Granens klang

Hon jagar inte det perfekta ljudet. För inget är så subjektivt som klang, säger fiolmakaren Anita Matter. Istället ser hon ljudet som ett eget väsen och varje träbit som en personlighet.

Text Linda Vodopija Stark
Foto Åsa Sjöström
23 augusti 2021

Just nu är Skåne som vackrast. Rapsåkrarna avlöser varandra och trädens lövverk är fulla av klorofyll. Utanför Lund, mellan gula rapshav, har fiolmakaren Anita Matter hittat sin plats på jorden. Den gamla nedlagda skolan var ett fallfärdigt ruckel när hon köpte det i slutet av 1980-talet. Sakta men säkert har hon renoverat det, och idag är huset både bostad och verkstad.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Att utöva ett yrke där du är i samklang med ljud och natur är en ynnest, menar fiolmakaren Anita Matter. För henne är verkstaden en glädjens plats.

Det låter romantiskt, som hämtat ur en inredningstidning, men Anita Matter skakar på huvudet och ler snett.

Hon klappar på eldstaden som står mitt i verkstaden.
– Första tiden i det här huset var en tung period. Jag hade inga pengar och min dåvarande partner var kvar i Tyskland i väntan på att få sitt uppehållstillstånd beviljat.
– Det var rätt ensamt att försöka få det här stället beboeligt och samtidigt starta ett eget företag. I ett nytt land dessutom. Som tur var fungerade eldstaden, för här var iskallt i perioder.

Uppvuxen i en musikalisk familj i Schweiz var det inte en fråga om Anita Matter skulle börja spela ett instrument – utan vilket. Problemet var bara att hon inte var särskilt musikintresserad. Hennes passion handlade istället om vad hon kunde skapa av några brädbitar som hon hade hittat utanför snickeriet som hon passerade på väg hem från skolan.
– På den tiden gick det inte att vägra som barn, och säga »Nej jag ska inte spela något instrument.« Jag valde cello för att jag tyckte om att lyssna på det, men inombords närde jag en stark önskan om att få en hyvelbänk, att kunna snickra.

Att Anita Matter ville ha en hyvelbänk, påminde hon ständigt sina föräldrar om. Till slut gav de med sig. Hon skulle få en om hon lovade att fortsätta med cellon – och ta spelandet på allvar.
– Min bror har berättat hur jag som barn stod ute på verandan i hyreshuset där vi bodde, innan resten av familjen hade vaknat, och slipade eller hyvlade på något i bara nattskjortan.
– Jag minns det inte själv. Däremot minns jag glädjen och tillfredsställelsen som väcktes inom mig, när jag fick snickra. Den känslan har jag varit trogen.

Idag har Anita Matter flera arbetsbänkar. De står utplacerade i verkstaden och på dem ligger olika verktyg, prototyper av fioler, ritningar av stråkinstrument, träskivor och burkar med lackfärg.

Bland mycket annat.

Att jag var omgiven av många instrument under uppväxten gjorde mig också tidigt nyfiken på träets förmåga att skapa ljud. Det samspelet, mellan ljud och natur, präglade mig tidigt

Nej, Anita Matter blev inte musiker. Däremot har hon cellolektionerna att tacka för att hon har kunnat arbeta med sin passion. När hon sökte in till fiolbyggarskolan i Mittenwald, i södra Tyskland, handlade inträdesproven lika mycket om att kunna spela ett stråkinstrument på hög nivå, som att vara bra på sitt hantverk.
– I efterhand är jag glad över att mina föräldrar tvingade mig att fortsätta spela. Att jag var omgiven av många instrument under uppväxten gjorde mig också tidigt nyfiken på träets förmåga att skapa ljud. Det samspelet, mellan ljud och natur, präglade mig tidigt.

Sjuttonåriga Anita Matter var bland de yngsta på skolan. Och när gesällprovet skulle utföras, att bygga ett stråkinstrument, fick hon nej när hon sa att hon ville göra en cello.

Läraren, en man i sjuttioårsåldern som snart skulle pensionera sig, sa rätt ut att det är inte något som flickor klarar av. Han krävde att hon skulle bygga en fiol.

Men Anita Matter var inte så intresserad av att följa lärarens uppmaning. Hon hade presterat på topp under utbildningen och utvecklat en bra självkänsla. På fritiden, utanför skolans lokaler, började hon bygga sin cello.

Minen på läraren, när hon efter en tid placerade det färdiga instrumentet framför honom, var obetalbar.
– Han bad inte om ursäkt för sitt beteende. Däremot började han uppmuntra mig och gav mig alla förutsättningar för att lyckas göra ytterligare en cello, till själva gesällprovet.

Bakom Anita Matter hörs ett jamande. Katten knackar med tassen mot rutan och hon reser sig för att släppa in den.

Så, hur hamnade hon här, bland rapsfälten?

Efter skolan var det dags för praktik. Hon tar en kort paus i berättandet och låter blicken vila en stund på grönskan utanför.
– Utan att gå in på detaljer kan man väl säga att om Me Too-rörelsen hade funnits då, hade det som hände mig under mina två första praktikperioder varit förstasidesstoff för tidningarna.

