingsbroderi har ju inte alls samma klang.
– Det finns en materiell hierarki, det kan man inte sticka under stol med. Enligt den hårda skolan får man inte blanda högt och lågt, dyrt och billigt. Jag gör tvärtom. Det är kul att bryta mot konventionerna. Jag brukar kalla mig själv en sann materialist, för jag är så intresserad av material. Det sker nånting spännande när de finaste guldtrådarna får möta ett jättekonstigt, glittrigt loppistyg från 1960-talet.

Tillbaka i Stockholm visar guldsmeden Rob Grootenboer in i sin verkstad. Han har nyss kommit hem från ett möte i Köpenhamn där man diskuterade hållbarhet i smyckebranschen.
– Vår bransch får dåligt rykte när stora företag kommer med påståenden som man inte kan lita på, suckar han.

Mycket koppar i legeringen ger rött guld, mycket palladium ger vitt. – Guld är ett fantastiskt tacksamt
material att arbeta med. Om någonting går fel kan man göra om, säger guldsmeden Rob Grootenboer.

Guldsmeder i Sverige jobbar mest med 18 karats guld, alltså en legering som består av 75 procent guld. Den övriga fjärdedelen kan bestå av olika kombinationer av silver, koppar och palladium som bestämmer färgen på guldet. 24 karats guld är i allmänhet alldeles för mjukt för att göra smycken av, men själv har Rob en ring i rent guld som han hamrat i många timmar för att få tillräckligt hård.

Vid hans arbetsbänk finns en elektrisk lupp som förstorar arbetet upp till 30 gånger. När besökarna på gymmet som ligger i källaren under verkstaden släpper sina skivstänger skakar det betänkligt.

Redan när Rob Grootenboer utbildade sig till guldsmed visste han att han ville jobba med hållbara material men det visade sig vara svårare än han hade trott. Nu skräder han inte orden.
– Många företag ropar om att de jobbar med återvunnet guld och menar att bara det gör dem hållbara. Det kallar jag för greenwashing.

Nyutvinning av guld kopplas till stora miljöproblem, såsom utsläpp av cyanid och kvicksilver, samt till människorättsproblem och livsfarliga arbetsvillkor i gruvorna. Men även det återvunna guldet har en gång utvunnits och därmed orsakat miljöskador. Dessutom är guldets marknadsvärde så högt att i princip allt återvinns, utan att efterfrågan på nygrävt guld påverkas alls.

I själva verket är återvunnet guld det som de allra flesta använder, förklarar Rob Grootenboer.
– Vi är en del av ett kretslopp. När vi slipar av material, eller får in gamla smycken lämnar vi in det. Sedan hämtar vi ut motsvarande mängd guld från smälteriet.

På samma sätt tas även guld från elektronik om hand. Men spårbarheten för återvunnet guld är minimal. Det går inte alltid att vara säker på hur det återvunnits, eller varifrån det kom innan det hamnade i kretsloppet.
– I allt återvunnet guld idag finns väl en minimal mängd av det guld som kolonisatörerna rövade från aztekerna i Sydamerika, funderar Rob Grootenboer.
– Eller det som nazisterna stal från judar under förintelsen. Man måste vara transparent, och se sanningen.

Han menar att det var fler kunder som ställde frågor om guldets ursprung för några år sedan, och sökte rättvisemärkta alternativ. Men idag när många företag marknadsför sig med slagordet »återvunnet« tar kunder för givet att det är det bästa. Och där slutar diskussionen.
– Jag säger som Skalman: Jag tror bara det jag vet. Ingen kan lova att det inte hamnar nyframtaget guld i kretsloppet. Då kan det påståendet kallas greenwashing. ­

24 november 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram