Golvad

Ullfilt, shibori och mexikanska golvklinker. Designern Eva Davidsson såg mönstrade möjligheter i materialet som skulle slängas.

Text Malin Vessby
Foto Henrik Bonnevier
22 maj 2023

Eva Davidsson har känsla för struktur. Hon drar ut en brun kartong ur bokhyllan och lyfter på locket. Inuti ligger essensen från hennes senaste projekt, omsorgsfullt numrerat och instoppat i plastfickor.
– Flytet, säger hon. Det är det jag vill åt.

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Prenumerera! Då får du tillgång till alla våra artiklar på hemslojd.se. Väljer du pappersprenumeration startar den med nästa nummer som har tema STICKNING. All digital läsning ingår!

Köp prenumeration här
Redan prenumerant?

Problem att logga in? Läs mer här.
Mönstermöjligeterna är oändliga säger designern Eva Davidsson.

Egentligen är hon utbildad designer och har jobbat mycket med serieproduktion. Men även de senaste åren, då hon mest arbetat småskaligt, gör sig designmetodiken hela tiden påmind.

Hon planerar gärna sina jobb så att de ska kunna återupprepas utan problem, leda till så lite spill som möjligt och gå att utföra utan alltför många inbromsningar längs vägen.
– Jag gillar att hitta den smartaste konstruktionen. Jag tänker ut vilka moment jag ska göra först, hur ska jag klippa och vilka sömmar som jag ska börja med för att det ska gå fort, säger hon och slår sig ner i ateljéns klargröna soffa. Vi är nu i förorten Midsommarkransen utanför Stockholm. Väggarna är vita och färgerna liksom skarpare här inne än utanför.

Ur plastfickan drar Eva Davidsson fram en hopvikt pappersbit och en kvadratisk ullfiltslapp. Mönstret på yllet påminner om ett kyrkfönster. Pappret däremot, är fortfarande helt vitt. Det är vikt på diagonalen, mitten och längs kanterna. Somliga vikningar går bakåt och andra framåt, det ser inte mycket ut för världen. Men hur anspråkslöst arket än upplevs så har det en uppgift. Det är ett instruktionsblad. En manual. Vikningarna visar hur den kvadratiska filtrutan veks före färgning. Följer Eva Davidsson instruktionen kan hon återupprepa yllelappens mönster.
– För det går inte att titta på det infärgade mönstret och se hur det är gjort. Det är omöjligt. Men med hjälp av pappret får jag till det, säger hon och bläddrar i kartongen.

Totalt har hon skapat manualer till 41 mönster.

Mönstermöjligheterna är oändliga. Det räcker att vrida rutorna åt ett nytt håll,
så skapas en helt ny helhet.

Det ena leder också till det andra. Det var när Eva Davidsson kom i kontakt med en inredningsfirma som syr ljuddämpande draperier i ullfilt som hon, ställd inför det högkvalitativa materialet, hörde sig för om de istället för att slänga spillbitar möjligen kunde lägga undan rester till henne. Designern i Eva Davidsson hade vaknat.

Hon fick säckar med ullfilt.
– Och jag gillar ju ull va! Det är nåt som är speciellt med det.

Men hur skulle hon ta vara på draperiresterna på bästa sätt? Kanske kunde hon få ut som mest om hon klippte det i kvadratiska bitar?

Det var tanken på fyrkanter som ledde vidare. Hon mindes de mönstrade golvplattor som hon sett under sina resor i Mexiko. Tex-tiles, associerade hon, som en ordlek mellan engelskans begrepp för textil och kakelplattor. Nästa tanke kom också av sig själv: Shibori.

Ordet shibori kommer från japanskans ord shiboru, som på ett ungefär betyder vrida, pressa och dra åt. Det är också så, ytterst förenklat, som färgnings- och mönstrings-
tekniken med samma namn går till.

Shibori är en reservageteknik. Det betyder att man under färgningsprocessen ser till att blockera vissa delar av det tyg som doppas i färgbadet från att suga åt sig färg. Men även om ordet är japanskt har reservagetekniker genom årtusendena dykt upp jorden runt. Också med andra namn. Några av de hittills äldsta fynden är från Peru, bland annat ett som antas ha färgats runt 450 år före Kristus. I Japan vet man att shiborifärgning pågått åtminstone sedan 700-talet.

Här i Sverige är nog »tie-dye«-tekniken mest känd; att knyta ett snöre riktigt hårt runt delar av ett tyg innan det färgas för att på så sätt hindra färgen från att tränga in under åtsnörpningen. Då blir mönstret oftast ringformat. Men ett tyg kan lika gärna veckas, vridas, snurras, packas, dras ihop med hjälp av sytråd eller behandlas på andra sätt innan det stoppas ner i färgbadet, så länge färgen på olika vis hindras från att ta sig in överallt. Dessutom kan man färga flera gånger, ovanpå varandra.

Eva Davidsson skakar lätt på huvudet. Hon skrev för några år sedan en instruktionsbok om shibori för Hemslöjdens förlag. Det finns alltid nya spår att slå in på.

Ullfilten från inredningsfirman kom i alla möjliga toner. Beige, grå, turkos, gråblå och vit. För att få de olika stuvbitarna att fungera ihop och kunna skapa helheter av dem, valde hon därför att färga dem i samma färg: Blått.
– Man kommer tillbaka till vissa färger. Och jag återkommer gärna till det turkosa.

Också i Japan, shibori-begreppets hemland, har det länge framför allt varit blåfärgning som gällt. I det fallet växtfärgning med indigo. Eva Davidsson använder en syrametallkomplex textilfärg som är specialanpassad för djurfibrer, som ull och
silke, och som håller bra över tid. Hon vrider på filtbiten i handen. Mönstret ser olika ut på fram- och baksida.
– De delar av tygpaketen som hamnat ytterst kommer att suga åt sig mest färg i badet, de innersta minst, säger hon och nickar mot ett draperi som täcker en vägg i ateljén. Där bakom står den 40 liters vattenkokare som hon färgat i. I den stora elkitteln har hon värmt vattnet till 95 grader, blandat i färg och ättika och låtit tygpaketen sjunka ner. 60 lappar åt gången. Men innan dess har hon gjort mängder av prover för att veta vilka mönster hon ska satsa på.

Runt 40 minuter har tygpaketen vaggat runt i badet innan hon plockat upp dem, låtit ullfilten svalna lite, sköljt tyget och lindat in det i en frottéhandduk för att suga ur så mycket vatten som möjligt. Först vid det laget har hon börjat sprätta upp stygnen som hållit mönstervikningarna på plats.
– Det är ett jädra jobb!

För att sy ihop tygpaketen har hon experimenterat sig fram till perfekt stygnlängd. Den ska vara ganska lång för att vara lättsprättad, men inte alltför lång eftersom färgen då suger in på fel ställen, påpekar Eva Davidsson. Hon har en industrisymaskin som orkar ta sig igenom yllepaketen.
– Och så syr jag med en glatt syntettråd som är lätt att dra ur. Jag har en färg på undertråden och en annan på övertråden eftersom det är lättare att dra ut undertråden, åtminstone om jag ser till att spänna den lite, förklarar hon och hennes sinne för att förenkla och systematisera tillverkningsprocesser lyser än en gång igenom.

Men innan hon plomberat tyg-paketen med sömmar har hon först pressat – och åter pressat – på varje veck, så att de blivit skarpa och distinkta. Hon suckar lite.
– Det är mycket jobb!

Innan Eva Davidsson valde ut de shiborifärgade kvadrater som hon skulle satsa på att mångfaldiga, skannade hon in olikmönstrade rutor i datorn. Där kunde hon vrida och vända på bilderna för att testa hur olika kombinationer skulle ta sig ut ifall de syddes ihop.
– Mönstermöjligheterna är oändliga, säger Eva Davidsson. Det räcker att vrida rutorna åt ett nytt håll, så skapas en helt ny helhet.
– Och måttet tänkte jag mig ungefär som en filt.

Slutresultatet blev 18 »tyger«, 190 centimeter höga och 120 breda.

Hon reser sig från soffan och kommer tillbaka med en blond hårtofs i handen, lite stel och glatt i kvaliteten. Egentligen är det här som hon befinner sig nu, på väg in i nya projekt.
– Vet du vad det här är?

Hon räcker fram den blonda kalufsen och besvarar själv frågan.
– I sin ursprungliga form är det ett agaveblad. Det är spill från den mexikanska mezcalindustrin. Tequila, du vet. Bladet har körts in i en maskin som tuggat bort det köttiga.

I Oaxacaprovinsen dit hon rest flera gånger och där hon numera har vänner, har en accelererande spritproduktion lett till att det ligger ruttnande högar av kaktusblad överallt, förklarar hon. Nu har en av hennes bekanta i Mexiko börjat undersöka om det går att ta hand om kaktusresterna på ett vis som gör att fattiga människor kan få en ny chans till inkomst. Eva Davidsson är involverad.

Hon vrider nyfiket på hårflätan.
– Spunnet blir det lite som sisal, det blir hårt. Men eftersom det ser ut som hår hoppas jag snart kunna träffa en perukmakare och friska upp mina kunskaper i tamburering. Planen är inte att göra peruker men att kanske komma fram till en produkt som de kan tillverka i Mexiko och tjäna pengar på.

Hon ler glatt.
– Jag har stora förhoppningar.

Eva Davidsson stuvar undan tofsen och sätter kartongen med plastfickor på plats.

Kanske kommer också hennes shiborimönster att ta sig till Mexiko med tiden. Hon har besökt en kakelmakare där. Eventuellt går det att överföra ullfiltsmönstren till golvplattor, funderar hon. En gång i tiden kom ju inspirationen från mexikanska golv.
– Tänk om jag kunde få ta idén hela varvet runt.­

22 maj 2023

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!