Cellon har fått sitt bakstycke. Men överblivet material kastas inte. Anita täljer av det istället, exempelvis knivskaft.

Hon sökte praktik i Wien, som hade flera ansedda fiolmakare. Efter att vid upprepade tillfällen ha blivit sexuellt trakasserad av sin handledare lämnade hon staden och sökte sig vidare.

Samma sak hände under praktik nummer två, i Tyskland.
– Det var en sluten värld med främst äldre män, och jag var i 20-årsåldern. Det är självklart ingen ursäkt, men så såg världen ut. Det var ingen som reagerade.

Under skoltiden hade Anita Matter blivit god vän med en svenska, vars familj drev, och fortfarande driver, ett fiolmakeri på Limhamn utanför Malmö. Hon kontaktade väninnan och flyttade kort därefter till Sverige. Sedan hon fick uppehållstillstånd har Skåne varit hennes hem.

Stråkinstrumenten och musiken blev, trots allt, en omistlig del av hennes liv – tillsammans med jakten på det perfekta ljudet.

Eller?

Anita Matter värjer sig inför formuleringen om det perfekta ljudet. Hon menar att ingenting är så subjektivt som klang.
– För mig, när jag bygger eller reparerar ett stråkinstrument, är min uppgift att skapa den bästa miljön för ljudet att vistas i. Och de bästa förutsättningarna för träet att härbärgera ljudet.
– Sedan är det upp till musikern att ta det vidare.

Anita Matter skrattar och drar med handen på insidan av den fiol som hon arbetar med för tillfället.
– Det kanske låter flummigt men jag ser ljudet som ett eget väsen och varje träbit som en personlighet.

Samtidigt understryker hon att fiolmakeri till stor del handlar om att förhålla sig till en bestämd uppsättning regler. Måtten på instrumenten och dess olika delar är förutbestämda – och många. De går inte att tumma på.
– Fiolens hals ska vara en viss längd, likaså kroppen. Därför kan man säga att man som byggare eller restauratör redan har en ljudbild att förhålla sig till.

Detsamma gäller träslagen. Klassiska stråkinstrument består av två träslag, det är lönn i botten, sidostycken och hals, och gran i locket.
– Italienarna har även använt, och använder fortfarande, poppel och vide till instrumentets botten. Det gör också jag ibland, om jag får tag på riktigt bra träbitar.

Anita Matter sätter fiolen som hon är i färd med att bygga vid sitt ena öra och knackar lite lätt på dess botten.
– Hör du, här finns redan en klang. Genom alla tider har det experimenterats med olika träslag men det finns inget som slår gran när det handlar om att nå fram till den bästa fiolklangen.

Än idag kan hon överraskas av träslagets egenskaper. Gran är stabilt och lätt på en och samma gång, vilket gör att ljudvågornas svängningar når fram riktigt snabbt i det.
– Människor som inte är inne i den här världen kanske tänker att gran, vad är det för mesigt och mjukt träslag? Men de kan inte ha mer fel.

Anita Matter stryker med handen över strukturerna som framträder på fiolen som hon är i färd med att bygga, men som ännu inte har blivit lackerad.
– Gran är styvt på längden och mjukt på tvären. Perfekt för instrumentbygge. Gran har också en hög hållfasthet. Av samma anledning är många takstolar gjorda i det träslaget.

Men det går inte att gå ut i skogen och hugga ned vilket träd som helst, poängterar hon och beskriver vad hon vill ha: trädet ska ha vuxit i alperna, högt upp, och helst vara fällt under vinterhalvåret, då det är minst aktivitet i stocken.

Idag finns ett antal europeiska företag som etablerat sig under de senaste decennierna, berättar hon, som i hopp om att tjäna snabba pengar, tullar på virkeskvaliteten.

En fiolsnäcka i olika stadier.

Hon skakar huvudet.
– Jag samarbetar bara med etablerade företag som har jobbat i generationer, både för instrumentens skull och för miljön. Att ta fram och hantera det rätta virket till ett stråkinstrument, det är en hel vetenskap i sig.

Och det slutgiltiga urvalet gör hon själv. Det är bland det roligaste, att tolka träet.
– Det behöver inte vara tätvuxet, det kan du kompensera under själva byggandet. Men det kan vara bra om träet är kvistfritt, även om det också kan vara roligt att ha med en ojämnhet eller en liten kvist någonstans…

Hon berättar om en Stradivarius, La Tullaye från 1670, vars botten av lönn har fyra kvistar.
– Helt otroligt! Den kostar lika många miljoner idag som ett instrument byggt av Antonio Stradivari med »felfritt« lock.

Men sedan handlar det om själen också.

Yrket går ut på att lyssna sig fram till träets själ, säger Anita Matter. Efter många år som fiolbyggare vet hon att varje träbit är unik – även de som kommer från en och samma gran.
– Det är en överraskning varje gång du börjar jobba med träet, hur fiolen i slutänden kommer att låta när musikern väl spelar på den. Det är så fascinerande! Det är därför jag fortsätter att tycka det här är spännande.­

– Så här brukar det inte se ut när jag arbetar, det är bara för bildens skull, skrattar Anita Matter framför fiolens olika beståndsdelar.
23 augusti 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram