Doppa en pappersremsa i järnsulfat. Håll den över en flaska ammoniak tills den färgas blågrön. Torka den över en tänd cigarr. Nu blir den kastanjebrun som guldoxid. Slutligen framträder guldgula metallglänsande fjäll. Voilà – du har framställt guld.
Eller snarare vanlig rost, men det visste inte August Strindberg när han skrev ned receptet i sitt häfte Guldets syntes 1896.
Strindberg hade upptäckt alkemi, den moderna kemins ockulta urmoder, under sina krisår i Paris. Hans efterforskningar möttes dock med axelryckningar av samtidens kemister. »Det som är riktigt [i hans skrifter] är inte nytt« skrev blivande nobelpristagaren The Svedberg »och det som är nytt är inte riktigt«.
Strindberg var dock inte den förste som gick vilse i alkemins vindlande värld. I det forna Egypten arbetade alkemister med att framställa imitationer av guld och ädelstenar i hundratals år före Kristus. De var professionella hantverkare som arbetade med beprövade metoder och var fullt medvetna om att det var imitationer det handlade om, och inte den äkta varan. Men från Alexandrias tempelverkstäder spred sig idéerna och blandades så småningom med mytologi, astrologi och läkekonst.
Under 1100-talet arbetade alkemister vid vartenda europeiskt hov. Bristen på vetenskapliga genombrott kompenserades med mystik och hemlighetsmakeri.
När ingen lyckades framställa guld riktade man istället in sig på att hitta Aristoteles femte element – känt som kvintessensen, eller De vises sten. Inte heller detta lyckades dock, trots många ihärdiga försök. Från 1600-talet och framåt började istället kemin växa fram som en egen vetenskap, med empiriska försök och hypoteser som kunde falsifieras.
Alkemin förblev lycksökarnas och lurendrejarnas territorium. När Strindberg halkade in på ämnet hade kemisterna redan sedan ett par hundra år distanserat sig från de gamla idéerna.
Ändå hade man lärt mycket från alkemin. Som konsten att destillera och sublimera, kristallisera och filtrera. Ännu idag hittar man förstavelsen al-, den arabiska bestämda artikeln, i många kemiska termer – alkohol och alkalisk till exempel. Ett minne från forntidens arabiska alkemister. De drevs för övrigt mer av medicinska framsteg än av jakten på guld och evigt liv. Redan på 700-talet i nuvarande Irak, skrev en av de mest inflytelserika alkemisterna – Abu Musa Jabir Ibn Hayyan, känd i Europa som Geber – att de som arbetade med framställning av guld var fullständigt okunniga:
»Då begrep jag, att de kunde indelas i två klasser: bedragare och bedragna. Jag beklagar båda.«
