Glädjeämnet

Frågan är också om vindarna vänt.

Senaste det begav sig såg det nämligen dystert ut. I Skolverkets undersökning från 2003 berättade svenska skolbarn att de inte förstod vad de skulle med skolslöjden till. Ämnet ansågs roligt men inte viktigt. En likartad värdering gjorde barnens föräldrar. Slöjden var ett trevligt andningshål på väg mot viktigare grejer.

Överlag har barnen väldigt lite kritiskt att säga om detta globalt sett unika ämne.

Och runtomkring har då och då samma skolslöjdsskeptiska klimat flammat upp. Ett konkret exempel är när moderaternas utbildningspolitiske talesperson Tomas Tobé förra sommaren tyckte att grundskoleelever borde få byta ut slöjden mot det i hans ögon mer samhällsnyttiga ämnet programmering.

Men nu då. Hur står det till?

Om det är någon som har övergripande koll på läget för skolslöjden så är det forskaren Peter Hasselskog. Han är en av dem som ansvarat för den slöjdspecifika delen av Skolverkets purfärska utvärdering av musik-, bild- och slöjdämnena i grundskolan. Dessutom undervisar han på lärarutbildningen. När man ber honom att förklara skepsisen mot skolslöjden, börjar han med självkritik.
– Vi som företräder slöjden, som forskar, utbildar lärare eller arbetar som slöjdlärare ute på skolorna har varit för dåliga på att berätta varför ämnet är viktigt. Egentligen skulle vi inte behöva stå på barrikaderna eftersom eleverna är positiva, men nu måste vi kanske upp där ändå.

Ja, det räcker med att snabbt bläddra igenom den purfärska utvärderingen för att få bekräftat att dagens elever verkligen uppskattar de sammanlagt 330 timmar slöjd som de får grundskolan igenom. Överlag har barnen väldigt lite kritiskt att säga om detta globalt sett unika ämne; obligatorisk slöjdundervisning för alla barn existerar bara i Norden. Men till skillnad mot för ett decennium sedan, visar den nya utvärderingen också att betydligt fler barn ser slöjdämnet som viktigt idag än då. Dit hör hälften av niondeklassarna och 70 procent av sexorna. Så vindarna verkar ha vänt.

Däremot har även dagens elever svårt att riktigt ringa in vad de ska ha slöjden till. Jo, man lär sig sådant som är bra att kunna när man flyttar hemifrån, för att ta bättre hand om sina saker, menar en del. Och dessutom kan slöjden vara ett bra avstamp för dem som vill bli hantverkare, påpekar andra.

Men egentligen är det inte konstigt att barnen har svårt att sätta ord på poängerna med slöjdämnet. För det har lärarna med. Också det visar utvärderingen. I slöjdlärarkåren råder ingen samsyn kring varför slöjdämnet är angeläget eller varför det förtjänar att vara obligatoriskt. Här är tonen i Skolverkets granskning skarp. Spridningen på slöjdlärarnas argument för varför ämnet är viktigt är »anmärkningsvärt stor« heter det, eftersom »det kan förväntas råda någorlunda samstämmighet kring ett ämnes roll i den svenska skolan bland dess företrädare«. Bristen på enade motiveringar är dessutom problematisk om man vill föra fram sitt ämne utåt på ett tydligt och slagkraftigt vis, och vinna över slöjdämnesskeptiker till sin sida.

Mycket i skolan går ut på att komma på det som läraren vet, men i slöjden får man själv fatta beslut och se konsekvenser.

Om man frågar just Peter Hasselskog varför skolslöjden behövs väljer han att betona lärandet.
– Det är ett specifikt sätt att lära sig på. Att lära sig i och genom handling. Ett slags generell processkompetens. Mycket i skolan går ut på att komma på det som läraren vet, men i slöjden får man själv fatta beslut och se konsekvenser. Göra överväganden. Backa. Visst får man lära sig om slöjd, man får material- och teknikkunskap, lär sig tovningsteknik, hyvla, foga samman och sy, får fördjupa sig i en av mänsklighetens äldsta kunskapsformer. Men det är bara en del av det hela. Man lär sig också genom att göra erfarenheter och våga prova. Genom att överväga och analysera, säger han.

Peter Hasselskog kallar det »centrala kompetenser i en människas liv«.
– Det är saker som alla behöver kunna. Alltså inte bara de som är intresserade av slöjd.

När han själv har funderat över hur man bättre ska kunna föra fram ämnets specifika förtjänster, har han då och då landat i att kombinera ordet slöjd med entreprenörskap,
ett begrepp han tror skulle kunna förändra synen på skolämnet. Ett »magiskt modeord«, säger han visserligen, men jämför det sedan med ämnena Idrott och hälsa respektive Bild, som en gång i tiden hette Gymnastik och Teckning. Genom val av begrepp kan man bättre spegla ett ämnes innehåll, menar han, och innehåll förändras över tid. Det gäller inte minst slöjdämnets. Fram till 1990-talet stod hantverket i fokus på slöjdlektionerna. Sedan, i och med nya läroplaner, har slöjdprocessen fått större plats än slutprodukten. Idag anses alltså sättet man tar sig fram till en egenhändigt tillverkad pall intressantare att uppmuntra och utveckla än att den färdiga möbeln blir elegant utformad, med perfekt finish. Resonemangen, testandet och verkställandet.
– Att så få kopplar samman slöjden med en förmåga att se möjligheter eller att våga och ta initiativ handlar om okunskap, säger han och smakar återigen på ordet entreprenörskap.
– Ämnet handlar ju om kreativitet.

Idag är slöjden det enskilda skolämne med flest lärare som är över 60 år, och med minst antal lärare under 30.

Bitvis är den ångande färska utvärderingen rena marknadsföringskampanjen för slöjdläraryrket. Åtminstone skulle delar av den kunna användas så.

Och det kan behövas.

Idag är söktrycket till slöjdlärarutbildningarna besvärande lågt och alla som vill kommer in. Landets grundskolor formligen skriker efter utbildade slöjdlärare. Lärarbristen ser dessutom ut att öka. Idag är slöjden det enskilda skolämne med flest lärare över 60 år, och med minst antal lärare under 30. Fler än hälften av slöjdlärarna är dessutom över 50 år gamla och mellan en tredjedel och en fjärdedel av kåren är obehörig. Här finns helt enkelt gott om framtida jobb. Det verkar också vara ett yrke att längta till. Även den bilden skymtar fram mellan staplar och siffror i utvärderingen, som en ljus motvikt mot en pågående skoldebatt som är snävt inriktad mot problem.

Svenska skolbarn gillar nämligen slöjd skarpt och hävdar att ämnet stärker deras självförtroende. Och de tycker om sina slöjdlärare! Eleverna känner dessutom arbetsglädje och upplever att de har stort inflytande på ämnet; slöjden beskrivs i utvärderingen som skolans mest individualiserade ämne.

Och inte nog med det. Också slöjdlärarna skildrar sitt jobb med värme. Huvuddelen trivs, även om yrket också beskrivs som krävande och med mycket att göra. Numera är dessutom slöjdlärarna mer välvilligt inställda till hur de betraktas av övriga kollegor än tidigare. Statusskillnader från förr upplevs ha minskat. Delförklaringar till det tror Peter Hasselskog kan vara att slöjdlärarutbildningen utvecklats mycket de senaste tjugo åren och att allt färre slöjdlärare undervisar i enbart ett ämne. Det har gjort att förståelsen lärare emellan har ökat.

Idag pågår också en hel del arbete med att försöka vända den alarmerande utvecklingen mot allt färre slöjdlärare. Det går långsamt men det går framåt. Dels är »lärarlyftet« sjösatt sedan en tid tillbaka. Det vänder sig till den som redan har en lärarexamen men som vikarierar i slöjd utan behörighet i just det ämnet. Dels kan den som vill bli slöjdlärare få sin hantverkskunskap »validerad« och komplettera den med studier i pedagogik och ämnesdidaktik, för att i slutänden få lärarlegitimation. Dessutom har ett pilotprojekt påbörjats, där outbildade lärare med många års erfarenhet får jobba kvar i sina slöjdsalar parallellt med att de läser in behörighet.

Den nationella utvärderingen pekar också på goda skäl till utbildning. Där framgår nämligen att de elever som har en utbildad slöjdlärare i högre grad ser nyttan i vad de lär sig på slöjden, än elever till outbildade lärare. Det räcker alltså inte att vara en god slöjdare.

Eller med Peter Hasselskogs ord:
– Tidigare låg betoningen på hantverkskunskaper. Idag ligger den på lärande. Tidigare var hantverket ett mål. Idag är det mer av ett medel.

Kanske kan man, för att konkretisera det där med slöjden som medel, ta fasta på vad Sveriges första professor i slöjd, Marléne Johansson nyligen svarade Hemslöjd på frågan om vad slöjdkunskaper har betytt för henne personligen:
– Jag tror att de gett mig en stark intuition. Jag har blivit van vid problemlösning och planering. Dessutom har slöjd- och hantverkskunnandet påverkat mitt sätt att köpa kläder. Jag vänder ut och in på allt. Granskar hur det är sytt. Tar hem och syr om lite. Och så får man inte glömma självkänslan! Jag har lärt mig att jag klarar av och fixar. Och den självkänslan behövs på bred nivå idag – men den är svår att mäta.­