Grannsamverkan

Maska för maska tar porträttlika avbilder av Liisa Hietanens grannar form. »Kanske bygger jag egentligen en bild av Finland«, säger dokumentärvirkerskan från Tavastkyro.

Text Philip Teir
Foto Laura Mendelin
5 december 2018

»Jag är både imponerad och skräckslagen«, skriver signaturen ›MRbounville‹ på det populära diskussionsforumet Reddit. Konstnären Liisa Hietanens bror Veli-Pekka har postat en bild där han poserar tillsammans med en exakt kopia av sig själv, i naturlig storlek, virkad i ullgarn.

Vill du läsa hela artikeln?

Just nu får du tillgång till hela vår nya sajt helt gratis. Allt vi behöver är din e-postadress.


Bilden leder till att den amerikanska sajten Buzzfeed plockar upp tråden och gör en intervju med Hietanen.

Fotot blir viralt.
– Det tycks vara något med de här skulpturerna som tilltalar människor. De ser realistiska ut men någonting är liksom lite »off«, lite konstigt. Och det funkar lika bra på bild, säger Liisa Hietanen.

Vi befinner oss i den lilla kommunen Hämeenkyrö, på svenska Tavastkyro, fyra mil nordväst om Tammerfors i Finland.

Liisa baxar in en av sina skulpturer i bilen. Den föreställer Anna, en ung Tavastkyrobo som ammar. Skulpturen är invirad i bubbelplast och ser ut som rekvisita ur en småstadsthriller.
– Grannarna har vant sig, så ingen höjer längre på ögonbrynen när jag går och bär på inplastade människofigurer, säger hon.

Skulpturen av Anna gjorde Hietanen för något år sedan, när hon blivit klar vid konstskolan i Tammerfors och upptäckt att hon var sällsynt bra på att virka och sticka naturtrogna föremål – värmeelement, matkassar, en hel toalett, och inte minst människor. Den första riktiga människa hon gjorde var brorsan Veli-Pekka och verket Veli, som betyder bror på finska.
– Han var den första jag vågade be att få använda som modell. Det blev liksom en mjuk start, för det kändes svårt i början att fråga folk, men nu är det enkelt. Alla jag frågat har ställt upp, säger hon.

Liisa Hietanen är uppvuxen i Tavastkyro, en liten kommun med ungefär tiotusen invånare.
– Det händer inte mycket här, men det passar mig. Jag har insett att jag nog är en ganska introvert person. Jag älskar att gå väldigt djupt in i mitt arbete. Jag kan sitta och virka i timmar, säger hon.

»Just den här skulpturen, kallad Anna, är både stickad och virkad. Inte minst är kjolen stickad. Men när jag stickade likadana sockor som hon hade på sig, insåg jag att det skulle bli mer intressant om jag bytte teknik. Så i mina senare skulpturer har jag tolkat det som är stickat genom virkning. «

Och det måste hon – en skulptur tar upp till fem månader att göra.
– Först tar jag bilder av personen, från alla möjliga vinklar. Sen sätter jag i gång. Jag brukar ofta försöka träffa modellen igen senare, för att kolla detaljer, kanske studera ansiktet, säger hon.

Hietanen flyttade tillbaka till Tavastkyro efter konstskolan tillsammans med sin man, som är illustratör.
– Vi pratade om att flytta till Berlin eller Helsingfors. Men det fanns ett lämpligt hus här. Det var ett väldigt snabbt och improviserat beslut, och nu har vi varit här i sex år, fått två barn och blivit ganska rotade, säger hon.

Liisa Hietanen studerade först kläddesign på designinstitutet i Lahtis, men märkte snabbt att mode inte var hennes grej.
– Man kunde dela upp oss studerande i tre kategorier: de som inte alls var intresserade, de som ville göra egna kollektioner, och de som ville designa kläder för den stora marknaden. Jag tillhörde nog den första kategorin, säger hon.

Vi kör till hennes studio i Tavaskyros minimala centrum. Det är en typisk liten kommun i Finland: en pizzeria, två frisörsalonger, en begravningsbyrå. Det är måndag och inte mycket folk i rörelse. Men vi ska träffa Raija och hunden Muru – det vill säga, både den riktiga Raija och den skulptur som Liisa nyligen gjort av henne.

När vi kliver in i källarlokalen och tänder lamporna hickar jag nästan till: mitt på golvet står en mycket realistisk pensionär med basker och hund i koppel. Liisa
Hietanen har till och med virkat den mönstrade tröja som Raija ofta har på sig när hon är ute med hunden.
– Det är en finsk textilkonstnär, Sirkka Könönen, som designat Raijas stickade tröja. Jag kände igen garnet och ringde upp Könönen och fick lov att göra en kopia. Jag bestämde mig för att virka den, eftersom det hade känts lite konstigt att sticka en exakt kopia av en stickad tröja. Det virkade ger dessutom en annan effekt, säger hon.

Folk har sagt till mig att de ser vänner och släktingar i mina skulpturer.

Liisa Hietanen säger att hon ser sig som skulptör snarare än hantverkare.
– Min farfarsmor brukade visserligen virka, och jag var alltid imponerad när hon kunde göra en bikini till en barbiedocka på en timme, men det är ingenting som jag sysslat med som barn. Jag ser det mera som att jag gör skulpturer och garnet råkar utgöra själva materialet. Den första skulptur jag gjorde enligt den här tekniken var på konstskolan i Tammerfors dit jag sökte efter Lahtis. Jag märkte snabbt att skulptur var min grej och på något sätt kändes det här materialet rätt, säger hon.

