Friskkoftan

Något hände. En gråkall januarimorgon ringde Nina och lät inte alls som vanligt. »De har hittat en tumör«, sa hon. De närmaste veckorna följde det ena dåliga beskedet efter det andra. Vår Nina hade en spridd cancer som inte var botbar. Och allt det där med livet, dess bräcklighet och dess ändlighet, blev plötsligt så tydligt.

Nina stickade sig igenom den första tunga tiden. Garnet blev en bokstavlig livstråd att hålla sig fast vid. Att vara svårt sjuk innebär mycket väntan och mycket ovisshet och stickningen var alltid med.
– Under all oro inför undersökningarna, i väntrum och hemma, så hade jag den med mig och det var en fantastisk terapi. Det fick mina tankar att fokusera på stickningen så att de inte fladdrade iväg. Att sitta still och att vara här och nu och tänka på annat.

Det första plagget hon stickade efter sjukdomsbeskedet var en väst av restgarner.
– Då stickade jag inga mönster, det är bara bårder. Den är rätt plottrig, men jag ser det som att den speglade mitt kaotiska inre just då.

Fri och kreativ mönsterstickning á la hønsestrik har annars varit Ninas stickspecialitet från starten. Redan när hon började sticka som tonåring hade hon den klassiska hønsestrik-boken av Kirsten Hofstätter.
– Det är hiskeliga modeller, alltså det var ju så jäkla proggigt! Men den var min bibel, jag stickade hur många tröjor som helst.

Men det var år 2020, när hon upptäckte Anna Bauer och hennes moderniserade variant av hønsestrik som Nina fick ett verkligt återfall i mönsterstickningen. Textilkonstnären från Västkusten har varit väldigt viktig för hennes stickande. Redan när jag frågar Nina om jag får intervjua henne om stickningen säger hon att det är på villkor att jag nämner Anna Bauers betydelse.
– Hon har moderniserat hela hønsestrikvågen, om man nu kan kalla det för en sådan. Hennes böcker är fantastiska, hon har satt en helt ny nivå. Jag är personligen lite dålig på att rita så jag har inte gjort så mycket motiv själv. Men jag letar en del på nätet också.

När jag började på den här tröjan var den som ett löfte inför framtiden. Ett löfte om att den ska bli klar. Att dagar kommer att gå, och att jag kommer ha på mig den här koftan.

Mönsterstickningen med sina många motiv har fått en speciell betydelse i samband med Ninas sjukdom.  Flera av hennes stickade verk är som små noveller som berättar om det hon går igenom.
– Kvällen innan operationen började jag på en tröja som jag kallade för min friskkofta. Jag bestämde att den skulle vara som en dagbok. Så jag stickade in motiv utifrån hur jag mår och var jag befann mig någonstans.

Vi sitter vid Ninas stora matbord och går igenom friskkoftan, ärm för ärm, parti för parti.
– När jag fick mitt besked om att det var spridd cancer hade jag ju ingen aning om hur det skulle gå. Jag visste inte ens om jag skulle leva till hösten. Jag var förstås jättechockad. Så när jag började på den här tröjan så var den som ett löfte inför framtiden. Ett löfte om att den ska bli klar. Att dagar kommer att gå, och att jag kommer ha på mig den här koftan.

Friskkoftan skulle hon bara bära när hon gjorde roliga och bra saker, bestämde hon. Hon låter fingret löpa över några hjärtan på ena ärmen:
– Här började jag. Först är det hjärtan, för kärlek förstås. Sedan vaknade jag upp ur narkosen efter operationen. Jag hade tänkt på sommar, sol, vågskvalp och värme när jag fick narkos och vaknade upp med den känslan. Jag längtade efter grönska, vår, liv. Så jag stickade in gröna löv, för våren och det spirande hoppet.

Där och då fattade Nina beslutet att om hon fick leva ett tag till skulle hon satsa på sin stickning och gå Handarbetets vänners stickutbildning.
– Ingen vet hur lång tid man har kvar. Men dödligheten blir otroligt påfallande och tydlig när man får en sådan här sjukdom. Det var verkligen en ingivelse: om det nu är så att det här är den sista tiden jag har kvar så ska jag ägna mig åt garn och stickning.

Vi letar oss vidare genom koftan och har nu hunnit till tiden efter operationen.
– Kirurgen kom och tittade till mig och jag frågade »hur kommer det här att gå?« och han sa »du måste kämpa, Nina«. Sedan kom jag till rehab i Sollentuna, och stickade in skymningarna och gryningarna som jag såg genom fönstret.

I motiven från de där första dagarna efter operationen finns också lite mer realistiska och något mindre romantiska inslag.
– Jag hade fått stomipåse och fick äta laxerande pulver för att allt skulle komma igång. Och det gjorde det, jag var jätteglad! Så de här bruna strängarna här, det kan du gissa vad det är. Och ur gödslet växer framtid och blommor. Jag kände mig så glad och lycklig här.

 På ett ställe står instickat orden »Så här är det nu«. Ett motto som Nina fick låna av en nyskild kvinna hon mötte på en handarbetskurs.
– Det var inför min första cellgiftsbehandling. En del klarar behandlingarna bra, andra sämre, men man har ingen aning innan, det är helt individuellt. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, för de hade målat upp sådana skräckvisioner. Så jag stickade in cancerceller. Här, längst nere, är fienden som jag kämpar emot. En dödskalle som lurar i grönskan, den är ilsket cerise och ilsket röd och inte särskilt gullig, men ändå rätt dekorativ. Den gömmer sig där i det vackra. Det var verkligen ett statement, att det här är min fiende, men att jag ändå har hopp om framtiden.

Ett mer framåtblickande budskap står på koftans rygg: »Allt kommer att bli bra«. Och bra är det, just nu, och det är det som räknas. Idag har det gått två år sedan den där hemska januaridagen. Nina är fortfarande här och har hittills svarat väldigt bra på behandlingarna. Våra roliga kvällar har kunnat fortsätta, om än med vissa anpassningar. Men det finns förstås mörkare dagar, som vi vänner kanske inte ser.
– Jag brukar säga »jag är inte sjuk i cancer, jag lever med cancer«. Jag har fortfarande inte frågat om överlevnadschans, men doktorn är nöjd för vi har sjukdomen under kontroll, och det är väl det bästa besked man kan få.

Friskkoftan har blivit en älskad vardagskofta. Det har blivit många fler sedan dess. Till oss vänner har hon stickat fantastiska kärleksfulla skapelser, med motiv och färger som berättar om vilka vi är. Och om hur viktigt det är med vänskap.

Stickningen har gett Ninas liv en ny riktning; något som inte hade hänt om hon inte drabbats av sjukdom. Bland annat har tröjorna fotograferats av och blivit en utställning. Hon har blivit friare i sin stickning, säger hon, djärvare och sugen på att utforska mer.
– Stickning är en förhoppning om liv. Jag har ju en lyxtillvaro nu, för jag har tid att bara sitta och sticka. Jag kan ibland känna att jag kanske borde ha gjort något annat i mitt liv än den utbildningen jag gick. Jag har haft jättekul i mitt yrkesliv, det är inte det. Men jag kan ibland vara lite ledsen över att jag inte bejakade det här från början. Nu tar jag en dag i taget. »Ett varv till«, det är den enda regel jag har. ­