Garva lagom

För att bli läder måste skinnet garvas. Men det finns olika sätt. Kromgarvning är billig och snabb men kan i värsta fall ge cancer. Andra metoder tar längre tid och kostar mer. Vilken melodi är framtidens?

Text Rasmus Panagiotis Columbus
Foto Nadja Hallström
31 maj 2021

Reijmyre glasbruk, en tisdag i mars när solen faktiskt värmer och påskliljorna börjar titta fram i backarna. Från smedjan intill ljuder taktfasta hammarslag och Linda Maasing fattar räckspaden. Placerar ena änden i armhålan, tar i från tårna och pressar ner spaden längs det som en gång var insidan på en fårrygg.
– Det här är sista steget i hela processen, säger hon och inspekterar skinnet.
– Här i nacken och rumpan är det som tjockast skinn, där är det fortfarande fuktigt. Så det gäller att fortsätta hålla fibrerna i rörelse tills det är helt torrt. Låter man det bara vara blir skinnet stenhårt.

Hej!

Din gratisprenumeration har löpt ut.
För att fortsätta läsa behöver du vara betalande prenumerant.
Har du redan en prenumeration på Hemslöjd?
Logga in eller skapa ditt digitala konto nedan.
Logga in
Eller köp en prenumeration nedan:
Köp prenumeration

Hej!

Du är inloggad men något är fel med din prenumeration!
Gå till Mina sidor för att få mer information

Vill du läsa hela artikeln?

Endast betalande prenumeranter kan läsa allt på Hemslöjd.se
Läs mer om hur detta fungerar här.
Logga in, skapa konto eller köp din prenumeration nedan...
Logga in



Köp prenumeration
Linda Maasing har garvat sedan 1995. Sedan 16 år tillbaka håller hon till i Reijmyre glasbruks gamla smedja.

Hon lyfter upp fällen och drar den genom skinnarringen som hänger bredvid. Drar kraftigt fram och tillbaka.
– Efter en jobbdag kan jag ha blåmärken i armhålorna efter räckspaden. Och träningsvärk. Och händerna tar en hel del stryk. Men när jag inte håller på får jag ont i ryggen istället, den är lite pajad sen jag höll på med timring…

Linda Maasing lärde sig göra läder när hon läste på Bäckedals folkhögskola. Innan det hade hon knappt tänkt på garvning.
– Men jag fastnade direkt. Jag vet inte vad det var. Omvandlingsprocessen tror jag, att ta något som annars bara skulle slängas och göra något användbart av det. Och att jag blev så personligt engagerad i alla skinn – hur man måste se och tolka dem, förstå vad man måste göra med dem för att det inte ska gå åt helsike. Mycket av det här är ju mer eller mindre bortglömd kunskap, man måste klura ut igen hur man gjorde förr, säger hon.

För det är riktigt gamla tekniker hon använder sig av i garvningen, den process som måste till för att döda djurs hudar inte ska ruttna bort utan konserveras och få önskade egenskaper. Hon använder barkbad, mjölbetning, garvar med hjärnor, hönsbajs och urin. Som man har gjort i tiotusentals år.
– Jag är inte intresserad av det där snabba. Jag tycker det är roligare med de historiska processerna, att klämma och känna, lukta och smaka. Om det är tillräckligt med garvsyror i vattnet när du smakar på det drar munnen ihop som inför starkt kaffe.

Hon visar med mungiporna.
– Det handlar om att lita på sin känsla, snarare än om kemiska processer.

Kemiska processer ja. Den absoluta majoriteten av allt läder i världen, runt 90 procent, garvas inte på Linda Maasings vis. Ditt läderbälte, skinnpaj, klockarmband och mobilskal har antagligen framställts med hjälp av krom.

När tekniken upptäcktes i slutet av 1800-talet revolutionerade den läderindustrin. Plötsligt gick garvningen snabbt – och lädret blev slitstarkt och smidigt.
– Efter att skråväsendet upplöstes blev det en boom av smågarverier i hela landet. Vem som helst kunde åka ner till Tyskland, lära sig hur man kromgarvade och komma hem och tjäna storkovan, säger Linda Maasing.

Linda Maasing garvar bäversvansar med sälgbark. Barken har hon inte kokat, utan bara lagt i vattnet. – Då dras garvämnena ut långsamt.

Snart industrialiserades tillverkningen och koncentrerades till större garverier. Men kromgarvningen visade sig så småningom ha en del nackdelar.

Håll i er, för nu blir det lite tekniskt.

Kromgarvning görs med salter som innehåller trevärt krom (krom III). Det ses som ganska ofarligt, även om nyare studier har visat att det kan orsaka allergi och eksem vid hudkontakt. Men de stora problemen uppstår om det krom som inte bundits i lädret omvandlas till sexvärt krom (krom VI). Det är starkt allergiframkallande och kan också, främst vid inandning, orsaka cancer. Dessutom är det farligt för miljön.
– Gör man det rätt och har kontroll på sina processer är risken liten att den här omvandlingen sker. Vi har kunskapen för att undvika det. Problemet är att inte alla garverier runt om i världen har eller prioriterar den kontrollen, säger Stefan Rydin som arbetat med miljöfrågor i garveribranschen i över 30 år och projektleder Swedish shoe environmental initiative.

Förr var det främst manliga byggarbetare som drabbades av kromallergi, eftersom sexvärt krom även var vanligt i cement. Men sedan mängden krom VI begränsades i cement på 1980-talet är det hos kvinnor som kromallergin ökar, och mycket talar för att det är kromet i läder som är orsaken, enligt Folkhälsomyndighetens miljöhälsorapport från 2017, framtagen av Karolinska institutet.

Jag är inte intresserad av det där snabba. Jag tycker att det är roligare med de historiska processerna, att klämma och känna, lukta och smaka.

2015 infördes begränsningar av sexvärt krom i lädervaror som säljs i EU. Trots det förekommer det ännu. När Kemikalieinspektionen 2019 undersökte 70 olika läderprodukter hittade de sexvärt krom över gränsvärdena i 10 procent av dem – i mobilskal, handskar och klockarmband.
– Vi kan inte säga att det är så det ser ut generellt, eftersom vi har jobbat in en träffsäkerhet i vår tillsyn – vårt mål är ju att få bort riskfyllda produkter från marknaden. Men vi tror att det är vanligare att sexvärt krom förekommer i produkter som kommer från länder utanför EU där garvningen kan gå till på ett ganska primitivt sätt, säger Amanda Rosen, inspektör på Kemikalieinspektionen.

I takt med globaliseringen och i och med att lagstiftningen i Europa hårdnat har nämligen en stor del av läderproduktionen flyttat till länder som Bangladesh, Indien, Pakistan och Kina. Industrin beskrivs ofta som en av de smutsigaste i världen.
– Vi besökte garverier i Bangladesh för några år sedan och förhållandena där var helt förskräckliga. Det handlar ju inte bara om kromet, utan också om andra hälsofarliga ämnen som formaldehyd, färgämnen och tungmetaller. De som jobbade med det här stod utan någon skyddsutrustning, ibland barfota, mitt i alltihopa. Och väldigt mycket gick helt orenat ut i vattnet, så att alla som bor runt garverierna också påverkas, säger Karin Lexén, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen.

– Jag tycker att skinnen vi garvar traditionellt står emot både värme och väta bättre än det mesta som är kromgarvat. Och så åldras det bättre, ändras och får en patina. Kromgarvat läder är ju mer som ett dött tyg, säger Linda Maasing.

På Tärnsjö garveri norr om Uppsala sitter Åke Lindström och käkar smörgåstårta – företaget bjussar på det varje månad som omsättningen överstigit fem miljoner kronor.
– Jag blev kromallergiker av att handskas med kromet. Är lädret dåligt gjort känner jag rätt snabbt att det börjar klia, säger han med en liten axelryckning.

Han började här 1976. Hade precis slutat gymnasiet och hade ett år att slå ihjäl innan han skulle rycka in i lumpen. Så han knackade på och frågade förmannen om de behövde folk. Du kan börja imorgon, blev svaret.

Efter att ha gått igenom varenda maskin och station som finns på företaget och varit med om att på 1980-talet fasa ut kromet är han idag produktionschef på ett av få industriella garverier som bara använder sig av vegetabilisk garvning. Och på fritiden – ja, då garvar han också.
– Ser jag en grävling längs vägen tar jag med den, jag har alltid plast i bilen. Alltid redo! Och här kan du se, sånt här gör vi när vi är här på helgerna och leker, säger han och slänger fram en batikfärgad kohud som han gjort tillsammans med elever på sadelmakeriskolan som han är lärare på.
– Den får nog bli en soffa, den blev jäkligt fin.

Med rejäla kliv guidar han runt i de stora lokalerna från 1940-talet. I ett rum ligger sorterade och saltade nöthudar och väntar på sin tur, de tyngsta väger uppemot sextio kilo.
– Vi köper allt från bönder i närområdet, från Mora som längst. Och vi kör bara nöt, som slaktats för köttet. Förr hade vi älg också, men de hade så mycket skador, säger han och tar nästa rum.

Här snurrar tunnor stora som studentlägenheter på rad. Hudarna ska vekas och avhåras innan de kan spaltas ner till lagom tjocklek och sedan läggas i garvningstunnorna. Där får de tumlas i bad med garvämnena i några dagar innan de kan gå vidare till återfettning, torkning och färgning.

Det tar tid. Mycket längre tid än om de hade kört på krom.
– Det här är ju absolut en dyrare metod. Och mycket av vårt läder blir andra- eller tredjehandssortering. Men så får vi också ett läder som är så nära miljövänligt man bara kan komma, säger Åke Lindström och kör ner handen i en tunna med det som blir över efter att skinnen garvats och spaltats ned.
– Det är bara hud och mimosabark. Det blir till biogas som bussarna kan köra på sen.

– Urin är fiffigt att använda vid garvning av fiskskinn. Det blir som mineral- och fettgarvning i ett. Ta lika mycket kiss som vatten – och sen kan du vattna blommorna med vätskan efteråt, säger Linda Maasing.

Tillbaka i Rejmyre har Linda Maasing gått ner i sitt garvningsrum under smedjan.
– Det är lite som en vinkällare, fast sunkigare. Kolla där står min kisshink. Och där i frysen ligger minkar, hjärnor, halvfärdiga älgbällingar och fårpungar, säger hon innan hon greppar en jätteslev och rör runt i det stora kar med brunfärgat vatten som står där.

Sälgbark och något annat som legat där flyter upp. Hon sträcker sig efter det och slänger upp det med ett klafs.
– Det är en bäversvans! Jag fick den av några jägare i trakten som frågade om jag ville ha dem. Och det ville jag såklart!

Sälgen har gett svansen en rödbrun färg. Hon brukar skörda barken i närheten när saven stiger på våren, göra knippen och låta dem torka för att använda resten av året. Annars använder hon ofta gran eller ek.
– Jag är ju så småskalig att jag inte behöver några större mängder, några säckar räcker gott och väl. Det mesta kan jag skaffa själv i närområdet, har det varit någon storm brukar jag ringa skogsägarna och fråga om jag får plocka lite bark från fallna träd, de har aldrig något emot det, säger hon.
– Och så känner jag en laggkärlstillverkare som gör öl- och vintunnor av ek, han har berg av ekspån jag kan ta säckvis ifrån. Ek är ju det enda svenska träslag som har så mycket syror i sig att man kan garva med själva träet, annars är det ju bara innerbarken man kan använda.

Medan barkanskaffandet är lätt för Linda Maasing har det blivit ett problem som ockuperat Åke Lindströms hjärna alltför ofta det senaste decenniet. För att omvandlingen från hud till läder ska gå tillräckligt snabbt och samtidigt vara så kontrollerad som det bara går, använder sig nämligen Tärnsjö av färdiga barkextrakt i sin garvning. Problemet? Att de görs på andra sidan jordklotet.
– Vi har lyckats fasa ut quebrachon, som görs av regnskogsträd, men måste fortfarande importera mimosa från Brasilien och Argentina. I åtta-tio år har jag försökt få någon att göra garvämnen av granbark utan att lyckas, säger han.

Sen springer han in på kontoret. Med sig ut igen har han en liten barnstövel av märket Kavat.
– Här! Jag fick faktiskt ett bolag att ta fram ämnen, testade det med Kavat och det funkade super. Lädret blev jättebra, det hade en bättre fyllnad och en helt annan känsla – när vi testade att sy i det blev det inga märken efter pressarfoten som det annars brukar bli. Jag visade upp det för ett av företagen som vi samarbetade med i Italien och de blev helt till sig. Skogsbolaget som tagit fram ämnet hade börjat förbereda för en stor anläggning som skulle ta hand om all bark och allt. Men så hade de ett stort möte om framtida investeringar…

Åke Lindström suckar.
– De bestämde att pay off-tiden skulle vara kortare på andra projekt. Så de lade ner. Och jag är tillbaka på ruta noll igen.

Så vad är då framtiden för lädret? Karin Lexén på Naturskyddsföreningen hoppas att ny EU-lagstiftning ska tvinga företag att ta större ansvar för var lädret i deras produkter kommer ifrån och hur det produceras. Garvaren Linda Maasing tror att fler stora företag måste gå i bräschen och använda sig av hållbart läder för att en omställning ska kunna ske.

Civilingenjören Stefan Rydin i sin tur tycker sig se att allt fler skoföretag försöker få koll på sitt läder.
– I takt med att pressen från myndigheter och konsumenter ökar kommer nog kromgarvningen minska, det är jag rätt säker på. Men då gäller det att det finns alternativ som är bättre. Vegetabiliskt garvat läder har potential där, om man lyckas fixa fram garvämnen som inte innebär att man hugger ner regnskog, säger han.

Åke Lindström, som nu är färdig med smörgåstårtan och snart ska in och packa ordrar som ska till Taiwan, säger bestämt att han inte tänker gå i pension innan han har lyckats ställa om hela Tärnsjös produktion till att bara använda svenska barkämnen.
– Men sen gäller det ju att få kunderna att förstå vad läder är också. Till syvende och sist är det ju de som avgör. Vill de ha naturligt läder, där det syns att det en gång har suttit på en ko som gått och kliat sig och kanske fått någon fästing? Eller vill de ha nåt som ser ut som en plastbit? Man hoppas ju att mer miljötänk ska leda rätt, men just nu vet ju de flesta inte ens skillnaden mellan kromgarvat och annat…­

31 maj 2021

Gör det själv

Hemslöjd åsikt

Lappa och laga med Hemslöjd

Följ @hemslojd på Instagram

Låt oss inspirera dig!

Få Hemslöjds digitala nyhetsbrev gratis i din mailbox.
Jag godkänner att Hemslöjd sparar och hanterar mina kontaktuppgifter.
Här kan du läsa vår integritetspolicy