Bakom knuten på en enplansvilla i Bollebygd mellan Borås och Göteborg står en kanot fylld med grumligt vatten. Ett par skräddare zickzackar över ytan. På botten ligger några träklabbar som för det otränade ögat inte ser mycket ut för världen. Men den som förstår, förstår. Curt Bengtsson – den enda i Sverige som på regelbunden basis flätar så kallade Hedaredskorgar av papperstunna furuspån – sticker ned handen och plockar upp en drypande träbit och pekar:
– Det här är ju så makalöst fint, ser du. Helt magiskt!
Granen
Den är skogslandet Sveriges vanligaste träd. En av de viktigaste exportråvarorna. Trygg och pålitlig. Men trots det — en underdog.
Hej!
Vill du läsa hela artikeln?
Köp prenumeration här
Barkens skrovliga grå mönster påminner om femkronor. Det är pengagran; en rakvuxen, tätvuxen, undertryckt gran, som vuxit upp omgiven av större bjässar som hållit den nere. Tvingat den att växa sakta och bli stark och seg. Årsringarna ligger tätt packade på varandra. Inte alls som i det porösa snabbväxta granvirke många är vana att se i byggvaruhusens staplar, med centimeter av luftig sommarved mellan den starka höstvedens mörka, smala ringar. En sån här gran går en på hundra. Antagligen är den ännu mer ovanlig än så. Den är också en av två granar som valts ut att ingå i projektet Från rot till barr, en undersökning av vad man kan göra av granens alla olika delar. Av innerbark, vidjor, kåda och ved. Allt kan bli till något om man bara vet hur man gör.
Få vet det bättre än Knut Östgård, slöjdare sen koltåldern och idag pensionerad hemslöjdskonsulent. För ett par år sedan drog han igång ett projekt tillsammans med 22 slöjdare där han ville ta reda på vad man kan göra av en björk. De fick ut 400 föremål ur ett och samma träd. Det här är hans nya satsning. Men denna gång är det Sveriges allra vanligaste träd som står i rampljuset. Tajgans furste som blir både äldst och störst av skogens alla invånare – granen.
En solig majdag samlas ett gäng slöjdare, två musiker, en kock och en bagare på Nääs i Lerum för att utbyta idéer och visa hur långt de kommit med sina grandelar. Där är en kasse bunden av granbast, flöjter täljda av raka grenar, lövtunt svarvade skålar, en krydda gjord på granbarr, rotslöjd, tråg, en djembetrumma av västafrikansk modell och laggade silltunnor. När eftermiddagen går mot sitt slut slår sig Knut Östgård ner på en bänk och summerar intrycken:
– Det är väl häftigt? Det är väl jättehäftigt? Att trumman blev klar och flöjten, och de stora trågen… Och laggade tunnorna där… Det är kul att se! Just det här att mötas och inspirera varandra till nya stordåd – det tror jag på. Ensam kan man lätt bli lite låst men är man två så har man två idéer. Och är man fler så har man plötsligt massor av idéer att dela på, säger han glädjestrålande.
Att det är just granen som Knut Östgård fördjupar sig i den här gången har flera orsaker. Granen har i alla tider använts mycket till slöjd, speciellt för mathantering, eftersom den inte ger smak så som andra träslag gör. Rötterna är grunda och smidiga nog att fläta och knyta med. Fibrernas mjuka spänst gör att de passar extra bra till musikinstrument, inte minst i locken på stränginstrument. Barken innehåller ämnen som kan användas till både skinngarvning och färgning. Kådan anses ha medicinska egenskaper och innerbarken går att mala till mjöl att dryga ut brödet med i knapra tider.
Magnus Eriksson är hemslöjdskonsulent i Kronobergs län. När Knut Östgård ringde upp honom förra året och frågade om han kunde tänka sig att hålla i projektet behövde han inte fundera länge.
– Jag tycker idén är jätteintressant! I dagens samhälle måste vi börja tänka mer på vad vi kan producera på nära håll och då måste vi såklart titta på granen. Jag tror att den är lite undervärderad. Vi borde kunna göra mer av den än vad vi gör idag. För nu gör vi fasen inte mycket, säger han.
För att visa hur olika granvirke kan bli beroende på hur trädet vuxit valde Magnus och Knut att använda två olika granar i projektet. En långsam- och tätvuxen och en mer vanlig granåkersvariant. Dessutom har de tagit bark från en tredje gran. I Kerstin Lindroths och Sara Thorns händer har den blivit till runda burkar och en väska som följer stammens form.
– Jag har aldrig sett något liknande förut. Det är jäkligt häftigt att se hur det här projektet har öppnat helt nya dörrar och gett upphov till slöjd som aldrig tidigare funnits, säger Magnus Eriksson.
Den var spikrak och fin och så var det nästan inga grenarpå den. Bara en liten kvast i toppen. Väldigt märklig för att vara en gran.
Det var till Curt Bengtsson i Bollebygd som Knut Östgård ringde förra året och föreslog att de skulle ge sig ut och barka gran.
– Jag har aldrig tagit bark förut, det var Knuts idé helt och hållet. Det var runt midsommar och det hade stormat så det var en del träd som skulle tas ned i min svärsons skog. Vi valde ut ett av dem och skar ett snitt runt varje grenställning och så en skåra längs med stammen. Det gick så himla fint! Barken bara åkte av. Trädet såg ut som ett bamburör när vi var klara.
Det var också just där i närheten som han senare fick korn på den undertryckta pengagran som nu ligger i blöt i hans trädgård.
– Jag har aldrig ägnat mig åt gran tidigare men jag tyckte den här såg intressant ut. Den var spikrak och fin och så var det nästan inga grenar på den. Bara en liten kvast i toppen. Väldigt märklig för att vara en gran.
Curt Bengtsson skickade en bild av granen till Ingrid Andreasson för att få expertråd. Hon är beroende av just den här typen av granar för sitt bastabinne, en slöjdteknik som går ut på att man kokar, klyver och tvinnar bast av tätvuxna granars ytved. Med grönt ljus från henne tog Curt Bengtsson ned trädet, sågade upp virket i lagom långa längder och la det i blöt i kanoten i trädgården.
– Jag använder normalt bara fur i mina korgar. Men när jag såg hur rak och fin den var så kunde jag bara inte hålla mig. Jag kände att jag måste prova om det gick att göra flätmaterial av den. Och det gick ju helt makalöst bra!
Träbiten han håller i droppar av fukt. Innanför barken är virket gulrött i en cirkel runt den ljusare kärnveden.
– Det här är splinten som jag gör flätmaterial av, förklarar Curt Bengtsson och tar med materialet in i källaren där han har sin verkstad.
Med bandsågen sågar han ut en smal längd. Sedan sätter han täljkniven mot en årsring och trycker till. Det frasar lätt när träet snällt delar på sig och går isär i tunna remsor, som glansigt presentsnöre ungefär.
– Titta så fint det släpper! Helt magiskt! Är det inte bra trä så går det inte att göra såhär. Då går årsringarna in i varandra och hoppar hit och dit.
En som är mer van att jobba i gran är Elinore Morris. Hon är utbildad fiolbyggare men arbetar mest med att reparera kontrabaser i sin verkstad på Nääs. I ljuset från fönstret hänger några strängstall som ska mogna i solskenet. På väggen sitter en kora som hon byggde för ett par år sedan och på bordet ligger tre smörknivar av kokosträ, mahogny och masurbjörk som en kund ska få i present. På en bänk står en kontrabas från 1940-talet som ska restaureras.
Tvärtemot vad man kan tro är kontrabaser inte en del av fiolfamiljen utan härstammar från äldre släktingar. Men precis som fioler har de oftast gran i locket.
– Man använder träd från höga höjder i Alperna och virket måste vara kluvet och torkat på rätt vis. Man kan inte använda svensk gran på samma sätt, förklarar Elinore Morris.
När Knut Östgård hörde av sig och frågade om hon ville vara med och slöjda i gran visste hon direkt vad hon ville göra.
– Det första instrumentet jag byggde var en djembetrumma, för 18 år sedan. Jag hade aldrig jobbat i trä förut och när jag ser på den där trumman idag – med allt jag nu vet om material och hantverk, så ser jag så många skavanker som skulle kunna rättas till. Jag har längtat efter att få göra ett nytt försök, säger hon.
Trumskinnet spänns fast på kroppen med tre smidda järnringar. Ljudet bestäms bland annat av trummans volym och väggarnas tjocklek. Undertill är den trumpetformad och när man trummar håller man den upplyft i knäet. Exakt hur ljudet påverkas av att den är gjord just i gran istället för de hårdare träslag som vanligtvis används är svårt att säga, menar Elinore Morris.
– Jag är nöjd med ljudet. Det blev förvånansvärt bra! Men gran är bra för ljud, för träet är lätt och elastiskt, men starkt längs årsringarna. Det gör att det har möjlighet att vibrera bra.
Klangen fyller rummet när hon slår några prövande slag.
– Det är ett väldigt rikt ljud. Man kan hitta mycket i det… Många olika frekvenser och övertoner. Men ett tränat öra skulle säkert höra skillnad på den här och en traditionell djembetrumma. Fast jag har inte den kunskapen, säger hon.
Dagen efter mötet på Nääs dukar Rolf Julander fram kaffe och nybakt småfranska direkt från sin vedugn i Sandhult utanför Borås. Degen har han satt i grantråg som vanligt. Något annat har han aldrig använt under sitt långa bagarliv.
– Det är ett behagligt motstånd när man knådar. Det är inte glatt och det skvätter inte. Man lägger i mjölet först, och sen vätskan i en grop och så arbetar man ihop det. Sen skrapar jag ut degen och så står tråget till nästa gång. Det behöver inte diskas, förklarar han.
Bakandet är hans huvudsyssla men när andan faller på slöjdar han en hel del. Här finns både snickarbod och smedja och på loftet inne i bagarstugan vimlar det av hans alster: svepaskar, täljda stolar, smidda ljusstakar och olika träinstrument. Han är nätt och jämnt färdig med de rejäla baktråg som hans del av granstammen räckt till.
– Det är himla tur att Knut finns för annars blev det nog inte så mycket gjort. Det är han som sparkar igång oss. Han är en väldig idéspruta, säger Rolf Julander.
– Nu när jag har hållit på och huggit tråg i ett par dagar så känner jag lusten komma. Nu skulle jag vilja slöjda hela sommaren, säger han och påpekar att alla som var med på mötet på Nääs verkar vara överens om att det är givande att träffa andra slöjdare och se vad de gör. Det väcker inspirationen, menar han.
– Flöjterna, bastabinnet, Kerstins Lindroths burkar. Och rotslöjden! Det är ju så vackert med rotslöjd… Och så den där kryddan. Själv är jag gammalmodig. Jag hittar inte på recept med massa chili och sånt. Salt och vitpeppar kommer man långt med tycker jag. Men det är roligt att lyssna på en som verkligen går in för’t.
Tillbaka på Nääs skruvar kocken Erik Måneld upp locket på en av sina burkar och visar kryddan han tagit fram. Den består helt av granbarr som finfördelats och torkats i flera omgångar tills de blivit ett grönt pulver med dovt sötsyrlig gransmak.
– Granen är det tryggaste trädet. Den där polaren i klassen som inte gör så mycket väsen av sig men som finns där. Någon att luta sig mot, säger han.
Hans krydda är ett försök att fånga essensen av gran. Inte granskottens lätta syrliga smak, utan någonting tyngre, tryggare. Doften av granskog.
– Gran är en av de grundläggande dofterna i hela vårt land. Det där som ligger i bakgrunden som vi inte riktigt tänker på, säger han.
Processen för att framställa kryddan är enkel nog för att vem som helst ska kunna göra det i sitt eget kök. Och när den väl är klar står den sig minst några månader.
– Den påminner lite om en del smaker som används mycket i Mellanöstern. Där är det vanligare med dova toner som vi inte använt så mycket här. Om man gör en kikärtsröra som hummus till exempel, så kan granen ersätta både citronen och sesampastan som smaksättare. Men det skapar samtidigt en väldigt nordisk känsla, säger han.
– Min familj är jättetrött på gran nu. Jag har provat att laga det mesta! Den funkar lika bra i varm- och kallrätter som desserter. Jag är nästan lite oförskämt nöjd med den.
Nöjdheten kommer sig inte bara av att ha hittat ett sätt att ta vara på en lokal och tidigare förbisedd råvara. Det handlar också om att stå upp för granen. Trädet får inte den uppskattning det förtjänar, menar Erik Måneld.
– Vi pratar jämt om hur fantastiskt det är med stora ekar, men granar är helt underbara. Man kan alltid få skydd mot regn och snö under en gran, året runt. Det är alltid lite varmt där. Man står ju inte under en björk i februari, det är helt meningslöst.
Den här utställningen kan ju inte ändra betalningsmodellerna för skogsägare och sågverk. Men den kanske kan så ett frö i alla fall.
Utanför slöjdsammanhang används granar mest till pappersmassa eller billigt byggvirke. Snabbväxande granar är en av våra viktigaste exportråvaror idag. Men likriktningen inom skogsbruket får konsekvenser för den biologiska mångfalden. Växter, djur och svampar är beroende av olika typer av skogsmark för att klara sig. Men idag breder pelarsalar av jämntjocka och jämngamla granar ut sig överallt. Projektledaren och hemslöjdskonsulenten Magnus Eriksson förklarar:
– Förr valde man fina granar utifrån specifika behov och lämnade resten. Då hade man alltid fullvuxen skog, som växte mycket långsammare. Men idag när skogsägaren får betalt per kubikmeter finns inget incitament för att göra så. Nu växer träden upp på kalhyggen där de får så mycket ljus och näring att de är klara för avverkning igen på sextio år och det är jättelångt mellan årsringarna.
Han skulle gärna se att skogsägare och -industri kom på utställningen i november, när resultatet av Från rot till barr-projektet ska visas upp, och att de ska börja fundera på sina roller i det nuvarande skogsbruket.
– Den här utställningen kan ju inte ändra betalningsmodellerna för skogsägare och sågverk. Men den kan kanske så ett frö i alla fall; nånstans måste det ju börja. Vi lever i ett kortsiktigt samhälle men jag känner ändå att det finns en potential att vända detta nu. Vi är många som är ganska trötta på släng och däng, säger han.
Även Knut Östgårds ögon lyser av förväntan när han pratar om höstens utställning.
– Det kommer bli bra! Jag vill att folk ska förstå att en gran kan vara mycket mer än en julgran. Smaken, lukten, barken, veden. Det finns så otroligt mycket att ta vara på. Granar finns ju överallt. Nu har vi tagit två stycken. Och se vad det kan bli av det!
Maria Diedrichs är Hemslöjds redaktör och hennes favoritträd är trots allt blodbok.
Nicke Johansson är frilansfotograf och just nu extra stolt över sina bilder i nya boken Den asiatiska köksträdgården.