Mannen i varseljacka heter Weijo. Att han avbildats böjd över en bok beror på att Liisa Hietanen föll för honom på biblioteket, där han satt och läste. Så ville hon virka honom. Precis som övriga skulpturer är han gjord i ullgarn. »Jag försöker undvika syntetiska material«, säger Liisa Hietanen. Hittills har ingen som fått frågan tackat nej till att bli avbildad.

Första skulpturen föreställde hennes lärare från lågstadiet, som hon mindes henne.
– Hon var väldigt sträng. För mig representerade hon allt det som höll mig tillbaka, det som gjorde att det tog så lång tid för mig att söka till konstskolan.

När jag frågar om förebilder tvekar hon.
– Jag såg min första utställning med samtidskonst först efter gymnasiet. Det fanns ingenting sånt runt omkring mig när jag växte upp. Jag hade inga kontakter, varken i släkten eller bland vänner. Men den finska konstnären Jarno Vesala uppskattar jag. Han gör installationer som känns verkliga men som alltid har något märkligt över sig. Och ända sedan studietiden gillar jag David Shrigley och William Kentridge. Också i deras verk uppstår egna världar, säger hon.

Liisa Hietanens skulpturer hålls stående med en ram av stål. Sedan gjuter hon en tyngd av betong som utgör själva benen. Annars är materialen så lätta som möjligt, mest vadd. Hon har blivit bättre med åren, säger hon, även om tekniken är improviserad.
– Varje skulptur är unik och jag minns inte alltid hur jag gjorde senast, så jag prövar mig fram. Vissa saker lär man sig, till exempel att det lönar sig att göra hudtoner med garn av olika färger, så att de skiftar beroende på hur ljuset faller. Annars blir det lätt så att ansiktet ser grått eller rosa ut i ett visst ljus. Använder man flera nyanser blir det mera levande, säger hon.

»Stolen är bra för ryggen«, säger Liisa Hietanen. Ofta virkar hon timmar i sträck.

I ett hörn av hennes arbetsrum står det lådvis med garn, sorterade efter färger. Ibland färgar hon själv garnet.
– Men det är inte med några traditionella metoder. Det händer att jag tar fram en mörkare nyans genom att doppa garnet i akrylfärg.

I en av sina installationer har hon gjort ett tvättfat, där porslinet är fläckat av smuts.

Vad är det svåraste materialet att efterlikna med virkning?
– Allt som är blankt. Matta ytor går bra men allt som är blankt är svårt, man kan inte riktigt få fram en blank effekt med garn, man måste brodera med flera färger, liksom illustrera blänket. Jag försökte göra en spegel med silvergarn men det blev för kompakt, så jag använde ett genomskinligt garn, det såg bättre ut för att det såg ut som att väggen mittemot speglades. Glasögon är svåra, jag brukar låta skalmarna vara genomskinliga.

Just nu gör Liisa Hietanen endast skulpturer av människor i Tavastkyro. Ofta ställs skulpturerna ut i hembyn, men hon har också haft utställningar på gallerier, bland annat i Berlin.
– Det vardagliga och realistiska intresserar mig, också när skulpturerna ställs ut. Det ska se ut som en vardagssituation.

Någonting händer ändå när skulpturerna flyttas in i en konsthall. I Tavastkyro betonas det hantverksmässiga, på gallerierna förvandlas skulpturerna till konst.
– Därför är jag just nu intresserad av att visa dem mera utomlands. Jag har funderat mycket på vad det är jag gör. Folk har sagt till mig att de ser vänner och släktingar i mina skulpturer, oavsett om de kommer från Tavastkyro eller inte, så kanske är det något slags bild av Finland jag visar upp, säger hon.

Vi möter verklighetens Raija utanför arbetsrummet. Raija Tala är pensionär och går dagligen ut med sin hund Muru. Liisa Hietanen brukar möta henne på promenadstråket och frågade en dag om Raija ville ställa upp som modell.
– Först trodde jag att Liisa ville prata om mina barnbarn, eftersom Liisa bor granne med min dotter. Men jag blev väldigt överraskad och glad. Jag tycker att skulpturen är fantastisk, säger hon.

»Alla skulpturer har svåra moment. Mest utmanande är det så klart att få till ansiktsuttrycket så att det stämmer överens med människan jag avbildar. Men det behöver inte bli exakt. Det viktigaste är att jag lyckas fånga essensen i människan«, säger dokumentärvirkerskan Liisa Hietanen. Vid det här laget har hon virkat nio personer. En tionde är på gång.

Hunden Muru springer först fram och nosar på dubbelgångaren. Sedan blir det fotografering med alla fyra.
– Liisa har verkligen lyckats fånga Muru, ansiktsuttrycket är exakt rätt, säger Raija.
Just nu letar Hietanen efter en ny modell bland invånarna i Tavastkyro.

– Jag har spanat in en man på mitt barns gymnastiklektioner. Men jag ska låta saken smälta lite. Ofta är det en situation som intresserar mig. När jag sedan gör skulpturen är det den situationen jag försöker återskapa.

Hietanen tror att det är materialet som gör att människor reagerar så positivt på skulpturerna.
– Garn är ett varmt material, och jag tror folk associerar det till barndomen eller till människor de känner som virkat eller stickat.

5 december 2018

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy