Gabdde, gákti, gápta, kolt

Men det mest komplicerade Rose-Marie Huuva sytt är nog ändå bröllopskolten till dottern. En skapelse i vitt siden, gjord med mellanlägg och foder för det rätta fallets skull, prydd med tennbroderier och silverkrage och kantad med band i grönt och rött längs kjolfållen, ärmslutet och halsen.
–Utan banden skulle det bara vara en vit klänning med dekorationer. Färgerna berättar om ursprunget, att det här är en brudkolt från den sydsamiska traditionen, säger Rose- Marie Huuva.

Själv är hon nordsame, bor numera i Kiruna, men har sina rötter i Gabná sameby tre mil norrut. Hennes egen traditionella kolt är blå till färgen, sys av kläde och dekoreras med band i samma tyg – rött längst ner vid kjolfållen, rött, gult och grönt på axelpartiet och rött och gult vid ärmsluten.
–Numer kan man använda vilken färg som helst i själva kolten, men banden måste vara i de speciella färgerna som gäller för området. Det ställer krav på hur man blandar färgerna, tycker jag. Man måste ha ett öga för det, annars kan det se helt galet ut.

Rose-Marie Huuva är utbildad textilkonstnär och arbetar som bildkonstnär med objekt, installationer och skulpturer där hon använder sig av olika material, bland annat renskinn. Dessutom är hon författare. Hennes genombrott kom 1999 med diktsamlingen Galbma Rádná (Kall kamrat) som ett par år senare nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Själv ägnar hon sig både åt tradition och nyskapande i sina koltar. För vad ska man annars säga om den i frasande satin, blänkande i djupaste blått med detaljer i rött och med de obligatoriska banden i sina klara färger? Eller om den i grått siden som hon sydde lagom till urfolkskonferensen i Alta i somras, även den med de karaktäristiska banden som säger varifrån hon kommer?
–Jag firar ofta med en kolt, syr upp en ny när det händer något roligt eller intressant. Under mina resor samlar jag på tyger. Kina är ett eldorado, men också Kautokeino – där finns en butik fylld med tyger och band. Dit bara måste man fara, säger Rose-Marie Huuva, som aldrig missar ett tillfälle för ett besök.

Helst av allt skulle jag vilja att vi kunde förena den gamla kunskapen med det nyskapande för att stå starka inför framtiden.

Från början syddes den samiska kolten i skinn. Färgerna som skulle komma att bli traditionella – blått, rött, grönt och gult – kom först med byteshandeln längs den nordnorska kusten på 1500-talet, dit handelsmännens båtar fraktade kläde av yppersta kvalitet från England och Flandern i utbyte mot kött, fisk, skinn och slöjd.

På lulesamiska heter den samiska dräkten gabdde, på nordsamiska gákti och på sydsamiska gápta. Det svenska ordet är kolt. Kolten kan sägas vara en skjorta med vid nederdel, grundskärningen är i stort sett densamma oavsett kön och ålder. En avgörande skillnad är längden – kvinnans kolt är längre än mannens.

Till kolten hör dessutom olika dräktdelar, som till exempel barmkläde, silverkrage, sjal, midjeband, mössa, bälte, byxor, skor, skoband, benholkar och päls.

Den traditionella klädedräkten varierar i Sápmi, som i dag sträcker sig över fyra länder – från Kolahalvön i Ryssland, över nordligaste Finland och norra Norges kustland- och inland, till delar av Sverige från Idre i Dalarna i söder och norröver. Man talar om tre dräktområden: sydsamiskt, lulesamiskt och nordsamiskt, men det finns gott om regionala varianter och skillnader mellan mansdräkter och kvinnodräkter, både i snitt och material.

–När det gäller färger och material har vi alltid tagit det som funnits närmast till hands. I gamla tider sydde man ofta i vadmal eller använde de tyger man hade tillgång till. Jag har sett bilder på norska sjösamer som bar randiga koltar, säger Rose-Marie Huuva.

Men egentligen vet vi för lite ur historisk synvinkel, både om färger och de samiska kolttraditionerna, anser etnologen Sunna Kuoljok på Ájtte,  svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.
–Det saknas helt enkelt forskning om dräkten. Kunskapen finns hos människor, i skrivna källor och bland äldre föremål och fotografier.  Eftersom vi historiskt sett är ett flyttande folk finns det inte heller så mycket bevarat som man skulle önska. Förr i tiden tog man vara på allt, återanvände, sydde om och slet ut. Men att kolten alltid varit en del av en levande tradition är tydligt. Man sydde av de tyger som fanns att tillgå i olika tider.  I Ájttes samling har vi koltar av framförallt kläde och vadmal, men även av andra ylletyger – bland annat ett kritstrecksrandigt, säger Sunna Kuoljok.

Modets svängningar påverkar också koltarna. Rose-Marie Huuvas författarkollega i norska Karasjok, Inga Ravna Eira, minns de kortkorta koltkjolarna på 1960-talet och hon påpekar att även färgerna skiftar över tid, både på själva kolten och på banden. Grundfärgen på Karasjok-kolten är visserligen blå, med volangen nertill i rött, och mellan kolten och volangen lyser en strimma i gult, men färgerna kan varieras.
–Hos oss väljer vi dem så att det blir en bra kombination. Vår kolt är så karakteristisk, så det syns ändå varifrån vi kommer.

Hon ger ett exempel.
–Våra kvinnokoltar har en vid kjol som svänger fint och som avslutas med en volang längst ner. Kjolvidden åstadkommer vi med hjälp av kilar, två på varje sida, från midjan och nedåt. Och volangen ska bestå av mycket tyg för att kunna rynkas vackert och liksom peka uppåt. Jag använder mig av 15 meter, de unga av mycket mer.

Själv syr Inga Ravna Eira sina sommarkoltar av lättare tyger, enkla att tvätta. Vinterkoltarna får bli varmare, då använder hon ylle.

Att färgerna skiftar är vanligast i mer vardagliga sammanhang. När det gäller större högtider är det de traditionella koltarna som kommer till användning i Karasjok-området.

Då blir sjalarna desto viktigare. Mjuka, lätta sidensjalar, med fransar som knyts för hand i ett varierande antal rader.
–Knutarna lägger vi stor vikt vid, man ska kunna se hur skickligt knutna de är, de ska vara jämna och vackra.  När vi samlas för längre högtider ska man helst byta sjal varje dag, kanske flera gånger om dagen, jag har en hel byrå full. Helst vill man inte ha samma sjalmönster som någon annan, där vill man vara unik. Men det händer ofta att vi alla har lika, säger Inga Ravna Eira med ett skratt.

Sättet att bära sjalarna på varierar också över Sápmi. Rose-Marie Huuva, i sin tur, inspirerades som ung av Kautokeinoflickornas tradition att drapera sina axlar med sjalarnas fransar.
–Men då sa mamma ifrån. Hon tyckte inte att man skulle gömma de fina axelpartierna på våra koltar, så jag fortsatte att knyta sjalen närmare halsen som vår sed bjuder, berättar Rose-Marie Huuva.

Så vackra och tunna mössband som mamma Inger Anna Huuva, kommer hon aldrig att kunna väva. Banden som vävs på en varp av tunna sytrådar trädda genom en bandgrind i renhorn, , med inslaget – eller mönstertråden – av kraftigare bomullstråd. En unik kunskap som inte många behärskar idag.

För också huvudbonaderna skiljer sig över Sápmi. I Kautokeino bär männen den ståtliga skapelse som kallas de fyra vindarnas mössa, i andra områden är mössorna enklare.
–Över huvud taget är man djärvare i Kautokeino, där kan man sy koltar i guldlamé och karlarna liknar ibland påfåglar i sina färgsprakande kläder. Kautokeino är ju ett utpräglat samiskt område, där används koltarna i vardagen på ett helt annat sätt än här, så kanske är det därför man vågar mer där, funderar Rose-Marie Huuva.

Även om det emellanåt naturligtvis uppstår diskussioner kring klädedräkten i Sápmi, tycks många vara överens om att koltens anpassning till tid, trender och personlighet är bra. Visserligen reagerar Rose-Marie Huuva över att många numer inte känner till betydelsen av dräkternas många detaljer.  Som det här med banden, vars mönster ska skilja sig mellan kvinnor och män, något som slås fast redan på det lilla barnets vagga.
–Jag kan bli ledsen eftersom jag inser att det är ett tecken på att kunskap försvinner. Å andra sidan är utvecklingen av kolten också ett bevis på att det här inte handlar om en museal tradition, utan om en högst levande: Vi använder ju vår kolt! Helst av allt skulle jag vilja att vi kunde förena den gamla kunskapen med det nyskapande för att stå starka inför framtiden. För en tid sedan såg jag ett nytaget fotografi från sameskolan här i Kiruna. Där stod ett barn i en storblommig Marimekkokolt!  Vi gör som vi alltid har gjort – vi tar det tyg vi tycker är snyggast!

Marianne Söderberg är frilansjournalist och filmare med hemvävda ylletyger till en Ljusdalsdräkt i kartonger på vinden.
Hans-Olof Utsi är fotograf och filmare, baserad i Kiruna. Han vårdar ömt sina skoband, som farmor Aini vävde för många år sedan.