Getmannen

Är det konstigt att man längtar bort nån gång? Det gjorde i varje fall designern Thomas Thwaites. Han tog en paus från att vara människa och bestämde sig för att bli get. På riktigt.

17 december 2019

Stress, säger designern Thomas Thwaites eftertänksamt över telefon från London, om varför han en dag bestämde sig för att bli get.
– Jag ville väl fly från allt som det innebär att vara människa.

Ett stipendium senare skred han till verket.

Planen var att gå grundligt tillväga. Både tankar, känslor, matsmältningsapparat och anatomi borde få sig en översyn.

Inte minst studerade han möjligheten att tänka som en get. Förhoppningen var att komma ifrån mänskliga grubblerier, drömmar och förväntningar. Han kontaktade bland annat hjärnforskare och get-specialiserade vetenskapsmän, men konstaterade snart att lobotomerad, nej, det ville han inte bli. Och att bara slå av förmågan till mänskligt tal? Nej, det var inte görbart. »Kanske om 50 år«, sa hjärnforskaren. På ett tidigt plan uteslöt han droger.

Kvar blev anatomin. Han behövde kunna äta gräs och klättra i berg på alla fyra.
Så han byggde prototyper i trä som skulle göra honom fyrbent, och konsulterade proffs. Benlösningen blev till slut en getanpassad form av professionellt tillverkade proteser – och förflyttning av tyngdpunkt. »Du måste förlänga dina framben [läs, armar] för att få ryggen mer horisontell«, konstaterade protesspecialisten. »Sen måste du fundera ut ett sätt att gå med sextio procent av din vikt på frambenen och fyrtio på bakbenen.«
– Jag hade sett proteser framför mig som liknar de kolfibervarianter som atleter har på löparbanan, säger Thomas Thwaites och ler lite åt sig själv.

För så blev det inte.
– Det blev robusta ben av fiberglas, metall, läder och svampig silikon. Som dessutom gjorde vidrigt ont att ha på sig en hel dag på berget.

Men också att bli gräsätare visade sig vara knepigt för en människa. Thwaites gjöt en variant av våm – idisslares förmage – av silikon. Och så testade han olika sätt att bryta ner cellulosa. Kemiska metoder. Och biologiska. Men till slut fick tidsbristen honom att fuska. För att metamorfosen skulle bli av inom den tid han bestämt, behövde han vara färdig get före vintern. Det blev en lösmage fram på bröstet där han kunde släppa ner tuggat gräs. Det fick sedan koka i en tryckkokare över lägereld om kvällen, när han tillfälligtvis återgick till människohamn. Getkläderna, de gråvita och hjälpligt regntåliga, sydde hans mamma. På huvudet: störtkruka.

Själva transformationen skedde en septembermånad i de schweiziska alperna.
– Där finns vilda getter och gröna ängar…

Thwaites hade kontaktat en getbonde och herde högt upp på en bergstopp och kom så småningom att tillbringa sex dagar med flocken. Satsningen blev alltså i slutänden mest ett besök i getvärlden. Men ett lärorikt sådant.
– Det var jätteläskigt att klättra i berg. Uppför gick väl bra. Men tänk dig att gå brant utför, med all tyngd på dina framben. Det var fruktansvärt!

Andra upplevelser var positiva.
– Jag insåg att jag tycker om gräs. Vet du att det smakar olika på olika platser. Ibland är det bittert, ibland sött. Fast vi människor har för korta nackar för att kunna beta ordentligt. Jag fick gå ner på frambenen.

Thomas Thwaites levde ett par dagar som get i de schweiziska alperna – och accepterades av flocken. Men han behandlades som en flockmedlem med låg rang, ofta hänvisad till det sämsta gräset.

Efteråt konstaterade getbonden att flocken faktiskt accepterat Thomas som medlem. Engelsmannen låter stolt på rösten.
– Det var fint.

Men herden ställde också en nyfiken fråga till den inbitne Londonbon:
– Är det inte bara för att du kommer från det galna livet och tempot i stan som du fått en sån här idé?

Och där någonstans landade nog getprojektet – i filosofiska spörsmål snarare än konkret förvandlingskonst. Idag säger sig Thwaites tänka annorlunda än före tiden i Alperna:
– Tidigare levde jag mycket mer i huvudet. Numera är jag inte lika säker på vad som kommer först, kropp eller tanke. Innan såg jag också alltid människan som överordnad naturen. Jag kände att det borde vara enkelt att nedgradera sig till get. Men getens anatomi är minst lika utvecklad som vår och fullkomligt specialanpassad till sin miljö.
– Förr tänkte jag också på framtiden som väldigt teknikbaserad och high tech. Nu är jag inte så säker längre. Kanske är den mer getlik.

Och han tvekar inte inför svaret på om han fortfarande vill tugga gräs och göra krumhopp på bergssidor.
– Att verkligen vilja bli get… det vore ju någon form av dödslängtan, så nej. Men att ta ledigt som get ibland, ja gärna!

Hemslöjd åsikt

Gör det själv

Lappa och laga med Hemslöjd

Vill du få gratis nyheter och inspiration från Hemslöjd?

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!