Garnrealism

Hade du någon erfarenhet av broderi sedan tidigare?
Inte mer än att jag pysslade lite med det som liten. Jag minns speciellt ett landskap som jag broderade med utgångspunkt från ett yllebroderikit i tolvårsåldern. Det har jag alltid burit med mig som en inspirationskälla. När jag satte igång att brodera som vuxen började jag med att lära mig stygnen. Men jag insåg snart att jag snarare behövde luta mig mot min bakgrund inom teckning och måleri, än mot konventionella broderiregler för att få fram det uttryck jag ville ha.

Hur väljer du material?
Jag broderar på linnebotten med en blandning av ullgarn, entrådigt bomullsgarn från dmc, och silkestråd. Jag älskar att sy med silke men det kan ge en lite otäck glans i porträtten. Ull- och bomullsgarnerna ger ett mattare intryck. Idag använder jag mest dmc-garnet men blandar upp det med silke och ull när färgerna inte räcker till.

Hur påverkar materialvalet känslan i de färdiga porträtten?
Med åren har jag utvecklat en broderiteknik där jag blandar färger på ett sätt som påminner om klassiskt oljemåleri. Riktningen på stygnen imiterar penseldrag i lager på lager. De skapar en känsla av djup och form. Min stil är detaljerad, på gränsen till besatt, men det är det som gör att jag kan få fram strukturer och nyanser som uppfattas som realistiska bilder av hud, hår och tyg. Blandningen av trådar påverkar helt klart känslan i bilden. Däremot använder jag aldrig metalltråd för att brodera detaljer som örhängen eller glasögon. Jag kan skapa en illusion av metallisk glans med vanlig tråd – på samma sätt som de holländska mästarna använde mängder av färger för att måla en tekanna i silver.

Hur går processen till?
Jag börjar i fotostudion där jag tar uppåt 150 bilder av personen. Jag behöver känna en koppling till den jag avbildar så jag gör bara släktingar och vänner. Mostrar och morbröder hör till mina favoriter! Stora porträtt tar runt tre månader att göra. De mindre kan ta uppåt åtta veckor. Jag börjar alltid med att bygga upp bakgrunden med lager av akrylfärg som jag slipar med sandpapper innan sömnaden börjar. Jag tejpar upp fotot bredvid porträttet och börjar teckna detaljerna för att få varje rynka på plats. Sedan börjar jag sy. Först kastar jag ner lösa skissartade stygn. Sedan kommer jag tillbaka och bygger vidare på bilden med alltmer detaljerade korta stygn. Jag tycker att det ger liv åt porträttet att behandla det ganska omilt från början. Det blir många korta stygn i varje färg och många lager av tråd. Men jag följer inga broderiregler och kan stolt säga att jag knyter och gör långa hopp med tråden på baksidan för att slippa fästa trådar.

Hur ser du på tiden det tar att göra dina porträtt?
Det är ju uppenbart att jag lägger ner väldigt mycket tid på dem. Ibland är det inte så poppis med konst där det syns att man bryr sig så mycket. Men trender kommer och går och nu verkar intresset för tidskrävande och genomarbetade verk vara på väg tillbaka.

Var hämtar du din inspiration?
Jag jobbar i en hyperrealistisk stil som påminner om modern impressionism. På det stora hela är jag fortfarande mer influerad av andra målare, som Lucian Freud, än av andra textilkonstnärer. För ett par år sedan började jag också att göra stora målningar av broderiernas baksidor. De tavlorna liknar en blandning av popkonst, abstrakt impressionism och fotorealism.

Hur kom det sig att du började intressera dig för baksidorna?
För ett par år sedan vände jag på ett av mina broderier och blev för första gången medveten om bilderna på baksidan. De är på många sätt mer fascinerande än framsidorna. Tanken att de hade funnits med mig i studion så länge utan att jag upptäckt dem var otrolig. Så dum jag hade varit som inte lagt märke till dem förut! Plötsligt fanns där ännu ett porträtt, helt väsensskilt från den pedantiskt sydda framsidan – men med ett ännu större psykologiskt djup. En värld av lösa trådar, knutar och kaos. Sedan dess har jag ibland ställt ut broderierna bak och fram för att lyfta fram skillnaden mellan de sidor av oss själva som vi visar utåt och våra inre privata jag. Vi kan alla relatera till att ha en »andra sida« hos oss själva. Den sidan som nästan ingen ser. Tavlorna är en påminnelse om att fortsätta arbeta på den sidan, för den hänger alltid ihop med ytan. Baksidan är trasslig och full av knutar men om vi klippte bort allting skulle framsidan också rämna. Och även om den är komplicerad och stökig så kan även baksidan älskas och uppskattas för sin skönhet.